Regler runt barn behöver skärpas

Ännu en adopterad som talar om att det inte alltid är så lyckligt
http://www.reclaimjustice.com/artiklar/adoption/index.html

– Jag har haft det bra men ibland har det varit tungt. När jag var två år stack min adoptivpappa. Plötsligt. Han bara drog, putsväck. Jag har inga minnen av honom sedan jag var liten men kan känna djupt inom mig att jag var pappas flicka. När jag var fyra år träffade mamma en ny man. Vi har jättegod kontakt men jag upplevde att det var mycket bråk mellan mamma och honom. Ibland kände jag att jag inte ville vara med längre.

När Johanna gick i sexan separerade hennes föräldrar. När hon kom hem efter en skolresa hade pappan flyttat. Det blev en chock.

– När jag kom hem var pappa inte där. Jag fick ingen förklaring ingenting. Han var bara borta. Mamma och jag har aldrig pratat så mycket om känslor. Och tonåren är en tid när det händer mycket i en människans liv. Mamma är jättesnäll men det är fortfarande pappa jag ringer till om det är något.

Johanna tystnar, lyfter eftertänksamt sin tekopp och tittar bort i fjärran en stund. Så ler hon varmt och säjer med eftertryck:

– Pappa har alltid funnits där för mig. Han är min pappa och han är bättre än många av mina kompisars biologiska pappor.  

Johanna rymde hemifrån och drömde om att hennes biologiska föräldrar skulle hämta henne.

– Jag växte upp i Danderyd, ett vitt samhälle. Där vi bodde fanns det få som jag. Jag kände mig främmande och vet att det är så för många av oss adopterade. Vi har en sluten grupp på Facebook, där vi kan skriva av oss, om allt. Några av oss träffas på riktigt också. Vi är soul sisters and brothers, säger Johanna med ett stort leende. Jag har haft tur och nu vill jag arbeta för de mindre lyckligt lottade, upprepar hon.
 

På Adoptionscentrums hemsida under rubriken ”Återrapporter”, står det bland annat: ”Blir barnen verkligen älskade, blir de riktiga medlemmar i sina nya familjer? Vad säger de nya släktingarna? Vänner och bekanta i övrigt; kommer de att acceptera detta barn, som har ett främmande ursprung?”.

– Jag har själv upplevt att inte ens blivit inbjuden till familjeträffar. Det var bara jag och mina barn som inte blev bjudna. Alla andra i släkten fick inbjudan. Det här har hänt flera gånger. Det är vidrigt, säger Johanna med eftertryck.
 

Johanna har alltid önskat få veta mer om sitt ursprung. Hon har försökt på alla tänkbara sätt att ta reda på mer. De svenska myndigheterna hänvisade henne till Colombia – och vice versa. På Adoptionscentrum svarade de att, tyvärr kunde de inte hjälpa till eftersom Johannas adoption inte gått genom dem utan var privat. Hon fick heller inga råd om var hon skulle vända sig. Ingenstans har hon fått hjälp och det är inte lätt för ett barn att söka sig genom myndighetsdjungeln. Även om vi i Sverige har Myndigheten för internationella adoptioner MIA, finns i praktiken ingen som hjälper de adopterade barnen idag, menar Johanna.

– Alla barn har rätt till kontakt med sina föräldrar enligt FN:s Barnkonvention, säger Johanna ilsket. Det låter bra men vi får faktiskt ingen hjälp. Det finns ingen organisation eller myndighet man kan vända sig till som verkligen ställer upp. Inget skyddsnät att luta sig tillbaka mot. Får man kalla handen några gånger, tror man till slut att det inte finns någon hjälp att få. Vem ska man vända sig till om inte ens myndigheterna kan hjälpa en?

En adopterad vän som skulle göra nytt pass fick frågan av polisen om hon ville ta bort sitt födelseland ur passet. Vem har hittat på någonting så dumt, säger Johanna upprört.

Jag frågar Johanna vad hon skulle göra om hon var stadsminister?

Man ska informera föräldrarna ordentligt om att de måste berätta för barnen om deras ursprungsland. Barnen ska få veta var det ligger på kartan, hur flagan ser ut, hur kulturen är där och så vidare. Och jag skulle önska att jag fått lära mig språket.

Vi är eniga om att adopterades rättigheter är en stor fråga som rör många – och att våra svenska myndigheter snarast ska tillsätta resurser för att hjälpa adoptivbarn. Alltså statligt finansierade tjänster, med tjänstemän som kan hjälpa barnen med både praktiska och psykosociala frågor. Och att uppföljning av hur alla adoptivbarn har det ska ske regelmässigt till dess att barnen blir myndiga oavsett vilket land barnet kommer ifrån. Sverige måste också göra gemensam sak med alla de länder som skrivit under FN:s barnkonvention, (alla länder utom USA och Somalia). Reglerna behöver skärpas och de regler som finns måste efterlevas.

Hon hade ändå haft det bra. Tror att de är de som inte haft det bra som är missnöjda. Självklart,

och de flesta som precis som hon som letar efter sitt ursprung så är det inte för att byta ut utan för att få en förståelse.

De allra flesta har ändå haft det bättre än de skulle haft det om de stannat.

 

Jag reagerade mest på de sista orden; Reglerna behöver skärpas och de regler som finns måste efterlevas.

Precis som i alla ärenden gällande barn så finns det lagar men de följs inte.

De måste skärpas så att de efterlevs.

 

Kalla fakta

Har vetat ett tag men vet ju också att de inte vill att det kommer ut för tidigt men nu har jag sett på flera sifdor på nätet. Kalla fakta håller på med ett program om familjehems organisationer.
Han talade om vinkeln familjehem som ratas av kommuner men sedan får jobb på organisationer. Hur kommuner ger upp, förlorar insyn, kontroll genom at engagera organisationer istället för att sköta uppdraget själva.
Hur organisationer inte ingår i de som granskas om de köper in vissa delar som konsulttjänst.
Programmet skulle gå i oktober- november någon gång.

Återigen brist på barnperspektiv. http://www.expressen.se/nyheter/busschaufforen-vagrade-kora-vilma-6/ En liten tjej som åker första gången til skolan och chauffören vägrar att köra henne hem trots avtal. Han vägrar också lån a ut mobil så att hon kan ringa hem. Hon är 6 år.
Hur tänkte hen, chauffören. Att lämna en liten flicka ensam på vägen flera km hemifrån. OM något hänt hade hen känt sig skylldig eller bara skyllt ifrån sig med att det inte var hens ansvar?
Idiot säger jag Hoppas att hen  blir av med jobbet.

Kanal 100

Hittade en bra kanal med filmer om barn:En om utsatta barn är: Ett barn, allas barn Agneta Bravelius.
http://www.kanal100.se/all-portfolio-list/ett-barn-allas-barn/

Nyhetsartiklarna om barn som far illa ökar radikalt och varje år anmäls 15.000 allvarliga brott mot barn till polisen. Agneta Bravélius har reagerat över att det är så vanligt att barn här i Sverige utsätts för misshandel, sexuella övergrepp och mobbing. Och ändå görs så lite för att skapa förändring. Hon bestämde sig för att göra något åt saken själv. I den här filmen berättar Agneta om starten av föreningen BRY (Barns Rättsskydd) och om de visioner hon brinner för.
 

Om man går in under alla filmer så  finns det många bra filmer med samma tema.
T.ex. Ocean of love http://www.kanal100.se/all-portfolio-list/ocean-of-love/

När Joakim var barn utsattes han regelbundet för misshandel av sin alkoholiserade mamma. Övergreppen har påverkat en stor del av hans liv och idag använder han sin kreativitet till att bearbeta den smärta han fortfarande bär inom sig. I den här filmen berättar Joakim om sin barndom i Los Angeles, om konsekvenserna av barndomshändelserna och om sitt yrke som fotograf och skribent.
 

Vem lyssnar på Ella? http://www.kanal100.se/all-portfolio-list/vem-lyssnar-pa-ella/

 I filmen ”Vem lyssnar på Ella?” berättar en mamma om dagen då hon för första gången började misstänka att något inte stod rätt till med sin 3-åriga dotter Ella. Mamman hade varit frånskild sedan ett par år och när dottern kom tillbaka från umgänge med pappan började hon uppträda konstigt och säga saker som inte var normalt för ett barn i hennes ålder. Till slut gjorde mamman en anmälan och det blev inledningen till en nästan två år lång kamp mot myndigheterna. Ju längre tiden gick desto större blev insikten att hon själv riskerade att mista vårdnaden om hon fortsatte att skydda sin dotter. I filmen medverkar förutom Ellas mamma, morbror, och morfar även advokat Eva Kornhall, psykolog Olof Risberg och f d sexualbrottsutredare Monica Dahlström-Lannes samt ett antal vuxna som själva utsatts för övergrepp som barn.
 

Saras hemligheter http://www.kanal100.se/all-portfolio-list/saras-hemligheter/

Sara är nitton år och har just börjat studera till åklagare. Hon lever ett liv som vilken annan tjej som helst. Eller ja, nästan i alla fall. En del av henne kommer alltid att vara annorlunda.

När Sara var tretton år blev hon våldtagen av en elva år äldre bekant till familjen. Sara hade redan varit med om mycket i sitt liv och befann sig i en trasslig situation, vilket gjorde att hon inte hade någon att prata med. Om någon annan hade gjort detta mot henne så hade den här mannen varit just den person som hon hade vänt sig till för att berätta. Men nu var han den skyldiga och Sara vände sig inåt. Hon orkade inte prata om det. Hon vågade inte. Övergreppen pågick under två år och med hot, våld och tvång blev hon våldtagen över femtio gånger.

I den här filmen berättar Sara om hur hon till slut vägrade vara offer. Hon slog tillbaka, reste sig och bestämde sig för att överleva. Den tredje maj 2012 gjorde hon en polisanmälan om våldtäkt mot barn. Det svåraste beslutet hon någonsin tagit. Det var som att gå in på polisstationen som en människa och komma ut som en annan. I början på 2013 gjorde Sara något som hon själv är förvånad över. Hon bestämde sig för att inte vara anonym längre och publicerade en film på YouTube som fått en stor spridning med nästan 20 000 visningar.

Genom sin livserfarenhet vill Sara förändra livet för andra som varit med om liknande saker. Hon vill visa att det går att vara stark ändå, och att man ska våga prata om det som hänt. I höst börjar Sara utbilda sig till jurist och i framtiden vill hon arbeta med sexualbrottsoffer. Sara mål är att förändra samhällets attityd gentemot brott av den här sorten.
 

Rymmaren http://www.kanal100.se/all-portfolio-list/rymmaren/

Rolf Ekström är ett av alla dessa barnhemsbarn som vanvårdades och glömdes bort under uppväxten. Hans liv började på spädbarnshem redan 1939, samma år som han föddes. När han blev lite äldre hamnade han på ökända Vidkärrs barnhem i Göteborg och flyttades några år senare till Ivarsbergshemmet. Rolf blev allmänt kallad för ”rymmaren” eftersom han rymde från alla barnhem han hamnade på. Hans morföräldrar var alltid målet för rymningarna och de var också hans enda trygghet under uppväxten. Myndigheterna tröttnade på hans ständiga avvikelser och svek honom på ett sätt som aldrig gick att tvätta bort. Till slut hamnade han på Mellansjö skolhem i Stockholm där han under lång tid utsattes för sexuella övergrepp.
 

Det finns säkert fler. Det är bara att leta

Vart sjunde barn

Hittade en debatt artikel
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/linneaswedenmark/article19379858.ab

Sverige var först i världen med ett förbud mot att slå barn. Trots det har var sjunde barn blivit utsatta för våld av sina föräldrar eller någon annan vuxen i sitt hem, enligt Rädda Barnen
 

Yara blev bara åtta år. Först när hon dött upptäcktes att en anmälan hade kommit in till socialnämnden från polisen. De hade slagit larm eftersom Yara hade blåsvarta blåmärken och svårt att gå. När barn dör på det här sättet har ofta flera myndigheter känt till våldet utan att anmäla, enligt Socialstyrelsens utredningar. Bara sex procent av landets kommuner följer systematiskt upp hur det går för våldsutsatta barn
 

Var sjunde barn i våra skolklasser och på lekplatser har blivit slagna. Ofta vet folk i omgivningen om det. Kanske har de anmält det. Men när situationen på socialtjänsten ser ut som den gör är frågan: Vem hinner få hjälp i tid?

Det skyddsnät som ska ta hand om de allra mest utsatta vittrar sönder. I Stockholm berättar skyddsombud att utredningar inte hinner göras i tid och att barn kan fara illa. Så här ser det ut på flera platser i landet. Anställda slår larm om för hög arbetsbelastning, tystnadskultur och strukturella problem. Enskilda personer får ta smällen. Systemet håller helt enkelt på att falla samman.
 

Ja jag undrar när de styrande skall fatta och ta tag i problemet.
Nu börjar även skolorna runt om i landet och för barn som mobbats börjar helvetet igen
http://www.helahalsingland.se/halsingland/soderhamn/mobbad-pojke-la-en-snara-om-halsen

Efter två års mobbning var gränsen nådd. På onsdagen la en pojke i grundskoleåldern snaran om halsen utanför sin skola för att markera mot mobbarna
 

Han tog inte livet av sig men det är andra som gör det. Problemet måste tas på allvar.

Pappakvotering

Ja man menar nog väl men tänk vad fel det ändå kan bli. http://www.expressen.se/debatt/pappakvoteringen-ar-en-mammafalla/

I debatten om denna fråga har det hörts argument som att "mamman inte vill lämna ifrån sig barnen/makten över hemmet", "mammor vill bevara normer", det talas också om att papporna mår bra av att få bättre kontakt med sina barn. Väldigt lite om hur reformen påverkar mammornas liv konkret.

Kampen för kvinnans jämställdhet har pågått i cirka 100 år. De framsteg som gjorts har tagit lång tid och varit svåra att uppnå. Nu går Fi ut och vill säkerställa att männens lika rättigheter måste försvaras. Det som tog generationer för kvinnor att uppnå, eller komma i närheten av, ska omedelbart expedieras för att tillgodose männens intressen. Det är patriarkatets nya strategi - att låta kvinnorna kräva männens rättigheter åt dem.

Jag har under 13 år varit förvaltningschef för två kommunala förvaltningar, som av en händelse varit ungefär lika stora, med cirka 350 medarbetare (Gymnasieförvaltningen i Mölndal och Kulturförvaltningen i Göteborg). Båda förvaltningarna hade cirka två tredjedelar kvinnliga medarbetare och andelen kvinnliga chefer var något högre. Kvinnornas löner låg mellan 500 och 1000 kronor högre än männens i genomsnitt. I båda förvaltningarna uppgav medarbetarna i enkäter att jämställdheten är god.

Hur har man då jobbat för att komma dit (arbetet påbörjades lång innan jag började)? Ja, inte genom att ge medarbetarna och deras familjer direktiv om hur man delar upp sina föräldradagar. Vi har i stället varit mycket noga med att stödja dem som vill vara hemma med sina barn och bevilja deltider för dem som så behöver. När en medarbetare kommer tillbaka från föräldraledighet har vi genomfört en ny löneförhandling för att vederbörande inte ska halka efter lönemässigt. En enkel åtgärd som borde lagstadgas.

Den som i första hand kan förändra samhällets normer på arbetsmarknaden är arbetsgivarna. Det är en politisk uppgift att skapa förutsättningarna för att arbetsgivarna kan ta detta ansvar.

Kravet på en delad föräldraförsäkring är inget annat än lättköpt politisk demagogi, en sorts symbolpolitik som inte har något med verkligheten att göra. Men om det genomförs skulle det försvåra livet för en mycket stor grupp ensamstående föräldrar (en stor majoritet av dessa är kvinnor) och för många andra människor som har en livssituation som avviker från en akademisk heteronormativ medelklasstillvaro. Redan i dag kan man dela föräldraförsäkringen. Staten behöver inte tvinga någon till det. Det finns bara en rimlig lösning på denna fråga och det är att låta den förälder som är hemma med barnet få föräldrapenningen.
 

Visst är det sant. Det blir ju att börja i fel ända. Det måste väl föräldrarna själva kunna bestämma.  Och som sagt det missgynnar de som är ensamstående som inte har någon att dela med. Eller de som inte bor ihop som tar dagarna/betalningen utan att ta hand om barnen. Barn är inget man har ibland och lämnar bort då det passar som den här pappan verkar tro.
http://www.expressen.se/halsoliv/gunillas-liv-rasade--alla-tre-barnen-fick-diagnosen-autism/

I maj fick Oscar sina diagnoser. Sex specialister hade samlats på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att ge föräldrarna beskedet. De kunde inte förklara orsaken till diagnoserna men berättade att han befann sig på en 2,5-3-årings nivå. Oscar var sex.

Gunilla var chockad och fick bara fram en enda fråga: Kommer Oscar att kunna bo själv som vuxen?

Troligen inte, var svaret.

Till midsommar - på parets åttonde bröllopsdag - berättade Gunillas man att han var kär i en yngre kollega. Han flyttade och Gunilla blev ensam med barnen.

Senare på hösten fick även de yngre barnen sina diagnoser.

Gunilla såg varje dag som ett projekt att klara av, minns hon.

- Jag skrev listor med konkreta saker jag skulle - och kunde - klara. Som att köra en tvätt. Då blev det tydligt att livet gick framåt: att jag fungerade.

Gunilla tror också att det hjälpte henne att vara realistisk.

- Jag insåg att det var tufft och skulle fortsätta att vara tufft. Men att det kanske skulle bli annorlunda om två år eller så.

- Det synsättet har jag fortfarande. Min stora dröm är att barnen ska kunna lära sig läsa. Men det kommer inte att hända nästa år. Men kanske när de är 15-16, hoppas jag.

Men det allra viktigaste, menar Gunilla, var vissheten att hon älskade sina barn över allt på jorden.

- Jag är tacksam för att jag aldrig tappade detta fokus. Min uppgift var att fungera, älska mina barn och kämpa för dem. Att ge upp fanns inte. Och jag bestämde mig för att inte bli bitter.

Långsamt blev Gunillas omkastade tillvaro en vardag med struktur och rutiner.

- Ett viktigt steg var att våga vara ensam. I början undvek jag det.
 

Som sagt man blir inte förälder bara för att man råkar få barn utan det är att finnas där i vått och torrt. I bra och dåliga tider. Att sätta barnen först vad det än kostar.