Inte föräldrar till sina barn

Hur galet är detta då? De får inte bervisa att det är deras barn och migrationsverket eller skatteverket tror dem inte
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6361356

Raef Atalla och Ghada Hanna kom till Sverige för tre år sedan med sina barn och bor nu i Eskilstuna. Men i Sverige får de inte folkbokföras som föräldrar till sina barn. Det går inte att bevisa att barnen är deras.

Sedan två år tillbaka har Skatteverket gått ut med att det inte går att lita på dokument och handlingar från Syrien som utfärdats efter det att inbördeskriget började och som styrker relationer eller civilstånd.
Anledningen är att inbördeskriget i Syrien gjort att myndigheter och offentliga institutioner har slutat fungera på flera håll i landet och det gör att Skatteverket anser att det inte längre går att skilja falska dokument från riktiga.

Ghada Hanna, Raef Atalla och deras barn kom till Sverige och Eskilstuna för tre år sen från Syrien. För Ghada och Raef innebär det här att deras barn inte får folkbokföras som deras i Sverige. Trots att deras barn är 19 och 20 år anses inte födelsebevisen som de hade med sig till Sverige vara tillförlitliga eftersom de ordnades efter 2011. Familjen fick inte heller rätt till att överklaga beslutet.

Raef Atalla berättar att han blev ledsen och grät när beslutet kom. Men eftersom familjen inte fick överklaga så vet han inte vad han ska göra eller känna nu.
– Jag blev ledsen och grät när jag fick se beslutet, säger han.
Per Skogh jobbar på Skatteverkets rättsavdelning. Han tror inte att det här problemet är helt ovanligt.
– Familjer som kommer från Syrien, där barnen är födda efter 2011, kan inte styrka förhållandet. Det är nog ett stort antal.

Ett DNA-prov skulle kunna bevisa att Ghada Hanna och Raef Atalla är föräldrar till sina barn. Men Skatteverket gör inga sådana tester.
– Det ligger inte inom Skatteverkets verksamhetsområde, säger han.

En framgångssaga

Med alla berättelser om hur det går skit på flyktingboende behöver höra att faktiskt går bra också och det är faktiskt för det allra mest på det viset
http://kvikkjokk.nu/ett-asylboende-i-jokkmokk

Nu har jag jobbat som handledare i över två månader på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn i Jokkmokk, eller HVB-hem: hem för vård eller boende.
Jag är imponerad av det lugn och den styrka ungdomarna har. Men också av deras vänliga sätt, hjälpsamhet, vetgirighet, och mycket annat positivt. Jag har under vår tid tillsammans aldrig märkt någon tillstymmelse till bråk ungdomarna emellan eller att de varit otrevliga mot personalen. 

Igår satt jag på läktaren i sporthallen där de spelade fotboll. Mycket fart, många mål och ett stundtals mycket snyggt spel. Men inget gruff, inga tacklingar, inga adrenalinskrik som man är van att höra på svenska fotbollsplaner, inga svordomar. 

De har alla sina mer eller mindre tunga ryggsäckar av hemska upplevelser, men det märks knappt. Stundtals sorg och viss inbundenhet, men inga utbrott. Ovan upplevelse. Själv kunde jag leva om ganska rejält i tonåren. Och vem gör väl inte det i vår kultur. Spontant låter de sin stämma ljuda i någon vindlande sångstrof. Vissa gör det oftare än andra. Ibland rör de sig i fantastiska danser och tar man fram trumman och pushar på någon sekund, så dansar de för fullt. Det är makalöst. Det som andra behöver berusa sig för att ha mod att göra går här i ett nafs. 

På öppna scenen på Hembygdsgården nu på Jokkmokks marknad ska vi göra ett framträdande. Jag på trumma och en eller några ungdomar med dans. Kanske av battletyp, hoppas i alla fall på det, där en av dem går upp och visar vad han kan och en annan antar utmaningen.
Som sagt. Jag är imponerad. Maken till stabila människor får man leta efter.

Som sagt vi lyckas för det mesta men det lyfts inte så ofta.  Här är ännu en framgångssaga http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekinge/sa-blev-livet-for-mods-janne

Janne Löfgren är ett av modsens barn – porträtterad som liten i Stefan Jarls prisade filmtrilogi om missbrukare i 1970-talets Stockholm. Men han besegrade det sociala arvet och fick som liten en ny chans när han växte upp som fosterbarn i en ny familj i Blekinge, där han fortfarande bor kvar. Nu berättar han för första gången själv om hur han formats av sin bakgrund
I trilogins andra del, ”Ett anständigt liv”, får publiken följa huvudpersonen Gustav ”Stoffe” Svenssons snabba resa mot döden. Janne Löfgren är ”Mods-Stoffes” son och han fick som barn en ofrivillig roll i den filmen.

Samhället grep in

”Stoffe” gick bort 1978 i en överdos, endast 28 år gammal.

När Janne Löfgren var drygt tre år gammal grep samhället in. Efter några månader på barnhem hamnade han hos en fosterfamilj i Blekinge eftersom hans mamma, som fortfarande är i livet, inte ansågs kunna ta hand om pojken.

– Mitt liv blev bra. Jag kom till en kärleksfull familj med fyra bröder och där någonstans påbörjades min egen framgångsresa, säger han.

I dag berättar Janne Löfgren för första gången om hur uppväxten i den hårda missbruksmiljön har format honom som människa.

– Jag var nio-tio år första gången jag såg filmerna. Det var ju många intryck och en mer skrämmande och suggestiv miljö än vad man som barn kan ta in.

Den gemensamma kärleken till musiken är kanske det som tydligast påminner om det biologiska arvet från fadern. ”Stoffe” sjöng och spelade gitarr och i ”Ett anständigt liv” finns sånger dedikerade till sonen Janne

FAKTA MODSTRILOGIN

Stefan Jarls modstrilogi inleddes med den svartvita dokumentärfilmen ”Dom kallar oss mods” (1968) och avslutades 1993 med ”Det sociala arvet”.

I triologins andra del - ”Ett anständigt liv” - har det ansvarslösa och vilda ungdomslivet förvandlats till en miserabel missbruksvardag runt Centralen i Stockholm. Under arbetet med filmen avled flera av karaktärerna i heroinöverdoser, så också huvudpersonen Gustav ”Stoffe” Svensson som tillsammans med vännen Kenneth ”Kenta” Gustafsson tydligast blivit förknippade med filmserien.

Filmernas nakna skildring av missbruk och rännstensliv väckte starka reaktioner, både hos filmpubliken och hos ledande samtidspolitiker som Olof Palme. Trilgin avrundades 2006 med kortfilmen ”Epilog”.
 

Ett lyckat exempel

Musiken har länge haft en viktig plats också i Janne Löfgrens liv. De senaste åren har han skrivit mycket eget material som lanserats via projektet Riksreliket.
En av sångerna – ”Testamente” – är formulerad som ett brev till en pappa som försvann och som aldrig vågade hoppas på att det skulle gå bra för sonen i livet.
– Det hade känts bra att vi tala om det för honom; att mitt liv blev bra. Att jag har en familj och att jag klarade mig. Jag är ett lyckat exempel på när sociala myndigheter gjort rätt. Att jag kom till min nya familj i Holmsjö blev min räddning, säger han.
Tidigare har Janne Löfgren valt att inte offentligt berätta om sin barndom och sin egen mods-historia.
– Men nu kände jag att det var läge för det. Jag står för den jag är och är stolt över mitt ursprung. Genom filmerna har jag i efterhand lärt mig mer om varför det gick som det gick och med pappas egen bakgrund förstår jag att det var tufft.
 

 

Nu skall de ut

Det är väl ingen som blir förvånad över att kostnaden för ensamkommande flyktingbarn skjuter i höjden.
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/kraftigt-okade-utgifter-for-ensamkommande-barn

Det oväntat stora antalet ensamkommande barn och ungdomar gör att den beräknade kostnaden för staten skrivs upp med 15 miljarder kronor under varje år fram till och med 2019. Det här visar uppgifter som SVT Nyheter har sammanställt ur Migrationsverkets senaste prognos. Redan nästa år uppgår utgifterna till nästan 28 miljarder, vilket utgör 46 procent av den totala kostnaden för migrationen.

För tio år sedan, under hela året 2005, kom knappt 400 ensamkommande barn till Sverige. År 2014 kom drygt 7.000. Till och med september i år hade över 14.000 anlänt, och nu, bara under den senaste veckan, kom 2.300. Ingen har kunnat förutse denna dramatiska utveckling. Det är också en utveckling som får dramatiska konsekvenser för statens finanser

 

Nu vill man utvisa jättemånga. T ex utvisas familjer som bott här länge på ett inhumant sätt.

Kl 6 igår morse, stormade polis o migrationsverket in i en lägenhet i Sävsjö hos våra vänner Familjen Elzein. 15 minuter hade dom på sig att packa ihop sitt liv. Ingen tid att förbereda barnen på en flytt till Italien, landet som inte vill ha dom, landet där barnen sett sin pappa blivit misshandlad av polis och där 7 åriga Muhammad fått en pistol riktad mot sitt ansikte av polisen. Landet där vi i överklagan påtryckt inte längre ska ingå ingå i Dubliner då man inte kan ge ett värdigt flyktingmottagande. Familjen fördes till Jönköping direkt till flygplanet. Ett specialchartrat litet plan. Bara för denna lilla barnfamilj. Planet landade i Bari, långt ner i södra Italien. Den svenska polismyndigheten gav deras handlingar till den Italienska. Familjen fick sina pass och den italienska polisen sa -nu kan ni gå. Vart? frågade familjen. -Ut från Italien, vi vill inte ha er här. Utan pengar, utan mat är dom nu på gatan i Italien. Från att lilla Muhammad tror att han ska gå till skolan i Sävsjö, skolan som han älskar i staden han älskar, där familj och vänner bor. Till att hamna på gatan i ett nytt främmande land dit körd av de svenska myndigheterna. Familjen valde inte kriget i Syrien men dom valde att överleva. Lämnade sina sönderbombade liv. Hur länge ska dom straffas för det?

 Då det gäller gatubarnen ifrån Marocko som inte verkar vilja ha någon familj utan fortsätter att leva på gaotrna försöker man förhandla med Marocko.
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article22195538.ab

Sverige tänker betala Marocko för att ta emot de marockanska ungdomar som lever som gatubarn i framför allt Stockholm och Göteborg. Det berättade inrikesminister Anders Ygeman i går.

– Vi vill ju inte när vi utvisar dem att de ska driva vind för våg på Rabats gator.

 

Ja vad skall det bli? Vart kommer det sluta? Rim och reson och sunt förnuft verkar ha flytt all världens väg

 

 

 

Inte familjehemmens fel

Då det brakar är det väldigt ofta som man skyller på familjehemmen. Ingen tittar på att man kanske inte fått stöd, utbildning, tolkar, goda män, avlastning. Talade med en kvinna som haft en svårt diagnostiserad flicka och inte haft avlastning en enda timme på 6 år.
Om socialtjänsten inte hinner med att utreda, besöka, stötta är det då familjehemmens fel?
HIttade ytterligare en artikel om det.
Handläggarna varnar för bristeri familjehem.
Och vems fel är det?
Är det familje hemens fel att handläggarna inte hinner utreda?
http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.3774947

När kommunens egna familjehem inte räcker till återstår att köpa in tjänster från företag som raggat fram familjer, ibland både snabbt och slarvigt. Det blir dyrt och osäkert. Enligt familjehemssekreterarna har många av företagen inte gjort tillräckliga utredningar av familjerna.Vi köper en "plats" till ungdomen - inte ett familjehem, skriver familjehemssekreterarna i en Lex Sarahanmälan.
Själva hinner de endast ta ett registerutdrag för att vara säkra på att familjen inte förekommer hos polis, kronofogde eller socialen.
Det finns inte tid att besöka familjen efter att placeringen är gjord. Familjehemssekreterarna vet därför inte om de får de tjänster kommunen betalar för. 

Min erfarenhet är att man får mer stöd via organisation och de är mer noga med att utreda eftersom de får betalat för den tjänsten. Sdean skall kommunen ändå tilläggsutreda utifrån det specifika banret men det hinns sällan med. Men är det familjehemmens fel?

– I många fall har det senare visat sig att familjen inte håller måttet, skriver familjehemssekreterarna i sin anmälan.

Konsekvensen blir omplaceringar, vilket betyder mer jobb för tjänstemännen och stora påfrestningar för ungdomen som hamnat fel.
Familjehemssekreterarna berättar att de inte hinner handleda och stötta familjehem och kontaktpersoner. Allt sammantaget ökar riskerna för sammanbrott i familjehemmen. 

Utifrån min erfarnhet är det inte familjehemmen som är undermåliga och inte heller är det anledningen till omplaceringarna. Av alla de ärenden jag hr är det inte ett enda sådant.
Istället omplacras nu barn för att det är för dyrt att ha dem igenom organisationer, eller fortfarande för att man kommer på kant med en handläggare. Vår omplacerades för att handläggaren ville ha hen närmare och för att vi sagt upp en annan placering som misskötte sig. Det var orsaken rakt av vilket handläöggaren även sa. Hade vi misskött oss hade vi inte fått behålla den som satte ner foten och vägrade flytta.

Pappor

Alla barn borde ha rätt till två föräldrar. En mamma och en pappa.  Det finns de pappor som slåss hårt för att få finnas i sina barns liv men det finns också de som inte verkar bry sig. Här är en artikel som lyfter det.
http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/varfor-ar-det-tillatet-for-pappor-att-overge-sina-barn

Vilka pappor pratar jag om? Jo, de pappor som tar sig rätten att avsäga sig allt föräldraansvar för att kunna försvinna ut ur sina barns liv. De som vid en separation flyttar så långt bort att ett dagligt umgänge med barnet inte är möjligt. De som skapar sig en livssituation där de inte kan/vill lägga upp ett schema där barnets umgänge med dem kan bli en trygg, återkommande och naturlig rutin. De som väljer att inte ha en regelbunden fysisk kontakt med sina barn ens via till exempel telefon. De som aldrig kommer på eller ens uppmärksammar skolavslutningar, utvecklingssamtal, luciafiranden, klassträffar, sjukhusbesök, fritidsaktiviteter, födelsedagar. De som aldrig nattar, väcker, skjutsar, hämtar, stöttar, tar emot, bryr sig, undrar, tröstar och frågar. De som går vidare med den egna existensen som enda fokus och som inte vill att deras barn ska ha någon självklar och naturlig plats i det livet.

Jag pratar om de pappor som struntar i sina barn därför att de hellre vill ägna sig åt sig själva och sina egna liv.
Varför måste inte dessa pappor betala dubbelt, tredubbelt eller till och med fyrdubbelt underhåll som straff för att de inte tar sitt föräldraansvar? Och varför tar vi det som fullständigt självklart att mammorna ska ta ensamt ansvar när dessa pappor har försvunnit? Varför finns det inte samhällsresurser som hjälper en ensam mamma att klara allt som annars är fördelat på två? Varför är det ingen som frågar sig vad som skulle hända om alla vi mammor som ensamma tar hundraprocentigt föräldraansvar för våra barn helt plötsligt gick till kommunkontoret och sa; nu vill inte vi heller ta hand om de här barnen, nu får ni göra det?

Och alla ni pappor som är pappor på riktigt, varför ifrågasätter inte ni dessa pappor? Eller alla män överhuvudtaget, oavsett om ni är pappor eller inte. Eller alla människor, både kvinnor och män, oavsett ålder, kön, relationer, oavsett allt. Varför undrar ni inte över den där trevliga killen på jobbet, bakom trummorna i bandet eller den nya mannen i en kvinnlig bekants liv? Varför undrar ni inte varför hans barn aldrig tar någon plats i hans liv? Varför han aldrig säger nej till något därför att han måste avsätta tid till att vara pappa?
Varför låter ni pappor som struntar i sina barn komma undan med det?
Varför diskuterar vi inte dessa pappor och deras beteende?