Gp idag

I dagens GP http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka Det ’är en debattartikel som handlar mer om hur ekonomin sätts före barnets välmående men det var en annan aspekt, ett par rader som jag fastande för.

De skriver om att alla jobbar mer har fått konsekvenser. Den generation som växt upp nu har gjort det på dagis från de var ca 1 år. Att vi om vi lämnar barnen så tidigt på något sätt räknar med att vuxna är utbytbara men att så inte är fallet. De tar upp att det finns ett påtagligt samband mellan det och barns psykiska hälsa.

Först nu får vi se konsekvenserna av det. Ungdomar som i allt högre utsträckning mår psykiskt dåligt. ”Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren”.
De som skrivit artikeln är
Annica Dahlström: läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare
Christian Sörlie Ekström; mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist i Greenpeace

De menar att det beror på att barnen känner sig övergivna av föräldrarna. Man lämnar den trots att de skriker i separationsångest. Hur många föräldrar känner inte igen sig där? Och en del möts av personal som säger att så gör alla, det går över och det är klart att det gör. Barnen ger ju upp. Ingen lyssnar och de får lära sig att det inte är någon ide att protestera.
Jag minns när jag berättade för ”vår ” ena handläggare att barnen efter umgängena inte gick att lämna, att de skrek och vägrade släppa mig. Att jag ofta efter umgängena fick ta med dem till jobbet. Han sa att det var inget att bry sig om det gjorde alla barn. Han hade (7) tror jag det var. Många var det i alla fall.
Men de här protesterna var annorlunda, men jag talade för döva öron.
Återigen ett exempel på hur ofta barnens röst inte hörs.
Jag har aldrig lämnat barnen om de gråtit. Som tur är har jag haft ett jobb som gjort att jag då kunde stanna en stund, till de kommit igång och lekt och jag har kunnat lämna dem utan gråt. Men ibland gick inte ens det utan jag fick ta med dem. Men de flesta har inte den möjligheten.

I artikeln står det:
”Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka”.

De åren hade de hos oss. Det var hos oss de fick den anknytningen och det är oss de ser som föräldrar. De hade anknytningen hos oss och hade separations ångest efter umgängena fick vi bekräftat gång på gång.
Som när de skulle på skolresa, det var dagen efter ett umgänge. Jag stod utanför bussen och pojken grät, han sträckte sig efter mig. Det klarar jag inte. Det var bara att plocka ut honom och ta med honom till jobbet. Det var likadant med tösen vissa dagar vägrade hon att släppa mig. Hur mycket personal och kompisar än trugade. Det var många sådana dagar. De accepterade inte vikarier, ville sitta i knäet på personalen och äta och vägrade lämna skolgården. Det är separationsångest på hög nivå och inte av de vanliga orsakerna men ingen ville lyssna.

Vi fick höra efter att de omplacerat dem att de inte ens talade om oss. Det togs som ett bevis av handläggaren på att de inte skulle ha någon anknytning till oss alls men jag hävdar att det berodde på att de var i chock. Det varade vad det berättades för oss i flera månader.
Sedan är det ju så med barn att de är experter på att känna vad de får och inte får tala om.

De protesterade och jag tvingade dem i alla fall till något som de inte ville och sedan försvann jag bara utan ett ord till avsked utan att de fick med nalle eller snuttefilt. Vad byggde de upp för bilder som förklaring? Vad skulle de tro? De gjorde mig till en svikare. Jag lovade att jag skulle hämta dem. Jag lovade att det bara var några timmar. Vad de vet så ljög jag. Jag talade om att jag älskade dem men jag bara försvann. Vad skulle de tro? Allt det där bränner hål inuti mig. Jag vet att det inte var mitt fel men hur skall de kunna veta? Jag vet att jag inte kunde handla på något annat sätt men jag skuldbelastar mig ändå. Jag vet att beslutet inte var mitt men jag känner mig ändå skyldig.

Skribenterna fortsätter:
”Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag”.

Och trots att man vet detta så gör man som man gjort med de två som bodde hos oss.
Artikeln vänder sig som sagt mot samhällets syn på föräldrar, synen på barnen och de ekonomiska vinningarna som de menar går emot barnens intressen. Jag kan bara hålla med.
Anknytning är livsviktigt och barn som känner sig undanstötta och ratade kommer att få men. Och hur skall dessa två små veta att det inte var jag som svek, inte jag som ljög, inte vi som inte ville ha dem? Hur skall de kunna tro igen? De har så lätt att ta på sig ansvaret, tror att de är orsaken, att de inte förtjänar att bli älskade eller att det är deras fel att de ratas.
Tänk om vi kunde få hem dem snart så att vi fick börja helas. Börja bygga upp tilliten igen. Tilltron och leta fram glädjen igen. Det är det jag önskar mest av allt.

Kalashelg

På helgerna händer ju inte så mycket vare sig i press eller på förvaltningen.
Däremot har det varit fullt upp rent privat.
Fyra kalas på tre dagar.
Har bl.a. firat min pappa som fyllde 80 år. Det var både roligt men jobbigt. Att träffa en massa både släkt men även andra mänskor som följer oss på avstånd och undrar hur det går. Alla är lika förvånade att det inget verkar hända. Lika förvånade över att det tar sådan tid. De minns de små sedan han blev 75 och de var med och satte sin prägel på festen.

Sonen gjorde sitt bästa för att fylla upp. Det innebar att han ”höll tal.” Han tränade många gånger på vägen dit och slet länge hemma med att få ”talet” fint och han var tveksam om han skulle våga men så stolt att han gjorde det.
Det innebar att han bad om ordet och talade om att det var hans morfar som fyllde år och han ville hålla tal. ½ minut skulle det vara och jag fick hålla tiden. Sedan höll han upp ett papper med en siffra på, i en halv minut, utropade ett fyrfaldigt leve för morfar och tackade för sig.
Han är underbar.

Glömmer ibland att kolla alla kommentarer. Tack alla som stöttar.
När det är motigt går jag in och läser dem och tar styrka därur.

Läge för det goda livet

I Borås tidning idag är det en artikel runt Pierre som startat en nät insamlig runt Marks slogan. http://www.bt.se/nyheter/mark/kritik-mot-marks-slogan-br-(2610097).gm
”Kommunledningen förstår kritiken mot löftet – som blivit en belastning efter alla skandaler”
Pierre menar att det är ett hån mot de drabbade. Jag har skrivit om den tidigare men nu har även media uppmärksammat. Även Marks informationschef säger att det idag är många som skäms för att komma från eller säga att de jobbar i Mark. Hon förstår att många reagerar. Pierre menar att det vore bra för de som kränkts att se att man ändrar inställning, att många knyter näven i fikan men kanske inte gör något. Att det som fick honom att agera var förra veckans besked att barnen inte kommer ”hem” med andra ord ser det ut som om det inte händer någonting.

Våren fyller mig med en massa känslor. Längtan saknas. Varför tar det så lång tid? Jag saknar att hålla om, uppleva med, prata med, skoja med. Krama, natta, torka tårar, tvätta. Knasigt men jag saknar att hänga deras små plagg. Att man kan njuta av sådant och sakna sådant men det gör jag. Jag saknar att gräla på dem som man gör med alla barn ibland. Deras skämt, deras små soliga ansikten, deras busiga upptåg och miner. Deras bråk om att få vara med. Varenda gång jag bakar är det minne de ville vara med, de turades om att hälla i och mäta upp och så slicka förstås. Jag längtar efter dem så hjärtat värker och hur är det inte då för dem?

Markbladet v 12

Eftersom jag inte varit på topp och det hänt en del annat så har jag igen glömt markbladet. www.markbladet.se Den kom ju onsdags. På sidan 10 står det om att barnen inte kan flyttas hem igen ...just nu. Det mest är ju sådant jag visste men det är lite nytt.

Här står det att det är hur stark anknytningsteorin är den som säger att barn får den under de första fyra åren och då bodde de hos oss. Vet inte om det är journalistens tolkning eller om någon sagt så. I vilket fall skulle man kunna tolka det som om man skall se om anknytningsteorin är så stark att man måste flytta tillbaka dem eller om man kan fortsätta på inslagen bana. Men som sagt dt beror på vem som sagt det och hur man tolkar det.

Återigen talar ordförande i nämnden om att barnens starka anknytning till oss är det som gjort att de överlevt alla separationer. Då undrar jag vad det är de skall utreda?
Det står:
”barnens skörhet uppstod efter det att socialnämnden hösten 2009 tog barnen ifrån sina fosterföräldrar utan möjlighet att säga hej då eller få med sig sina kläder eller leksaker.
Barnen var redan tidigare svaga (vad menar de med det?) men chockskadan skapades av socialtjänsten i och med omhändertagandet slår utredningen fast. Traumat lever kvar än idag även om de mår bättre.
Per-olov ordförande fördömer beslutet att omplacera och sättet man omplacerade barnen på ifrån oss.

Sedan står det något konstigt igen ”Däremot slår utredningen fast att det var rätt att gå in för att lösa den konflikt som uppstått mellan fosterfamiljen, socialkontoret och den biologiska mamman”. Rätt att göra vaddå? De gjorde ingenting förutom att ta barnen. Vi ställdes inte inför det vi anklagades för, ingen utredning, inga samarbetssamtal, inga försök till medling. Vad var det de gjorde?
Sedan är det ju så att, förutom en kort period i slutet då Vara fortfarande hade ärendet, var jag inte med på umgängena. När jag var med fungerade det bra. Min medverkan var ju det första som Mark tog bort. Hur kan det vara en konflikt mellan två som inte vare sig träffas eller skall ha samarbete? Och vad var det de i så fall gjorde för att lösa den konflikten förutom att ta barnen vilket de fördömer? Hur kan det uppstå en konflikt mellan två som inte träffas, mellan mamman och mig när jag inte var med? Jag får som sagt inte ihop det.

På sid 34 under Marbomeningar är dt en insändare som tar upp det. Under rubriken Gör om -gör rätt. När dumheten får bestämma. Det handlar om att så många väntat på beslutet och att så många trott att ”Fanny och Ramsus” nu skulle få återvända till det de ser som hem. Att alla trodde att Marks kommun skulle visa sunt förnuft och inte bara mede utan även rätta till sina misstag. Men att de istället låter barnen stanna hos fosterfamilj nummer 2 (det är faktiskt nummer 3) ytterligare några månader. Men att man inte får bli förvånad när det gäller Marks kommun Insändaren avslutas med orden gör om och gör rätt.

Det har gått en vecka och ingen har hört av sig vare sig angående några umgängen eller att vi nu förväntas ingå i en ny utredning. Kan bara konstatera att det är som vanligt vi får veta via press och förväntas samarbeta och ställa upp på alla tokigheter de hittar på utan att ifrågasätta och utan kompensation. (vi har i alla fall inte ett någon än)

Inget förvånar

Fick igår kväll en länk till en ledare i BT som skrivit om vilka ord som fastnar då det gäller http://www.bt.se/ledare/katarina_larsson_politisk_redak/katarina_larsson/nya-ord-nar-mark-ar-pa-allas-lappar(2465302).gm
Hon ifrågasätter Marks slogan ”Läge för goda livet”. Hon menar att:

”Det kommer att vara nya ord då Mark är på allas läppar”

Hon berättar att det i ett läge anmälts men att man inte kan styra över vilka ord som sätter sig fast.
Skribenten avslutar med orden

Dock ska man minnas att det varken är nyordslistor eller protestbrev till Språkrådet som avgör vilka ord som får fäste. Det handlar mer om vilka ord som bäst beskriver verkligheten. Därför har Mark alla skäl att se till att den miserabla hanteringen får ett slut, innan det är de som sitter och skriver protestbrev till Språkrådet.

Det har startats en sida Pierre som har bloggat om oss på facebook. Han bloggar om det här http://www.pirre.eu/facebookgrupp-for-ny-slogan-i-marks-kommun.html där han även har en länk till det.
D 23 mars har han ett nytt inlägg om oss och socialchefens triangel som han kallar den. http://www.pirre.eu/socialchefens-trianglar-kommit-till-anvandning-igen.html Han beskriver hur triangeln blir aktuell igen då man läser i press att socialtjänsten igen glömmer att se till barnen, glömmer att fråga dem, glömmer att ta barnperspektivet.

Har idag även fått ett mail ifrån en av de andra drabbade. Hon fick en ”snällt uttryckt” en knasig kommentar i sin blogg. Hon jämförde IP adresser och den visade sig vara samma adress som för en av handläggarna i hennes ärende. Kommentaren är med andra ord inte bara knasig utan direkt olämplig. Undrar hur länge den handläggaren får jobba kvar??? Det är inte utan att de behöver titta över sina handläggare ordentligt.
Slutar man någon gång förvånas? Hon bloggar om det i dagens inlägg. http://vonlocksley.blogspot.com/