Avslöjar sig själv

Fortfarande tyst. Inget nytt i media.
Blev uppringd av BO häromdagen. Vi hade mycket och tala om och han ville träffa mig så vi skall boka datum här så småningom. Fick skicka en mängd materaial til honom runt saker jag hittat som är brister. Tack Fredrik för att du engagerar dig.

Sedan slutar jag inte förvånas över hur elaka mänskor det finns. De dra sig inte för något.
vi har återigen blivit anmälda.
Att göra en falsk anmälan betyder inte bara att man tycker illa om. Att sedan påstå saker som inte är sanna betyder att man verkligen vill illa, hatar.
En myndighets person får inte göra en anonym anmälan, att sedan ljuga är falsk tillvitelse och kan ge fängelse straff. Att göra det runt någon som man vill svartmåla i ett ärende man är inblandad i är ännu mera allvarligt.
Det var info i anmälan som inte så många känner till, inte bara en sak utan flera vilket minskar gruppen betydligt och går att härröra till enbart ett par personer. (egentligen två)
Det bästa är att de i sin iver att förstöra för mig avslöjar sig själva.

Som sagt att myndighets personer kan falla så lågt.
Det är polisanmält och går att spåra. Skulle de som ligger bakom vara lite smarta skulle de träda fram och erkänna innan de blir ställda mot väggen så kanske det ses som förmildrande.

Anmälningarna blev f.ö. nedlagd utan vidare åtgärder. Det finns vettiga mäniskor med sunt förnuft.

Bevis

Var bortrest igår och skall få främmande som stannar några dagar så vi får se hur mycket tid jag får vid datorn.
Hittade en artikel i BT http://www.bt.se/nyheter/valloften-infrias-snabbare-an-vantat(2643686).gm om att regeringen börjar infria vallöftena snabbare än väntat. Jag berättade ju för några dagar sedan om att det var på gång redan i höst runt förslagen i barnskyddsutredningen.

I Värmlands folkblad http://www.vf.se/asikter/debatt/det-lonar-sig-inte-att-klaga-hos-justitiekanslern var den en som debatterar runt att anmälningar till JK inte leder till något. Jag vill lägga till att det gäller de flesta anmälningarna till JO också. Om granskningsmyndigheterna inte tar upp anmälningar mot de som gör fel så händer ju inget.

Annars är det tyst.
Fick ju ett brev som skulle lösas ut. Hade inte tänkt lösa ut det men nu blev det plötsligt bevis för en annan sak så jag hämtade det i alla fall. Det var utredningen. Äntligen rätt sedan var det beslutet från nämnden. Det får de heller inte ta betalt för. Så när de äntligen lyckas göra ett rätt gör de två fel.
Sedan kom det idag ett brev till som skall hämtas ut.

Man lär sig inte

I Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article12858384.ab stod att läsa om ännu en som farit illa under sin uppväxt och slutat lita på vuxna. George Scott boxaren är uppvuxen i fosterhem och har fått flytta om kring. Det är konstigt när man vet vilka konsekvenser det får så fortsätter man att göra samma fel.

De två små som bodde hos oss hade det bra, var älskade och väl omhändertagna. Nu bor de i sitt tredje familjehem och de är inte 5 och 6 år fyllda. Vem säger att de kommer kunna få bo kvar där? Så länge de är små och söta är det väl en sak men när de blir tonåringar och revolterar kommer hur blir det då? För oss var de som våra egna vi aldrig skulle drömma om att slänga ut dem. Vi har stridit med näbbar och klor för att de skall få komma tillbaka för att de skall känna sig älskade, känna att det var någon som vill ha dem och gjorde allt, för att de skall få känna tillhörighet.

Ju fler gånger man flyttar ett barn ju trasigare blir de på insidan och ju större är risken att de kommer att få flyttas igen.

Nu går även riksdagen ut med att det är ändringar på gång då det gäller sjukförsäkring och de som är långtidssjukskrivna.
Har även fått höra att det är lite på gång även då det gäller familjehemmens situation. Tidigare har de sagt att dt inte kan prioriteras nu men redan i höst kommer det att tas beslut runt flera frågor som rör familjehem och placerade barn utifrån barnskyddsutredningen.
I GP i helgen var det en artikel om Mark. Tyvärr inte i nätbilagan men här är den eftersom jag bad att få den per mail.

MARK: Anmälningarna mot Marks kommun haglar in. Kammaråklagare Håkan Johansson utreder runt tio stycken. – Väldigt många har kommit in efter tv-programmet, säger han..
Fallet med de fosterhemsplacerade barnen var det första och mest uppmärksammade. Det avslöjades i SvT:s Uppdrag granskning. Efter det anser flera personer i Mark att de blivit felbehandlade av socialförvaltningen.

– Jag har ganska många anmälningar på mitt bord och de duggar in i en hyfsad ström. Sammanlagt är det runt tio. Även om någon har begått ett fel, så är det inte säkert att det är brottsligt. Det återstår att se, säger kammaråklagare Håkan Johansson.
Han räknar med att utredningen kommer att ta våren ut, minst. Brottsrubriceringen är tjänstefel, men ingen är i nuläget delgiven misstanke om brott.

GP har träffat en av dem som polisanmält socialförvaltningen för tjänstefel. Hon och dottern, som nu är 15 år, kom ihop sig för drygt fyra månader sedan.
Dottern svarade med att rymma hemifrån till sin pojkvän. Mamman larmade socialkontoret och bad om hjälp.

– De satte henne i ett jourhem. Jag ville att vi skulle få hjälp, det var och är mitt önskemål. Det blev precis tvärtom. Man får inte vara på ett jourhem längre än tre månader, men det har min dotter varit, säger mamman.
Magnus Andersson, chef på socialförvaltningen i Mark:
– Det kan hända att man placeras i jourhem längre än tre månader, men då krävs särskilda beslut. Jag vill och kan inte gå in på det specifika ärendet.


Om polisanmälningarna säger han:
– Vi låter polisen utreda sakerna i lugn och ro. De har hämtat in en del papper, men i övrigt har vi inte hört någonting.
Förra veckan JO-anmäldes socialförvaltningen av två medarbetare, som anser att det fortfarande är oordning inom organisationen.
– Det står var och en fritt att anmäla. Jag kan bara hänvisa till det jobb som sker för att förbättra kvaliteten, säger Magnus Andersson.

Vakuum

Sol idag också. Vi har haft främmande. Både i dag och igår har vi haft mindre barn. Barn som påminner om de små.
Igår fick jag en kram som kändes igenom i kroppen. Ett par små armar som slogs runt min hals och idag längtar jag mer än vanligt.
Sonen är som en magnet när det gäller de där små. Han dras till dem leker, pysslar, jag kan hämta, han förklarar och plockar fram alla favoritleksakerna. Sådana han vet att de små gillade.
Vi har plockat lite i trädgården och sonen har lekt med kompisar och kört fyrhjuling. Solen skiner och man borde njuta men glädjen infinner sig inte riktigt. Vi försöker men det känns som man på något sätt lever lite i ett vakuum.

Läste om rättegången runt mordet på Elin http://gt.expressen.se/nyheter/1.2395229/elins-systrar-vittnade-i-ratten Den ena systern beskriver det som att man rör sig men man lever inte.
Jag skulle vilja beskriva situationen vi lever i som något liknande. Man lever som i n bubbla. Man gör det man skall. Sköter alla uppgifter som skall skötas. Vi hittar på saker, bjuder hem folk och åker själva bort. Sonen leker med kompisar och de är här men ändå är det en väntan. En väntan på att allt skall bli så vanligt som möjligt.

Självklart förstår vi att det inte är samma barn vi skulle få tillbaka men vi tror och är förvissade om att det först är här där de kände sig trygga som de kan börja bearbeta. Börja bli hela. Kan lägga allt de varit med om bakom sig och börja se framåt.
Jag hoppas och ber att det skall bli ett bra slut. Och för oss är det inget bra slut om de inte får komma hem. För barnen är det hele inget bra slut om de inte får tillbaka det de förlorat.

Vår och kalas

Igår var sonen ledig och vi hittade på lite annat roligt. Vi for till ett badhus i närheten. Det har inte blivit av det sista eftersom det var en av favorit sysselsättningarna för även ”de små”. De var som fiskar i vattnet. Hade de bara sådana där uppblåsbara puffar om armarna så tog de sig fram. Nu var det bara sonen och jag. So tur var hittade han snart kompisar. Jag satt i kanten av bassängen och såg på då han lekte. Plötsligt kom en liten flicka i ”tösens” ålder upp med sin mamma. De höll sig i närheten av mig och snart försökte hon dra in mig i leken. Sonen hade dykt efter ringar och jag hade kvar dem bredvid mig och hon drogs till de färgglada ringarna och det var klart att hon fick ta dem. Men det är lika smärtsamt varje gång det händer. Allt påminner och även om tiden går så gör det lika ont.

Även om vi försöker leva om ”vanligt” så är det alltid något som påminner. Just nu planerar vi för en fest för biosonen. Han firade inte då han fyllde. Han hade ingen lust. Inte vi heller. Sedan var det kallt och gick inte att vara ute och tanken att dra in 14 barn tilltalade mig inte nämnvärt får jag säga. Men nu kom vi på att vi kunde ha ett kombinerat födelsedags/påskkalas. Sagt och gjort. Planeringen är i full gång. Det kommer att bli kottgolf, kast med liten kyckling (självklart inte levande utan en bit gult tyg med sand i) Miniälg bygge, norsk brännboll och korv med bröd. Som avslutning får de leta påskägg i höhög.

Jag har alltid älskat kalas och njuter lika mycket som barnen. Minns hur ”de små” såg fram emot sitt första kalas som inte blev av eftersom de blev fråntagna alla vänner samtidigt som de blev fråntagna sitt hem och de som de ser som sin familj. Undrar så om de överhuvudet taget haft något barnkalas än. Tror inte det. De har ju inte bott så långe på något ställe så att de hunnit få så många kompisar än. Varje gång de fyllt år har de bara bott i respektive familj ca två månader.

Just nu skiner solen och våren kommer så sakteligt. Vi satt ute och fikade för förta gången idag och i nu på eftermiddagen skall vi försöka få fram studsmattan. Snödropparna och krokusen blommar och förr var småvasarna fulla av blommor som de kom in med. Vi gör det vi kan för att leva som vanligt men det är med sorg i hjärtat och en saknad som inte går att beskriva för någon som inte varit där.

Det har nu gått fyra veckor och fortfarande inte ett ord.
Det verkar vara svårt att få tag i en barnpsykolog.