http://www.friatidningen.se/artikel/115841
Socialstyrelsens nya rapport Öppna jämförelser av ekonomiskt bistånd visar att varje handläggare i genomsnitt har hand om 35 biståndshushåll per månad, men att antalet varierar stort mellan landets kommuner – från 7,9 ärenden till 85,5 ärenden, enligt Socialstyrelsens statistik som bygger på enkätsvar från kommunerna. Men socialsekreterare som Fria Tidningen har pratat med vittnar om ännu högre arbetsbelastning. Linda har själv haft hand om mellan 90 och 100 ärenden i månaden de senaste två åren och Ingela, som inte vill ha med sitt efternamn i tidningen, vittnar om hög arbetsbelastning i Stockholms kommun.– Jag skulle säga att det ”normala” är att socialsekreterare sitter på omkring 65–75 ärenden och täcker för en kollega som blivit sjukskriven för stress eller i väntan på rekrytering, säger Ingela.Ja jag kan bara hålla med skall vi kräva ett bra jobb av dem skall vi också ge dem förutsättningarna för att kunna göra det.
Men både Ingela och Linda är överens om att problemen handlar om mer än det stora antalet ärenden. Den höga personalomsättningen är ett annat problem. Enligt Socialstyrelsens rapport är en stor andel av de som arbetar inom ekonomiskt bistånd nyutexaminerade och saknar erfarenhet. I flera kommuner är två år den tid som någon av socialsekreterarna jobbat som längst.
Arbetsbelastningen går också ut över klienterna. Det är svårt att skapa ett förtroende när man sällan hinner träffa klienterna, konstaterar Linda.
– Det skapar en stor frustration och osäkerhet och gör att klienterna inte litar på myndigheten. Det handlar om folks mest basala behov: mat och hyra och att känna osäkerhet kring det varje månad skapar en jättestressande situation. Det kan skapa ohälsa hos personer som från början bara var arbetslösa men sedan mår dåligt på grund av den ekonomiska situationen. Det gör att de kommer ännu längre ifrån arbetsmarknaden.
En ökad frustration från klienternas sida ökar också risken för hot och våld mot personal, enligt Linda.
Men ett av de allvarligaste bristerna, enligt Linda, är att cheferna inte lyssnar när de påtalar problemen.
– De tar oss inte ens på allvar, utan säger att hot och våld tillhör arbetet och att vi får vänja oss vid det, och om arbetsbelastningen säger de att vi ska göra omprioriteringar. Men det är svårt när man redan gör minsta möjliga vid alla ärenden. Man hinner typ bara betala ut pengar, egentligen borde vi ju träffa klienterna och motivera dem att komma vidare i sin tillvaro, men det hinner vi inte. Då finns det inget spelrum att göra prioriteringar, säger Linda.
