Upprop v 28

Fick i går ett pm på facebook. Det var en fostermamma som berättade att de haft två pojkar 12 och 15 år som kontakt barn i flera år. Det omvandlades till en fast placering nu i december och sedan dess har de varit placerade heltid. Det är en SOL placering alltså en frivillig ifrån pappans vårdnadshavarens håll.

Den yngsta av pojkarna har varit mycket runt. Han har ryggmärgsbråck med missbildningar. Han är halvsidesförlamad.
Runt nyår slutade hans fröken och det kom en ny, outbildad vikarie.
Samtidigt gick rektorn i pension och det kom in en outbildad vikarie även där.

Hela hans värld rasade. Han vägrade gå. Vägrade duscha, äta, sova, låste in sig. De begärde hjälp i skolan men den nya rektorn sa att det är deras sak och ansåg att de ena av dem borde vara med i skolan. Soc sa att det är de inte anställda för och i genomförande plan står det att han skall ta sig till skolan själv trots att han har LSS stöd.

De begär hjälp gång på gång och kommer med förslag efter förslag på hur det skulle kunna se ut. Men inget händer. Till sist är det dags för omprövning. Det skall göras var 6:te månad. En utredning startas. De får skriva ner vad de behöver för att klara uppdraget. De ställer pojken inför ultimatum, talar med honom vilka konsekvenser det kommer att få om han fortsätter. Det fungerar och han slutar, går till skolan och har så gjort terminen ut. Han har klarat sina mål för ÅK 4.

De kallas på möte d 15 maj då utredningen är klar och nu säger plötsligt handläggaren på soc att de sagt upp för att de inte klarar av honom. Chefen är med på mötet och säger att de är elaka mot handläggaren och de sägs upp för 12 åringen. Han skall flytta till ett annat hem redan d 14 juni.

Pappan vill inte att han flyttas och de ber att få beslutet men vägras först. Då de väl får det står det att de sägs upp p.g. av samarbets svårigheter, man menar samtidigt att de inte kan tillgodose pojkens behov. ingen vill tala om vilka behov det handlar om och det kunde de då de utreddes i december. Det är bara knappt fem månader sedan och de fick honom eftersom det fungerat så bra under alla år de varit kontakt familj åt honom. Det står att hans skolgång har blivit lidande men han har efter deras samtal varit i skolan och klarat målen. Ingen informerar dem om att de eller i alla fall pappan kan överklaga.

Någon vecka senare sägs även den äldre brodern upp. Ingen av bröderna vill inte flytta men ingen lyssnar till dem. Pappan vill inte att de skall flytta men honom är det heller ingen som lyssnar på. Han bor dessutom i samma hus så barnen kan träffa honom hur ofta de vill och önskar. Samarbetet med honom fungerar mycket bra men soc. hävdar motsatsen och vill att de skall flytta.

Sedan dess har de inte fått betalt, det var i maj.

De har dessutom en mindre bror, en halvbror på fem år. Det är en annan mamma. Hon har sina problem och eftersom han har autism klarar hon inte av hans problematik ihop med sin egen. Försök har gjorts på ett “kortids” men han rymde därifrån direkt efter inskolning då han inte trivdes. Ett annat familjehem har gett upp sedan tidigare. Men i det nuvarande familjehemmet fungerar det utmärkt. men han är våldsam hemma hos mamman och nu i helgen misshandlade han sin mamma så hon fick skador på ryggrad, och nerver i nacken och är sängliggande så hon orkar inte mer. Hon vill att han skall placeras i familjehemmet för gott. Mamman och familjehemmet har ett mycket bra samarbete. Men nu hävdar alltså soc. att han också skall omplaceras.

Familjehemmet åker till soc. och mamman har skrivit en fullmakt att de får föra hennes talan. Men soc. hävdar att den inte är giltig. Vem som helst kan ju förfalska en namn underskrift sa soc. chefen. Man anklagar dem alltså för förfalskning. De skulle ha med både kopia av hennes körkort samt ett brev som visar att hon skrivit brevet för att de skulle vilja diskutera. Deras egen uppsägning har bara förnamn är inte daterad eller signerad.
De ordnar det som soc. begär men får då veta att det gäller bara för ombud. Mamman har två val att ta hem honom eller placera honom på korttidsboendet han rymde ifrån heltid men det erbjudandet har inte mamman fått. Hon talar om att hon är nöjd som det är och inte vill flytta honom.

I samtalet med, tror det var ordförande i nämnden säger han att barn som inte vill gå till skolan får man faktiskt tvinga. De får väl sätta sig på pojken var hans råd. Det brukade han göra med sitt barnbarn. Han menade alltså att de skall sätta sig på en 12 årig pojke som väger knappt 23 kg. En halvsidesförlamad pojke med ryggmärgsbråck och missbildningar. De skulle aldrig komma på tanken.
Han sa också att de skall vara glada att de är familjehem för då har de ju en uppgift, alla behöver ju en uppgift. Familjehems mamman blev irriterad och frågade om han också var familjehem. Det var han inte varpå hon replikerade vad synd då har ju du ingen uppgift.
På eftermiddagen skickar handläggaren ett sms till mamman att de fått in en oros anmälning på familjehemmet. Ingen hade nämnt det på mötet samma förmiddag.
Min spontana reaktion, vem kom det ifrån? Och då kan ju inte den ligga till grund för omplaceringen eftersom den inte kom förrän nu efteråt.

Jag frågade om jag fick ta med det i mitt upprop denna veckan och det fick jag. Hon ville särskilt att jag skulle tala om vilken kommun det gällde. Jag brukar inte göra det eftersom jag inte ber er lägga er i enskilda ärende, eftersom jag vet att ni inte får. Jag vill visa att det inte är enskilda ärenden, att det är många och ni måste göra något. Men jag gör henne till viljes det gällde Norbergs kommun. Man det är många kommuner vid det här laget som jag skulle kunna sätta på listan över kommuner som inte har barnens bästa för ögonen som det så fint står i lagen. Ett tydligt barnperspektiv skall ju råda i alla ärenden gällande barn. Men vart är det?

Gissar att de flesta av er tar sommar och rensar era maillådor. Fick i går 106 läs kvitton på ej läst av flera av er. Flest av ordf Anders W Jonsson och vice Lena Hallengren.

Hur skall ni kunna påverka om ni inte ens vill se?
Är det så ni bemöter era väljare?
Jag ber gång på gång om svar men får få.
Vad gör du?
Vad gör ditt parti?
Vad har ni med inför valet i dessa frågor?

Där står de med tre pojkar som inte vill flytta, som de inte vill skall flytta, som föräldrarna inte vill skall flytta men som soc för att de inte klarar av att samarbeta, göra sitt jobb ändå skall omplacera.

Hur kan det vara tillåtet att behandla familjehem så här? Eller barn? eller föräldrar?
Är det så ni vill att det skall fungera?
Är det så ni vill att man skall behandla oss barnen eller bio föräldrar?

Man avslutar något som fungerar gång på gång på grund av prestige, för att man inte själv klarar av sitt jobb. Sedan skapar man orsaker för att få det att se ut som om det fanns skäl. Vad gör ni åt det?

Kanske skall tillägga att alla mina upprop går med kopia till press, hoppas att någon av er lyfter det dåliga intresset för frågor man är satt att arbeta med. Jag har fört anteckningar utifrån alla läs kvitton jag fått och vet vilka som läst och inte.

Mvh Eva fostermamman Markärendet

Vart är din anknytning?

En debatt artikel tar upp att fler och fler verkar välja bort barnen och kontakten med dem för karriären. Skribenten hävdar att moderaternas politik gör att man har större anknytning till jobbet än till barnen.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/starkare-relation-till-jobbet-an-till-barnen_3629239.svd

 Moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet eftersom anknytningen till jobben är viktigare. Något är fundamentalt fel i vårt samhälle när vi inte längre har tid att ta hand om våra familjerelationer, skriver psykologen Eva Rusz.

Det är ju de allra första årens ”investeringar” som ger utslag för hur våra tonåringar och unga vuxna kommer att må! Att införa dygnetrunt-dagis, är ett koncept som många småbarn definitivt inte kommer att må bra av.

Politiker förstår inte vikten av en bra omvårdnad/anknytning hos småbarn utan ignorerar barns behov. Dessa politiker kan genom sin syn på hur familjepolitiken skall prioriteras i värsta fall bidra till ökad psykisk ohälsa.

I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.

Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider.

Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.

Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.

När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende. 

Samhället borde satsa på att förlänga föräldraledigheten för de små barnen så deras föräldrar får tid att förse barnen med den viktiga påfyllning av det som gör dem lyckligast. Barnens behov måste få styra familjepolitiken. Att barnen får tid att knyta an och att de känslomässiga behoven möts.

EVA RUSZ

leg. psykolog och kognitiv psykoterapeut, författare till boken ”Relationskoden” 

Jag älskar när någon vågar ta upp och protestera mot vad jag tycker är alltför tidigt lämnade bort av barnen. Varför skaffar man barn om man sedan inte vill ha hand om dem utan skall lämna bort dem så fort det går. Jag har alltid älskat att vara hemma med mina barn och det gör jag fortfaraden. Jag prioriterar att vara med sonen och njuter av det.
Känner en som jobbar utomlands och som varit barnflicka åt en liten då mamman tvingats ut i jobb igen. Flickan hon har hand om har ju mer anknytning till henne än till mamman.

 

Mer som en tvååring

Då har sommaren äntligen kommit.

Jag har lämnat maken hemma (han jobbar) och har tagit med mig sonen till sommarparadiset.
Lusten är inte så stor att sitta vid datorn men letar mig ändå igenom de olika sidor jag följer.

En artikel i Expressen fick mig att fundera på hur svårt det är att få folk att agera om någon råkar illa ut.  http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/tvaaring-forsoker-stoppa-misshandel-av-mamma/
En mamma som är ute med sin två åring blir påhoppad och misshandlad av en man. Det är flera som står och tittar på men ingen ingriper, ingen gör något utom två åringen. Han sparkar och försöker slå mannen som slår hans mamma. Han gör vad som står i hands makt för att försvara henne.

Tänk om det skulle bli lite mera två åring över oss. Att vi skulle reagera då någon far illa. Gripa in då man ser oförätter. Låt oss aldrig tystna och blunda för vad som händer.

Film om hemflytt av ett fosterbarn

Hittade för ett tag sedan en film om en hemflytt av ett fosterbarn.
Har avvaktat för jag tänkte se den själv först men har inte hunnit så nu lägger jag ut den.
Den har gått i repris och nu ligger den också på nätet.
http://urplay.se/Produkter/180781-For-fosterbarnets-basta
Den ligger ute tills 2 oktober. 2014

Den handlar om en pojke som placeras direkt efter förlossningen då mamman inte klarar upp situationen. Han växer upp i en fosterfamilj och har det bra sedan dyker en biologisk pappa upp. Pojken är då 2 1/2 år. Pappan har inte fått veta att han fått barn och tar nu strid för att få hem pojken. Han vinner i rätt och pojken skall flyttas.

Har som sagt inte hunnit se den heller men rent spontant anser jag inte att man flyttar barn efter så lång tid om de inte redan har anknytningen hos den de skall flyttas till.
Här menar man att pojken har en bra anknytning och därför klarar han en flytt och en ny anknytning.

Förstår inte, de menar alltså att om han mått tillräckligt dåligt och inte haft någon anknytning skulle man inte flyttat honom. Det är väl då det kanske inte spelar så stor roll eller?
Nu mår han tillräckligt bra för att kunna hanteras illa? för att kunna ryckas upp?
Skall man först hantera dem så att de far illa innan man kan utgå ifrån dem och deras bästa?

Har som sagt inte sett den men hävdar ändå att det bästa vore att pappan träffade honom, finnas i hans liv.  Killen kunde sova över och de har lov och annat men pojken skulle inte slitas upp bara för att man tror att han klarar det.

Man säger ju alltid att ett tydligt barnperspektiv skall vara rådande i alla ärenden gällande barn ändå är det pappans längtan och önskan som väger tyngst och man accepterar att grabben skall förlora allt han ser som sitt bara för att man tror att han klarar det.
Vad är det för resonemang?  Inget barnperspektiv i alla fall.

Hur ser du det?

Visst är det konstigt att en del alltid verkar vara så glada medan andra verkar drabbas av all skit. tror faktiskt att man kan påverka en del av det i allfall hur man tar det/ bemöter det.
som en sa det är ingen ide att kastat vatten på en gås. Det rinner av. Låt saker du inte mår bra av rinna av.

Tror att vissa människor bara är sådana. Glada. Som hon Gunhild Carling som var med i lets dance. Hon bara är sådan. Tror inte hon kan vara ledsen om hon inte verkligen är det. Men jag tror att det går fort över.
Jag vet för jag är lite likadan. För några år sedan fick jag det på papper. Jag var på en undersökning då jag haft ont ett längre tag. Jag genomgick bl.a. ett datatest. Läkaren sa sedan att han aldrig hade sett någon som var så positiv. Att jag hade en positiv syn på livet som han inte sett så tydligt tidigare.

Vet att många ser mig som positiv, envis, en som inte ger upp och det är väl för att jag väljer att se möjligheterna. Då jag var tonåring var det många som reagerade jättemycket då jag någon gång var ledsen. De visste inte hur de skulle tackla det, det var ju alltid jag som tröstade de andra. Jag var ju alltid glad.

Jag tror att man kan välja hur man vill se saker. man väljer om man vill vara sur arg eller ledsen till viss del. Det i sig påverkar hur jag mår, hur väl jag klarar motgångar och annat.
Hittade en artikel som visar att man faktiskt kan påverka hur man mår.
http://www.expressen.se/halsoliv/vissa-oroar-sig-aldrig--hur-gor-de-egentligen/ Man kan påverka hur man mår.

Forskaren Jason Moser och hans kolleger har via magnetkamera studerat hjärnorna på 71 kvinnor som utsattes för negativ stress. Man kunde se att hjärnorna hos dem som sällan oroar sig och ofta tänker positivt blev mindre aktiverade i områden som visar känslor av rädsla och stress.
 

Men man kan visst träna hjärnan.

Medan oroliga personer ofta har svårt för att fatta beslut, eftersom de kan bli insnärjda i alla möjliga negativa konsekvenser, är lugna personer mer villiga att prova nya lösningar, även om det finns en risk att allt går snett. 
Lugna personer har en god självkännedom och är medvetna om sina problem och brister. Oroliga personer saknar ofta dessa insikter, och då blir den oro man känner svårare att hantera.
Att ta reda på vad som, egentligen, orsakar oron är därför ett avgörande steg.
Lugna personer ägnar sig åt sina problem och sin oro fullt ut, för att sedan ge sig hän åt annat.
Detta kan man träna på: Fokusera i 15 minuter varje dag på det som bekymrar dig: älta, gråt, grubbla eller gör vad du behöver.
Lugna personer känner trygghet i att vad som än händer kan de hantera det.
Även om det ser mörkt ut, kan en lugn person ofta se en ljusglimt. Det finns kanske en lösning på problemet? Medan oroliga personer inte ens kan tänka tanken att man skulle kunna lösa det svåra problem man står inför.
Ställ rätt frågor som;

• Är det här verkligen mitt problem?

• Kan jag påverka den här situationen?

Vad kan jag göra? Och: Har jag nu gjort allt jag kan för att förbättra situationen? Vidare: Är problemet överhängande och akut? Om inte finns ingen anledning att oroa sig.
Lugna personer ser negativa känslor som tecken på att något är fel, och försöker lösa felet. De använder känslorna för att fatta medvetna beslut.
Oroliga personer har svårare att acceptera och titta på sina negativa känslor. Ett bra sätt är att skriva ner dem. Studier har visat att vår stress sjunker när vi skriver att vi är stressade.
 

Ett annat exempel på hur vi väljer vad vi vill se är:
http://www.expressen.se/kvallsposten/gick-till-attack--slog-tiggare-med-olburkar/
eller
http://www.expressen.se/nyheter/victor-17-blev-slagen-i-ansiktet-nar-han-tiggde/
man ser dem som ett problem medan andra väljer att se det på ett annat sätt:
http://www.expressen.se/gt/har-ger-barnen-kramar-och-godis-till-tiggaren/

Fyra barn hade köpt lördagsgodis i en matbutik i Kungsladugård i Göteborg. Utanför stannade de till vid en tiggande man.

De gav honom pengar, godis och kramar – och en puss.

 

Avslutar med en bilds som mer än allt annat visar att en del ser vad de vill se. Hur väljer du att se? Det kan gälla vad som helst. Din vardag, synen på invandrare, livet, förhållande, barn, placeringar, myndigheter.....