Dag 2

Dagen fortsatte som gårdagen. Först var det seminarier med en som tittat på socialbarnvård. Mycket av hennes framförande handlade om att barn i familjehem mår bättre än i andra alternativ. På frågestunden var det en nämndeman från en kommun som ställde frågan hur man gör med barn som bott länge och föräldrarna rett upp sitt liv men barnen nu bott så länge att det handlade om 8 år. Det blev ett mummel i salen så det var en het fråga. Föreläsaren sa att i de lägena borde man gjort en vårdnadsöverflyttning för länge sedan men att den möjligheten användes alldeles för sällan.
Sedan var det en från SKL som ställde en fråga, en person som jobbar mot familjehemmen och som jag haft kontakt med, så jag passade på att gå fram efteråt så vi fick ett ansikte på varandra.

Min nyfunna väninna från Danmark var sällskapet även idag. Jag frågade mer om hennes jobb och hon berättade att det var hon som ensam startat upp arbetat med barns villkor och att hon träffade ministern i dess frågor nästan varje månad och de var väldigt intresserade av vad hon och numera flera anställda upptäckte eller fick fram. De hade utvecklat ett system där något av dem var med alla barn i möten med myndigheter. Och det som förvånade henne mest var att trots att de var med och personal eller vad man skall kalla dem visste att de var med för att se hur de hanterade det hela var de nedlåtande och kränkande mot barnen.

I pausen fick jag se Maria Larsson stå och prata med föreläsaren från förra seminariet. Jag tog chansen och gick och hälsade. Men dig känner jag igen sa Maria, Nej sa jag. Jo men visst har vi träffats tidigare? sa hon. Nej sa jag men du vet vem jag är. Jag är fostermamman ifrån Mark. Ja sa hon jag såg ju programmet och har ju fått information om vad som hänt. Jag passade på att lyfta att lagarna i Sverige utgår ifrån större barn som redan har en anknytning med en bio förälder men att barn som placeras då de är små, ibland riktigt små får hela sin anknytning till familjehemmet men att lagen inte tar hänsyn till detta och om man omplacerar dessa barn så sliter man hjärtat ur kroppen på dem därför att den gången är det dessutom ifrån något som funderar. Hennes telefon ringde hon hade en sjuk pappa men ropade till sig sin sakkunnige som var med och bad honom ta det jag berättade om så att hon verkligen fick in det. Jag fick dessutom hans kort och skulle maila ytterligare saker vi talade om.

Sedan var det seminarie igen. Jag satte mig på andra raden. De började med att berätta att drottningen skulle närvara under dagen och att det då förväntas att man ställer sig upp då hon kommer in eller lämnar lokalen. Jag undrade varför de tog det nu hon skulle inte vara med förrän på eftermiddagen men det visade sig att hon valt ”vårt” seminarie att delta på. Så där satt hon ca 1 ½ m ifrån mig. Jag är rojalist så jag tycker att det är lite häftigt även om jag vet att de äter och skiter som alla andra. En del blir nervösa men jag brukar tänka på hur de är om de har magsjuka eller något och då är ingen så farlig längre. Det jag blev gladast över var när jag såg att hon hade ett litet armband med sådana där plastpärlor som barn gör ex grytunderlägg av. Man kan stryka ihop dem. Hennes egna barn är ju för stora så hon hade väl varit någon stans och fått det av något barn och behöll det på. Det gladde mig.

I vilket fall så ställde hon lite frågor ibland bl.a. undrade hon hur det var frö familjehem. Vid en adoption kollades familjen noga och skulle godkännas men hur var det här? Föreläsaren började förklara men halkade in på annat och det kom lite kommentarer från publiken så när han skulle fortsätta kände jag att hon inte fått svar.
Jag räckte upp handen och sa att jag inte tyckte att hennes majestät fått svar på frågan och hon vände sig om rakt mot mig och höll med.

Jag förklarade turerna från ansökan, djupintervju och godkännande m.m. Hon ställde motfrågor fortfaraden vänd mot mig så vi hade en liten konversation där mitt i föreläsningen. Vi kom in på familjehemmens ställning och jag berättade att vi ofta inte ens får veta vad vi ställs inför därför att handläggare är rädda att vi skall tacka nej till uppdrag. Man hänvisar i allt för hög utsträckning till sekretess och det kan bli ett hinder.
Jag berättade att vi inte har någon instans att vända oss till och att jag anmält det till EU eftersom det var ett brott mot mänskliga rättigheter.

Då föreläsningen var klar reste sig alla och hon tog de ansvariga i hand och då hon sedan gick up stannade hon upp letade upp mig tog ögonkontakt och nickade i ett tack log och gick ut.
Jag tyckte att det var fint att hon som är van att folk står på tå för att uppfylla hennes önskningar uppskattade och visade att hon uppskattade att jag såg henne. För det var så jag tolkade det. Det kallar jag respekt för människor. Jag gjorde ”inget särskilt” men hon tog sig tid att visa att hon uppskattade det, det borde vi göra lite till mans.

Då det var slut var det paneldiskussioner och det började med att Maria Larsson berättade vad som är på gång. Det var så mycket att jag faktiskt glömde anteckna vilket jag ångrade djupt efteråt. Avslutning med tal av hennes majestät.

Jag skjutsade min nyfunna väninna till stationen och fortsatte upp till universitet och sökte upp Bo Edvardsson som var med på uppdrag granskning. Jag presenterade mig och satt med på sista delen av hans föreläsning.
Jag fick till och med säga några ord till de blivanden socionomer han hade om vikten av att de gör utredningar så brett som möjligt att de tar in alla vinklar och inte tar parti för någon därför att de handskas med mänskors liv och de utredningar de gör kommer att tolkas av andra och användas för eller emot olika saker i rätt. Flera nickade tackade för att de fått en förståelse de inte haft innan. Ibland kan så lite betyda så mycket. Han berättade att gruppen skulle varit på över 140 elever men det var ca 30. Rektorn hade bestämt att alla föreläsningar skulle vara frivilliga. Han var nyfiken hur dt skulle bli nu då de fått en kirurg utbildnign.
Vi talade om att om man inte tar allvarligare på utbildningen än att man skippar föreläsningarna så är det inte konstigt att det blir fel senare. Att de nya inte har kunskapen då de kommer ut. Man kan ju undra ifall man inte tar det på större allvar och tar in all kunskap man kan under utbildnignen när man skall hålla andra mäniskors liv i sina händer så kanske man valt fel utbildning. Det borde vara större krav på sådanna utbildningar.
Vem skulle vilja ha en kirurg som nästan inte varit på några föreläsningar eller som bra varit i skolan halva tiden?

Efteråt gick vi upp på den juridiska avdelningen där jag pratade med en av de ansvariga runt att vi skall försöka intressera studenter att forska skriva examensarbeten för att lyfta brister i lagstiftningen m.m. han hade även en ide hur man kanske kunde få en doktorand som forskar 80 % och undervisar 20 % i ämnet. Vi skulle höras via mail. Jag hade redan fått första när jag kom hem.

Som sagt även denna dag var givande och jag var både lycklig och lite uppspelt när jag åkte hem till familjen och möttes av en stor kram av sonen som sa du är bara bäst mamma.

Barnrättsdagarna.

Jo jag kom iväg till Örebro och barnrättsdagarna, det ÄR en upplevelse. Förutom bra föreläsningar är jag överväldigad.

Innan det började gick jag in och satte mig och hamnade bredvid en ”tjej”. Vi började prata och det visade sig att hon var Dansk. Jag har ju redan tidigare berättat att jag inte är ”svensk” från början och Danska är ett av de språk jag behärskar flytande. Det visade sig att hon jobbar på den svenska motsvarigheten till BRIS. Vi fick mycket att tala om eftersom situationen är ungefär densamma i Danmark som här. Vi fortsatte att umgås hela dagen och pratade på varenda rast och skulle sällskapa idag också.Så vi under dagen var hon och jag.

Förmiddagens föreläsningar var mycket intressanta som sagt. Sedan var det lunch. Vi hamnade vid ett bord och presenterade oss. Vi representerade hela Sverige. De jobbade inom socialen eller med socialfrågor de flesta, de undrade ju naturligtvis vad jag gjorde och jag visste inte hur jag skulle presentera mig. En av dem sa : ”jag tycker att jag känner igen dig” och någon mer stämde in. Så det slutade med att jag sa att de flesta kanske vet vem jag är om de visste att det var jag. "Ja" sa han som satt vid min sida "det var du som var med på uppdrag granskning". Sedan handlade hela lunchen om det. VAd som hänt hur deras förvaltingar tagit till sig och vad alla tyckte och tänkte. Alla hade sett eller hört talas om och tyckte att det var fruktansvärt.

Sedan var det Morgan Alling. Han har skrivit om oss och medverkat i debattprogram runt oss så jag gick fram och hälsade och han visste direkt vem jag var och vi skulle höras privat.
Efter det var det BO alltså Fredrik M i egen hög person.
Sedan var det rast. Ute i foajén delar de ut lappar och tidningar och jag upptäckte snart att det handlar om sos i ett flertal av dem ex socionomen som de delar ut.

Jag fick se ett ansikte jag kände igen och gick fram lite trevande är det inte… "Jo men hej" säger killen som inte är den jag först trodde men mycket riktigt är en som jag träffat. "Vi har ju träffats ja du träffade ju henne också". En kvinna vänder sig om och det ringer lite klockor och jag kan inte placera. "Men mig borde du ju komma ihåg som du skällde på mig" säger hon. Och det slår mig vem de är. Han var med första gången jag träffade Ulrik Lindgren och hon var Agneta Björkholm. Jag skrattade "ja det stämmer ju men det förtjänade du".Vi skrattade gott.

Jag var ute en sväng och när jag kom in stod han där Fredrik och jag tänkte att jag får nog hälsa. Jag gick fram till honom och sa jag skule bara vilja hälsa. Ja visste det gick ju bra. Jag har hört att du vett vem jag är sa jag. Han tittade på in namnbricka och sa "ja det vet jag hur går det". Jag blev minst sagt förvånad "menar du att du vet vem jag är bara genom att titta på min namnbricka"? "Ja jag följer ju ert ärende". "Ja jag har hört att du läser min blogg". "Ja, det stämmer" sa han. Vi pratade en stund och han undrade om, när det lugnat ner sig lite, vi kunde träffas så han fick höra om allt jag upptäckt och se vad han kan göra ifrån sitt håll för att rätta till, trycka på och kräva ändringar. Jag fick hans privata mail. Jag blev nog lite chockad. Där hade jag just stått med en av de mest inflyttelserika personerna då det gäller barnfrågor. För en gångs skull slog det mig nog lite vad jag lyckats åstakomma eller hur längt jag nått. Sedan har jag haft god hjälp. Och jag är så tacksam. Tack Fredrik för att du bryr dig (ok det är ditt jobb men det kan man göra på olika sätt) tack att du är så mänsklig, lyssnar och försöker.

Sedan var det seminarier om hur man kan göa barns röst hörd. Jag ställde en hel del frågor runt hur man gör med mndre barn.
När vi gick ut därifrån så sprang en ”tjej” ifatt mig. "Vad heter du? Du hade så bra frågor" sa hon. Hon tittade på min namnlapp innan jag hann svara. "Jo det är du". Det visade sig att hon var god vän, granne till en av de andra drabbade som jag har kontakt med. Jag får alla dina mail och info för de skickar hon vidare till mig berättade hon. Så vi följer er. Hennes man kom fram och hälsade och vi pratade en lång stund.

När jag satt på en pizzeria och käkade kvällsmat i väntan på att de jag skulle bo hos (en kompis som sitter i riksdagen och hans tjej) skulle komma hem hade jag svårt att smälta vad jag varit med om.
Jag ringde några vänner och så hem förståss.

Det sprider sig

Hittade en ledare i expressen där man lyfter att staten samhället inte bara svek utsatta barn förr utan att det pågår nu, just nu. http://www.expressen.se/ledare/1.2355241/staten-sviker-sina-styvbarn Att BO´s rapport visar på ett dystert och allvarligt problem. Att för barn som växer upp i myndigheternas vård kantas deras liv av svek. Det handlar mycket om barn på institution men jag hävdar ju att om inte fosterfamiljernas ställning stärks så är det bara institutioner kvar.

I ett pressmeddelande från BO http://www.bo.se/Pressmeddelande.aspx?pageid=7931 med rubriken ge placerade barn framtidstro. De berättar om hur det är:

Att inte bli tagen på allvar, kollektiv bestraffning, otillgängliga socialsekreterare, en otillräcklig tillsyn av hemmen, undermålig hälsa och bristande skolgång. Sammantaget är det en bekymmersam bild av samhällsvården som tecknas av de barn och ungdomar Barnombudsmannen lyssnat till.
– Barnen berättar om allvarliga och i vissa fall lagstridiga missförhållanden. Det kan handla om att de tvingas skriva på kontrakt där de avsäger sig sina rättigheter och bestraffningsmetoder som hemreseförbud
BO säger:
– Jag förväntar mig att beslutsfattarna skyndsamt tar initiativ till de lagändringar som krävs för att de omhändertagna barnen ska få den kvalitet och trygghet i omsorgen som de har rätt att kräva.

Han har även vänt sig till samtliga socialförvaltningar och frågat vad de har för direktiv då det gäller placerade och omhändertagna barn. http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=7914 241 av landets 290 kommuner har i nuläget besvarat enkäten. Den visar bl.a. att endast var femte socialnämnd har egna direktiv för hur socialtjänsten ska agera när det framkommer missförhållande i familjehem eller HVB

Det som förvånar mig är att frågan hur de hanterar det om en handläggare missköter ett ärende eller ett familjehem anmäler en handläggare eller hanteringen av ett ärende. Den frågan är inte ens med.

Barnombudsmannen har möjlighet att tillgripa rättsliga befogenheter. Det innebär att myndigheten kan kalla till sig kommuner, landsting och andra myndigheter för att diskutera hur de tillämpar barnkonventionen.

Gävle, Härnösand, Järfälla, Kalmar, Härryda, Motala, Tingsryd, Tranås, Östhammar och Östra Göinge
Det är några av de kommunerna har jag fått kontakt med människor och barn som råkat illa ut.
Årsrapporten redovisades d 4 mars.

De vill visa att de tar det på allvar och att de vill göra något åt problemet. Det är samma sak som jag fick höra ifrån hon jag talade med på socialstyrelsen. De tar allvarligt på det som börjar komma fram. Socialstyrelsen skall och kommer att sticka ut hakan för att gå före för att rätta till missförhållanden och brister. De skall också komma med förslag på vad och hur man skall kunna rätta till. De diskuterar det på fler och fler ställen och nu börjar medvetenheten bli större. Samtidigt blir beslutsamheten större att komma till rätta med det som varit fel. ÄNTLIGEN sägen jag.

Lite duktig

I dag har det snurrat igen. Kristallerna är väl i ordning igen.
Tänkte åka mot Örebro där jag skall delta på en barnrättskonferens tisdag och onsdag. Göra något vettigt av sjukskrivningen. Sitta och lyssna orkar jag ju. Men jag kom inte iväg idag i alla fall.

Däremot har jag talat länge och väl med den person inom socialstyrelsen som skall ansvara för utredningen då det gäller omplaceringar. Uppdraget riksdagen gav dem nu för ca en vecka sedan.
Vi hade mycket att tala om och pratade länge och väl och kommer att höras igen. Hon tog allvarligt på det jag berättade och jag fick skicka en massa belägg och material som bevis för vad jag berättade. Hon vill kontakta mig då de börjar komma igång för att jag skulle kunna komma med fler synpunkter.
De var inne på att göra en aktstudie i några kommuner jag talde om vilka jag fått flest anmälningar/berättelser på och de skulle nog börja med dem… Tack säger jag.

Hon tyckte även om min ide att gå ut till samtliga familjehem de som arbetat de sista 3-5 åren. för att få med även de som slutat, sakts upp och inte orkat igen. vi talade om vilka frågaor och hur man skulle kunna gå till väga för att få bäst resultat.

Sedan skickade jag alla de berättelserjag fått av familjer som råkat illa ut och hon tog emot dem läste dem och svarade. Det är ett nationellt problem precis som jag säger.

Sedan har jag äntligen fått iväg min första EU anmälan. Den riktar sig faktiskt inte mot Mark även om grunden ligger där. Men jag förstod efter ett samtal med en person att det kan vara en genväg till en snabbare lagändring. Eftersom vi inte är part så finns det ju inte en enda instans som lyfter våra frågor rättsligt. Och det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol. Alltså bryter Sverige mot mänskliga rättigheter.
Känner mig nöjd med vad jag åstakommit och fått höra under dagen.

Vad är viktigast?

Jag har gått och funderat på en sak. Något man stött på i samhället är att materiella saker är viktigare än mänskor och människors liv.
Även socialstyrelsens kritik blir ett bevis för det.

Det enda som man verkar bry sig om är det organisatoriska, det är det som man lägger krutet på att rätta till och det är där den värsta kritiken är riktad. Det är det som på något sätt blir det viktigaste.

Men det är sådant som de skulle gjort från början.

De rättar till saker som de gjort fel, där de inte följt lagen ex inte haft vårdplaner, genomförande planer, inte talat med de placerade ungdomarna, inte har handläggare m.m. men det är ju sådant som de skulle gjort från början. Och varför får de månad efter månad på sig för att ordna till det de skulle gjort från början trots att de verkar vara helt okababla. Hur många chanser skall de få?
Om de gjort det de skulle så skulle inget av detta hänt från första början.

Varför talar man inte om kompensationer till de som drabbats av deras hantering? Nej de skall till och med ha kvar samma personal och nu med en ”bättre” ledning skall de nog gå att lita på. Nu med en annan ledning kommer personalen nog att göra sina jobb, och följa lagen.
Sedan möts de drabbade av ledning, nyanställd eller konsulterad personal som gör exakt samma fel. De hör inte av sig för inte in i akterna, underlåtenhet att ta in material som stödjer annat än deras tes. De vägrar lämna ut offentliga handlingar och nekar andra saker man har rätt till.
Det finns människor som blivit av med både barn, ekonomi, självförtroende hälsa men dem talar man tyst om utan istället så är det personalen som det är synd om för de har ju en så svår arbetsbelastning nu när de skall lära sig och börjar göra rätt. Nu är de på god väg.

Jag har redan nämnt det men gör det igen av de 13 ärenden jag har kontakt med har man inte sett en enda konsekvens ändå säger de att de är på rätt väg. Varför är det bara det organisatoriska som är viktigt? Människorna då? Återigen skall de drabbade vänta medan organisationen ordnas upp på deras bekostnad samtidigt som felen mot dem fortsätter och de förväntas vara förståelsen för det är ju så jobbigt för personalen.
Återigen ser vi att tingen är viktigare än människan.
Det är oftast hårdare straff för ekonomisk brottslighet än för mord.

Om en person missköter sig tillräckligt eller inte har förmågan att hantera sitt liv i samhället så tar samhället över. De får en förmyndare. Likaså om det gäller ett företag. Om det missköts så får det en förvaltare. Men en kommun kan missköta sig å det gravaste men de förlorar inte rätten att handskas med människor som de redan förstört livet för. De får dessutom månad efter månad på sig att rättat till de organisatoriska bristerna. De som inte skulle ha funnits från början för får de bara tillräckligt med tid på sig så kanske de lär sig göra rätt på sikt. Hur många som far illa i hanteringen är inte det viktiga?
Då är den lilla mänskan i samhället inte mycket värd. Man har ingenting att sätta emot utan man utelämnas helt till andra som inte bryr sig eller som gör allt för att dölja sina egna fel.

När skall det viktiga bli det viktigaste? När skall det bli viktigare att rättat till felen mot den enskilde än att rättat till de fel man inte borde ha gjort från början? När blir det viktigare att kompensera den enskilde? Självklart skall man fastställa att det inte händer igen men det skulle ju inte ens hänt ifrån början. Visst rena lagbrott skall inte få förekomma och de skall rättas till men felen som begåtts mot den enskilde som i många fall fått sina liv förstörda då? Vad händer med dem? När skall de börja kompenseras? När skall det bli viktigt? När skall de bli viktigare än personalen som det hela tiden är så synd om?
De har utbildning, vet vad som gäller och de har till och med kvar sina jobb samtidigt som de fortsätter att rassera vissa familjer i en ren häxjakt utan motiv eller orsak eller grund. Hur kan det vara möjligt?

Talade med en familj där förvaltningen nu vill starta ytterligare en utredning bara för att ingen av utredningarna man gjort tidigare hade lett till något. Problemet är bara att det inte skulle ha startats någon från början, ändå har det gjorts tre? Samtidigt har man raserat hela deras liv, ekonomi, deras karriär och om de fortsätter snart deras familj.
En utredning får inte startas utan en anmäla alltså hittar man på en själv, man hittar på en utan att träffa familjen, utan att träffa barnen utan att ha varit där, utan andra skäl än att man inte fick fram något från början, bara för att det man gjorde då men inte skulle gjort inte ledde till något. Jo nu vill de ha en ny utredning, man vill undersöka hur deras barn mår.
Det kallar jag häxjakt. Man letar något som kan användas mot dem i en fortsatt jakt på bevis för att man inte gjorde fel från början precis som med oss. Man påstår att det fanns nog orsak, vi hade nog gjort något som orsakat att de var tvungna att göra som de gjorde om inte annat så efter ett års smutskastning när de trasat sönder mänskor så blir det i sig orsaken, det var det vi trodde, vad var det vi sa. Nu ser ni att det fanns skäl. Sedan att man åstadkommit dem själv är det ingen som talar om.

Nej de är ju på god väg att rätta till, och vi borde vara nöjda över att de fått så mycket kritik. Att de får så mycket tid på sig att rätta till för att säkerställa att det inte händer igen. Vi skall vara nöjda med att de personer är omplacerade får ta andra ärenden än våra trots att man vet vad de kan åstakomma/rasera i människors liv. Vi skall vara nöjda för att det viktigaste är ju förvaltningen, organisationen inte vi som drabbats av deras hantering.

NEJ, det måste bli allvarligare att våldföra sig på människor än på saker. Det skall/böra vara viktigare att rättat till de fel som begåtts mot de drabbade och de rena lagbrotten skall man förvänta sig att de skall rättat till ändå.
Det borde vara böter och åtal direkt för att de inte följt lagen sedan böter, åtal och rejäla kompensationer till de människor de utsatt.