4 av 10 får inte hjälp

Ungdomar med problem skall ju få hjälp eller? Men så är det inte. Jouren som skall hjälpa dem får i många kommuner inte den ekonomiska hjälp som behövs för att bedriva verksamheten.

http://www.bpis.se/jourerna-hjalper-unga-nar-det-ar-som-svarast-men-4-av-10-far-inga-pengar-av-kommunen/

Sexuella övergrepp, ätstörningar eller att bara prata av sig. Anledningarna till att unga vänder sig till en tjej- eller ungdomsjour för stöd kan vara många.

Fyra av tio jourer som svarat på undersökningen Kvinnobarometern, som organisationen Unizon har gjort, säger att de inte får några pengar av sin kommun.

 

En av jourerna som inte får ekonomiskt stöd från kommunen är K:rut tjejjour i Stockholm, där Lina Rådbrink är ordförande:
– Om vi söker pengar för att överhuvudtaget kunna existera så är det till december 2016. Och sen då? Då får man gå igenom samma process igen och ofta måste man ha hittat på någonting nytt då, säger Lina Rådbrink.
Om tjejjouren K:rut hade haft mer pengar hade de kunnat anställa folk och ge sina volontärer mer utbildning, om till exempel hedersrelaterat förtryck eller sexuella övergrepp.

ordförande Lina Rådbrink säger att det är responsen från de som söker hjälp där som gör att de fortsätter:
– När någon säger tack för att du trodde på mig, det var det ingen annan som gjorde. Eller tack för att du lyssnade, nu har jag vågat göra det här. Det är därför man fortsätter, säger Lina Rådbrink.
 

Tänk att det skall vara så svårt att jobba förebyggande. Det kostar ju mer i slutändan att låta bli.

Vad flyr de ifrån?

Hittade en debatt artikel om barn och deras surfande. Den ställde en intressant fråga Vad är det de flyr i från? Är det inte verkligheten?
http://www.bpis.se/ett-socialt-experiment-framfor-vara-ogon/

Det hade kunnat betraktas som ett socialt experiment, om det inte hade varit för att det snart inte finns någon kontrollgrupp: Fritidsbarnen som inte längre leker med varandra, eftersom de är för upptagna med sina telefoner. Pappan som plockar fram surfplattan för att trösta sin skrikande ettåring. Tonåringen som kommer hem efter en skoldag med den bärbara datorn, och sätter sig för att titta på tv, samtidigt som hon skickar sms. Barns umgänge med skärmarna är omfattande och intimt, under samma period som de som mest intensivt arbetar med att mogna till vuxna människor
 

Allt detta tror jag att vi bör hålla i minnet när vi tar del av barnläkaren Hugo Lagercrantz förslag om att begränsa små barns tid vid tv, dator och surfplatta. Barn under två år ska inte titta på skärmar alls, hävdar Lagercrantz i en intervju i Ekot (30/3), och skärmtiden för äldre barn bör inte överskrida två timmar om dagen. Hans argument är i huvudsak av teknisk karaktär: alltför tidigt eller överdrivet skärmtittande riskerar att leda till såväl försenad språkutveckling och närsynthet som koncentrationssvårigheter och kriminalitet. I den mån forskningskunskaperna är otillräckliga, menar Lagercrantz, bör försiktighetsprincipen iakttas.
 

Vad vi i stället bör fråga oss är vilken typ av mer subtila mänskliga förmågor som barnet inte utvecklar när det sitter framför en skärm, och vilken typ av mänsklighet som återstår om dessa förmågor avlägsnas. Och kanske bör vi också fråga oss vilken verklighet som barnet vänder sig bort ifrån när det tittar på skärmen – gissningsvis en vars enda levande inslag är människor som också sitter upptagna av var sin skärm.

Det finns ett tydligt samband mellan utarmningen av verkligheten – såväl av mellanmänsklig interaktion som av den naturliga omgivningen – å ena sidan, och vårt kompakta ointresse för den å den andra. Eller, snarare, vår oförmåga att längre erfara den tillräckligt lyhört för att notera att en utarmning sker.

Men möjligen får det i stället uppleva tillfredsställelsen i ett fördjupat umgänge med verkligheten: i att hålla en lövgroda i kupade händer och höra ormvråkens jamande över huvudet, att leka sig in i de vuxnas sysslor och att se sina egna känslor återspeglade i en annan människas kropp.
Dessa erfarenheter må vara irrelevanta för att lyckas på en högteknologisk arbetsmarknad, men förblir högst väsentliga för att fullt ut vara människa. Och kanske bidrar de också till barnets förmåga att uppfatta omvärldens nyanser tillräckligt väl för att se vad som är på väg att gå förlorat.

Oh vad jag håller med. Barn mår bra av att  ha tråkigt ibland. Ibland behöer de ha så tråkigt att de hittar på något. Det sporrar fantasin tror jag.
Men det är min åsikt.
Hade en placering som alltid satt vid sin padda. Hos oss visste hen knappt var den var. Hen hann inte med den. Fick beröm av mamman som var förvånad eftersom de haft svårt att ta den ifrån hen tidigare.

 

 

 

 

Vill inte hem

En dom där fyra barn,  placerade enligt SOL alltså en frivillig placering, inte vill flytta hem till sina biologiska föräldrar och rätten går på deras linje och tillåter dem att bo kvar.
Äntligen säger jag ser man till barnen bästa och har ett barnperspektiv.
http://www.bpis.se/falkoping-bland-de-basta-pa-att-hjalpa-utsatta-kvinnor/

Barnens hemmiljö bedömdes inte vara lämplig för barn. Man fick omfattande stöd samma år och 2009 blev barnen frivilligt omplacerade i ett familjehem hos en anhörig och dennes sambo till en av föräldrarna. Paret separerade dock 2010 och barnen blev kvar hos sambon.

Efter sex års frivillig placering i familjehem vill nu föräldrarna ha tillbaka sina fyra barn. Eller åtminstone att de placeras i ett familjehem närmare hemorten. Man anför bland annat att man gjort framsteg i sin relation och kan ta hand om barnen.

Socialnämnden i Åstorp har gjort en ny utvärdering och delar inte uppfattningen. Ärendet har avgjorts hos förvaltningsrätten i Malmö där man delar socialtjänstens beslut att det skulle finans en påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling skulle skadas om man tvingades flytta tillbaka till de biologiska föräldrarna.

Rätten lägger också stor vikt vid att barnen knutit an till sin familjehemsmamma. Man har klart uttryckt att man vill vara kvar hos henne. Man vill gärna ha kontakt med de biologiska föräldrarna men inte flytta hem

Saknas barnperspektiv i domstolarna

En debatt artikel som lyfter det jag försökt belysa länge.
http://www.bpis.se/var-ar-barnperspektivet-i-de-svenska-domstolarna/

Dessvärre delar jag Ivarssons uppfattning om att de flesta jurister saknar den barnrelaterade kompetens som är en förutsättning för utförandet av tillfredsställande bedömningar i mål där kunskaper om barns behov, utveckling, och intressen är av minst lika stor vikt som förmågan att tolka lagtexten. Däremot kan jag omöjligt betrakta denna avsaknad som ett hållbart argument för att överlåta bedömningen åt tillämpare som varken kan sägas besitta den juridiska eller barnrelaterade sakkunskapen. Jurist eller nämndeman – bedömningen av barnets bästa fordrar mer än allmänmänskliga kvaliteter såsom samhällsintresse eller omvärldsengagemang.

I vårdnadsmål fungerar barnets bästa som beslutskriterium. Den lösning som på bästa sätt tillgodoser det enskilda barnets intressen ska eftersträvas. I mitt examensarbete på juristutbildningen vid Uppsala universitet, Barnets bästa i vårdnadstvister – är vetenskap och beprövad erfarenhet lämpliga kriterier för bedömningen? har jag kunnat påvisa att bedömningarna primärt grundar sig på antaganden och föreställningar om vad barn i allmänhet behöver, trots att lagens förarbeten föreskriver ett beaktande av vetenskapligt förankrad kunskap. Många av dessa antaganden saknar inte bara relevans för det enskilda barnets situation utan också stöd i forskningen. Våld och övergrepp utgör det kunskapsområde där bristen på kompetens kan resultera i mest allvarliga konsekvenser. Svenska domstolar tycks idag sakna det som krävs för att utföra tillfredsställande utredningar utifrån ett barnperspektiv, och konsultation av extern kompetens sker i mycket begränsad utsträckning.

FN:s barnrättskommitté föreskriver i sina allmänna kommentarer, avsedda att fungera som tolkningsunderlag för barnkonventionen, att bedömningen av barnets bästa som huvudregel bör omfatta en representation av flera olika kompetenser, och konsultation av utomstående expertis inom områden som sociologi, hälsa och psykologi.
Kvaliteten på bedömningen av barnets bästa måste höjas, men detta låter sig knappast göras genom att ersätta en undermålig tillämpning med en annan.
Jag lägger mig inte i Advokatsamfundets säkert ansträngda relation med nämndemannakåren, men eventuella försök till diplomati bör ske på bekostnad av något annat än den självklara rätten till en rättssäker bedömning som också tillfaller varje person under 18 år.
 

Gång på gång kommer det domar som helst saknar barnperspektiv. Hade kontakt med en fostermamma som har en placering ett barn vars föräldrar misshandlat så grovt att de fått flera år i fängelse för det. Barnet var helt apatiskt då det kom. Barnet har bott i familjehemmet i tre år .
Nu menar en domstol att barnet skall hem. Mamman avtjänar sista delen av straffet med fotboja.  Rätten menar att man inte kan vara säker på att hon gör det igen och därför skall barnet hem. Man avslår först vårdnadsöverflyttning sedan fortsatt LVU.
I sådana fall anser jag att föräldra rätten är förbrukad.

Kompetens på alla nivåer

Man har gjort en undersökning bland kommuner och hur de jobbar med kvinnor som utsätts för våld. Falköping var bland de som var bäst.
http://www.bpis.se/falkoping-bland-de-basta-pa-att-hjalpa-utsatta-kvinnor/
Varför?

Elisabeth Hätting är verksamhetschef för kvinnohuset Tranan i Skövde, som Skaraborgs kommuner har avtal med. Hon är inte alls förvånad att Falköping rankas så högt:
– De har ett helt annat tänk, det finns en kompetens på alla nivåer, säger hon.
En kvinna som utsatts för våld i nära relation är beroende av att kommunen agerar professionellt, och det tycker Elisabeth Hätting att Falköping gör:
– Vi vet alltid vad som händer när en kvinna ska skrivas in. Samordnaren kommer alltid hit tillsammans med kvinnan, det finns en plan som funkar fullt ut.
 

Varför skall det vara så svårt att få till ett helhets tänk på andra ställen? Och varför inte på andra områden? Tex runt barn?