Svårt att erkänna och rätta till

I dagens HN står det om en kille som felaktigt har gått i särskolan hela sin uppväxt. http://hn.se/nyheter/falkenberg/1.1622789-nu-ska-kommunens-agerande-granskas

Det visar sig nu vid 22 år ålder att han inte är utvecklingsstörd.
Han säger:

– Jag är besviken på att man inte kan erkänna sitt misstag, säger Elie efter att ha fått beskedet att kommunen inte anser sig ”ha hittat några felaktigheter” i hanteringen av honom.
Han har förlorat sina skolår och måste nu läsa om och läsa igen.

förvaltningschefen Arja Holmstedt-Svensson: ”Vi har gått igenom den dokumentation och information som finns kring mottagandet i skolan och din studiegång. Vi har där inte kunnat hitta några felaktigheter.”
Hon beklagar att Elie Hachem känt sig felplacerad, men menar att hans integrerade skolgång ändå gett honom möjlighet att utvecklas – men att han faktiskt hela tiden har behövt ett stort stöd. Barn- och utbildningsförvaltningen anser också att psykologutredningen som då gjordes ”uppfyllde den tidens krav”.

Det sa man om de vanvårdade barnen också i början.
Nu är ärendet anmält och skall granskas.

Jag håller med honom.
Att det skall vara så svårt att erkänna misstag och ge upprättelse. Det verkar vara likadant inom alla många myndigheter och ändå förlorar de inget. De som förlorar är ju de som drabbats.

Me like...

Igår blev jag upprings av socislstyrelsen. Jag hade sökt honom eftersom jag anmält igen för X antal månder sedan och sedan inget hört.
Han undrade hur det gick och jag beärttade. Jag berättade att vi fortfarande inte fått träffa barnen och han var mycket förvånad eftersom de gav så mycket kritik för just bristen av barnperspektiv i ärendet.
Nu blir det tvärtom så att man gömmer sig istället bakom det igen och höra hur det gick. Han skulle ringa igen i slutet av veckan och höra om det var någon förändring.

Igår stod det i ett antal tidningar:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article14794301.ab

En anknytningsexpert skriver:

Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna ?tanka" eller "docka? närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från
jobbet, karriären eller träningspassen.
Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och idvmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.

När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: ?När kan det börja på dagis?? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss för att tillgodose vårt barns behov.
I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande

Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3 förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad.
Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ?Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över? säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder.

Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop
tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.
Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt,
eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.
Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus.
Eva Rusz

De första reaktionerna lät inte vänta på sig. Sluta att skuldbelägga föräldrarna var argumentet. Återigen ett vuxenperspektiv. Barnens behov kommer så sällan fram.
Det står mycket mer i inlägget men jag kunde ju inte "planka" rätt av utan tog med det i mona ögon viktigaste.

Kanske...

I morses fick jag ett mail.
Det var irån han jag träffade ifrån riksdagen. De skulle träffa Göran H och Maria L idag på socialutskottet han undrade om det var något särkillt han skulle tqa upp.

Handlar omdatt det blev fart på tangenterna.

Många tror att allt hopp är ute vad gäller barnen och oss och umgänge men jag har valt att inte skriva om vad som händer för att inte förstöra något.
Men mycket händer är väl allt jag kan säga.

Orkide barn

Läste en fostermammans berättelse den var så vacker att jag måste delge:

Hade fått en orkidé av grannen o hade den på middagsbordet.
Barnen beundrade den o jag sa att man kan kalla er barn för orkidébarn, vackra o dyrbara, men som kan behöva lite extra stöd.
De pekade glatt ut vilken av blommorna de var, men 11åringen undrade då vilken jag var.
"-Jag är pinnen o man kan säga att era handläggare är plastplupparna där" (som håller ihop blomman o pinnen).
"-Men min mamma då? Är hon knopparna??"
"-Nja, knopparna är nog era barn. Era mammor är i så fall bladen, det är ju därifrån ni kommit...."

Partiledardebatt

Gissar att många med mig tittade på partiledardebatten igår kväll.
Den kan man väl säga mycket om men det som jag saknade var vad de tyckte om de "mjuka" frågorna.
Det var bensin och det var jobben. Allt lika viktigt. Men äldreboenden och äldreomsorgen, utsatta barn och frågor runt barn och skola, Utbildning. Vård och omsorg, sjukvård.
Jag upplever det som om de "viktiga" frågorna blir de som går att mäta för då har man något att visa upp. Titta vad vi gjort.
Fler reagerade.
http://anneskaner.wordpress.com/2012/05/06/vilka-politiker-bryr-sig-om-barn-o-ungdomar-agenda-ser-inga-barn/
Hon skriver:

Hur många dödsfall – självmord etc skall vi ha inom barn- och familjevården innan den blir en viktig fråga för våra partiledare?

Reinfeldt är den störste svikaren av alla i det fältet. Som barn till en alkoholiserad pappa…borde han ha ett hjärta för de barn som idag drabbas. Han har haft en djälva tur som hade en mamma som kunde klara sig utan att socialtjänsten gjorde intrång.

Det visste jag inte. Reinfeldt borde alltså vara insatt och värna o d här frågorna.
Lovén är själv uppväxt i familjehem.
Hägglund vars parti säger sig värna om de små i samhället, barnen, de unga och familjerna.
Frågorna ´borde alltså vara viktiga ändå lyfts de inte.