Det rasar alltmer

Återigen en myndighet som får kritik. Grav sådan
http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1836025-socialstyrelsen-kritiserar-socialen-i-kungsbacka

"Inkomna anmälningar har inte hanterats skyndsamt." "Utredningar har inte avslutats inom den lagstadgade tiden. Part har inte underrättats om hur beslut överklagas. Avsaknad av dokumentation."

"Genomförandeplaner har inte upprättats. Bristande kvalitet i analysen av familjehemsutredning. Placering i jourfamiljehem pågick längre än vad lagstiftningen medger."
 

Det lär väl knappast bli böter där heller. Det är konstigt att en myndighet skall kunna misskötas så fruktansvärt. Hade ett företag gjort det och kritiserats gång på gång hade de inte fått fortsätta.

Hörde med en annan kommun. Där var det kaos. En chef hade övertalats att ta ansvaret sedan hade han inte klarat upp det och blev sjuk och skulle nu få sparken. Det fanns inte en enda erfaren handläggare på hela enheten. Samtidigt är det barn som far illa. Flera ärenden som jag känner till just i den kommunen där man sätter in åtgärder för sent eller inte alls trots att barnen far illa. Väl synligt och efter flera anmälningar händer det ändå ingenting.

Jag undrar hur långt det skall gå innan de ansvariga slår i nödbromsen. Till sist är risken att det havererat så mycket att det är svårt och tar för lång tid att reparera.
Jag vet inte vad som skall till.

I Mark får jag fortfarande den ena efter den andra berättelsen  runt barn och vuxna som far illa, som inte blir hörda eller behandlade omänskligt.

I ett ärende lika gammalt som vårt har en flicka mer eller mindre tagits ifrån sin mamma. Hon kunde inte bo kvar i familjehemmet där hon bodde. LVU föll men inte kom hon hem ändå utan placeras hos en anhörig. Den anhöriga bor i en annan kommun och en handläggare i Mark anmäler då att flickan far illa till den kommunen. Ett hem som de själva placerat ett barn i bara för att den kommunen nu skall börja agera istället. Det tar alltså inte slut även om man byter kommun. .

Fortfarande är det handlingar som inte lämnas ut och besked som motsäger sig själva men man som drabbad skall acceptera trots att de motsäger sig själva och ändå påstås att det är den drabbade som skall finna sig i planer eller något de bestämt trots att det inte stämmer.
Folk som blir utskällda av chefer och får höra att de borde söka jobb som lokal vårdare istället för det högre jobb de är utbildade till.

Jag blir bara trött.

Spädbarns rättigheter

Visste ni att så många som var tredje ungdom mellan 13-15 år har någon gång skadat sig själv.
http://www.skolporten.se/forskning/intervju/sjalvskadebeteenden-bland-ungdomar-okar

Att ungdomar skär, bränner eller slår sig själva är ett relativt nytt fenomen som har blivit alltmer utbrett. För de allra flesta handlar beteendet om att lindra ångest eller signalera att man inte mår bra.

– Att man skär sig handlar nästan aldrig om ett självmordsförsök, utan är ett uttryck för att man mår dåligt, säger Jonas Bjärehed

I studien fick över 1 000 högstadieungdomar svara på ett frågeformulär vid två olika tillfällen med ett års mellanrum. Omkring 40 procent svarade vid bägge tillfällena att de någon gång skadat sig själva.

Ja det märks på många sätt att barn och ungdomar mår dåligt.
Hittade även en debatt artikel.
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1124714-vilka-rattigheter-har-ett-spadbarn-
klistrar in hela för den är så bra:

Svenska staten, som gör anspråk på att inte räknas till skurkstaterna, anser sig vara i sin fulla rätt när den genom utvisningsbeslut åderlåter spädbarn på föräldraomsorg. Den drar sig i sin migrationspolitik inte ens för att bryta välfungerande – enligt intyg från barnpsykiatriker – symbiotiska relationer mellan spädbarn och deras mammor.

Oersättlig

Är det då så viktigt för ett spädbarn att ha tillgång till sin symbiotiska förälder? Svaret är att denna förälder är oersättlig, och i det svaret instämmer inte bara psykodynamiskt inriktade barnpsykologer utan numera även hjärnforskare.

Vi vill påstå att det är lika viktigt för ett spädbarn att ha tillgång till denna person som det är för en vuxen att slippa tortyr. Visserligen vet vi inte om det övergivna spädbarnets lidande i akutfasen av separationstraumat i intensitet kan mäta sig med den tortyrplågades helvete.

Orreparabla skador

I spädbarnets fall tillkommer dock något som är minst lika allvarligt, nämligen risken att skadas i utvecklingen av sin hjärna och personlighet. Redan några månaders avbrott i den symbiotiska samvaron – som Migrationsverket så ofta ställer till med genom sina utvisningsbeslut – kan ge irreparabla skador.

I FN:s konvention mot tortyr betonas att inga som helst omständigheter någonsin rättfärdigar att staten använder sig av tortyr. Vi frågar om staten någonsin har rätt att bryta en välfungerande symbios mellan ett spädbarn och dess vårdgivare. Finns det någon statsnytta som kan rättfärdiga att ett spädbarns tillvaro slås sönder, och vad skulle det i så fall vara för statsnytta?

Hjördis Gustafson speciallärare
Lars Ullerstam psykiater

Jag tycker särskilt om ordet symbiotiska föräldrar alltså inte nödvändigtvis de som fött dem utan de som vårdat dem. Att hålla barn ifrån deras symbiotiska föräldrar är likställt med tortyr.

Tvärtemot eller bak och fram

Det är konstigt en del vill inget hellre än att stanna men får inte
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15758310.ab
Medan andra inte vill men tvingas.
http://www.exponerat.info/ensamkommande-erkanner-att-han-ljugit-om-sin-alder/


För ett tag sedan skulle ju en tvååring utvisas för att hennes mamma skulle få chansen att vara mamma trots att hon lämnat flickan. http://fostermamman.blogspot.se/2012/10/en-del-duger-andra-inte.html
Å andra sidan var det en pappa som inte ville mer än att vara pappa som skulle utvisas. var det ju en pappa som skulle utvisas http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5281110

Inkonsekvent och upp och nervända världen kan man kalla det.

Nej det har inte blivit bättre.

en kvinna på Stockholms tjejjour slår larm. Det har inte blivit bättre. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/barnets-basta-har-blivit-det-motsatta_7660190.svd?fb_action_ids=10151126449380418&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%7B%2210151126449380418%22%3A138571462957052%7D&action_type_map=%7B%2210151126449380418%22%3A%22og.recommends%22%7D&action_ref_map=[]
Hon berättar om ett samtal där flickan berättar om övergrepp och misshandle och hur inte ens mamman kan skydda flickan. Hon skriver:

Hon ringde till tjejjouren där jag jobbar och grät. Den här helgen måste hon träffa sin pappa. Familjedomstolen har beslutat att hon ska spendera varannan helg där. Pappan är tidigare är dömd för misshandel inom familjen. Hon ringer till mig och säger att hon har ont i magen.

Hon berättar försiktigt, lite i taget, vad som händer under pappahelgerna. Hennes röst skär sig när hon berättar om hur pappa rör sig när han är full, om slagen, att hon blir våldtagen. Hon går fortfarande i mellanstadiet. Jag får prata med hennes mamma och hon gråter också. Jag skulle vilja säga till dem att strunta i det, låta bli, inte åka dit. Jag skulle vilja säga att vi lever i Sverige, vi har lagar här, lagar som skyddar barn. Men det går inte. Jag skulle ljuga.
 

Jag saxar lite

Vårdnadslagarna har förbättrats. På pappret. Barnets bästa ska alltid vara i fokus under en vårdnadstvist. Men det är inte alltid helt tydligt vad det innebär. Enligt föräldrabalken har barn rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, men de har också rätt att växa upp utan våld. När ett barn blir utsatt för övergrepp och våld av sin vårdnadshavare krockar de här två principerna.

Rätten ska ta särskild hänsyn till föräldrars förmåga att samarbeta. Den förälder som säger sig vara villig att samarbeta kring barnet har alltså ett rejält övertag över den förälder som är negativ till delad vårdnad eller umgänge, även när det grundar sig i en oro över att barnet kommer att utsättas för övergrepp. Detta gör att allt fler mammor säger sig vara villiga att låta sitt barn träffa förövare, av rädsla för att förlora vårdnaden helt.

Domstolar och socialtjänstens rädsla för att barn skadas av att inte ha kontakt med bägge sina föräldrar, gör att det haglar av domstolsbeslut där barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte känner sig trygga hos, som de inte vill träffa. Jag får prata med tjejerna. Det är till oss de ringer, chattar, mejlar. De berättar om övergrepp, om våldtäkter, om fulla föräldrar, och de berättar om socialtjänsten som inte lyssnar.

Det är vanligare än många tror att domstolar ger våldsamma pappor vårdnad eller umgängesrätt. 2005 kom en rapport från Barnombudsmannen där vårdnadstvister i domstol granskades. I 258 ärenden fanns uppgifter om fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld. I 49 procent av 169 slutgiltiga domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter om våld mot den andra föräldern eller barnet.

Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen. Vi har polishämtning av gråtande och skrikande barn för att pappan ska få sin del av umgänget. Men om nu det bästa för alla barn verkligen är att ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar, varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor för barnets skull?

Hon fortsätter:

Nåja. Inte svenska pappors våld i alla fall. Svenska pappor går ut med tvätten, byter blöjor, bakar surdegsbröd och tar halva ansvaret i äkta jämställdhetsanda, eller hur? Svenska pappor tar inte strypgrepp, slår med knuten näve och spottar i ansiktet. Svenska pappor kastar inte tomma glasflaskor mot sin dotters huvud. Svenska pappor våldtar inte sina döttrar.

Men i verkligheten? I verkligheten ringer en liten tjej med en röst som skär sig för att hon är rädd för att tillbringa hela helgen hos pappa. Men hon vet att om hon inte åker måste mamman betala en straffavgift. Den är anpassad efter hushållets inkomst och det är meningen att det ska kännas. Hon vet att ifall hon inte åker kan en polisbil komma och hämta henne. Hon vet att ifall hon inte åker kan mamman förlora vårdnaden på grund av ”umgängessabotage” eller ”samarbetssvårigheter”.

Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?
 

Har ett antal sådana ärenden jag me´. Tex mamman som förlorar vårdnaden till sin tidigare sambo som förgripit sig på flickan därför att släkt som vet och sett inte vill vittna. sittande i en rävsax för att hon i panik över att förlora barnet lät "exet" ha umgängen men då var hon ju inte tillräckligt oroad och lät hon bli att skicka tösen så anklagades hon för umgängessabotage. Hon stack tillsist med flickan och då förlorade hon henne till den som förgriper sig på henne och hon själv har fått umgängesbegränsning med övervakning.  Flickan går i lågstadiet.

Ny satsning

Skrev ju om organisationer och saknar granskning. Ingen vill riktigt tro mig.
Hittade en organisation som tar betalat mer än de bör. t.o.m. för vård av döda http://www.dn.se/nyheter/sverige/tog-betalt-for-vard-av-avliden
Organisationer som drivs som aktiebolag finns ingen granskningsinstans som avsvarar för. Det finns ingenstans att anmäla och ingen instans som har hand om ansvaret. Ja vart vänder man sig i såfall om de tar betalt för tjänser de inte utför eftersom personen i fråga är död?

Nu gör man ytterligare en satsning på utsatta barn http://www.skl.se/press/pressmeddelanden/stor-satsning-pa-barnets-rattigheter man skall stärka barns rättigheter. Barnombudsmannen skall pejla av barns röster. Han börjar med Botkyrkan sedan Västerås och Gävle. De skall gå igeom 50 kommuner Uppdraget är att

att sprida och kommunicera regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter inom alla verksamheter på kommunal och statlig nivå.

 Förvaltning efter förvaltning får kritk. Nu är det Kil

http://www.vf.se/nyheter/kil/kil-maste-ratta-till-brister-vid-socialnamnden#.UJwJoL30Vxw.email

De valde att lyssna mer på en klients föräldrar än på henne själv. Undrar hur många gånger det är så eller som jag förstått vanligare att man bara lyssnar på den ena parten utan att ta in det som stödjer den andra. På de vuxna men inte barnen.

 Sedan hittade jag en artikel om en tjej som bara fick tre veckor på sig att visa att hon var mamma. http://op.se/lanet/1.4836295-annas-nyfodda-bebis-togs-av-socialtjansten-efter-tre-veckor

En läkare anmäler
http://op.se/lanet/1.4836302-lakare-anmaler-ankaret

Ankaret är en organisation som utreder och kommer med rekomendationer åt kommunen. undrar om de också är aktiebolag...
http://www.ostersund.se/stodomsorgvard/socialtjanst/familjen/barnfamiljehemankaret.4.456b7061190a710e4580009410.html
de har iallfall tagit barnet. Jag skulle vilja påstå att som nybliven mamma är de flesta osäkra efter bara tre veckor.