Igår var jag bortrest så jag hann inte blogga och idag skall jag på bröllop men jag tänkte att jag får skriva några rader innan jag måste börja med förberedelserna.
Det är alltid jobbigt de dagar som inget syndligt händer. Ingen som skriver om det, ingen som jag hittar som bloggar. Nu är det snart jul också och folk går på semester och det blir ”dött” eftersom det är så många som tar ledigt.
För oss ser det ut att bli det ännu en "trasig" jul. En jul utan att vara fulltaliga. En jul till utan att få träffa dem.
Skickade ett mail till ordförande i utskottet inför mötet i torsdags men har inte fått svar. Det är lika tyst som det brukar. De som skulle bli så tillgängliga.... inget verkar ha ändrat sig där heller.
Talade i dagarna med en advokat som just företrätt en kille som bott länge i ett fosterhem (jag vet naturligtvis inte vem eller var) men det hade äntligen börjat gå bra. En kille som börjat komma på fötter, det började gå bra i skolan, som trivdes och började känna sig hemma och väl tillrätta och så kom det. Familjen skulle åka på semester, till Thailand. Han blev överlycklig. Han hade ju aldrig varit utomlands. Men nu får han veta att familjen skall åka utan honom. Det är ju honom de behöver semester ifrån.
Talade med en annan tjej som också var uppvuxen i familjehem. Hon placerades för första gången hon var ca 10 år. Hon berättade om känslan av utanförskap då hon inte var hemma och placerades i en familj som hon inte kände. Att inte få sova i sin egen säng, vara med människor hon inte kände, inte veta vilka regler som gällde eller vilka mönster som följdes i den familjen. Maten smakade inte som hemma, det luktade inte som hemma. Alla vänner, allt bekant var borta.
Det var också jul och släkten kom en massa människor hon inte kände och son hon aldrig träffat. Känslan att sitta i en så familjär tillställning bland mänskor hon inte kände var värst. De var snälla men hon kände ändå så tydligt att hon inte hörde dit, hon kände sig i vägen, gick till sitt rum och sa att hon ville vara ensam. Utanför. Hellre rata än ratas. Hellre välja bort dem än att känna att de valde bort henne.
Känslan går inte att beskriva för de som inte varit med om det.
Just jul och midsommar är de två helger som är flest självmord, de två största familjehelgerna vi har i Sverige. Påsk eller andra högtider firas inte riktigt på samma sätt.
Får ”våra” är det andra julen i rad som de sitter igen med nya människor, nya släktingar, nya traditioner. De kommer säkert att få klappar och mat och julstämning men vad betyder det mot att känna sig hemma?
Att få vara med de som man älskar.
Tänkte nästan bjuda hit ordförande i nämnd och utskott de skulle få både mat och julstämning. De skulle kunna få paket också men jag tvivlar på att de skulle komma även om de blev bjudna. De vill ju som alla andra vara med familjen, släkten, de som de känner tycker om och väljer själva. Samtidigt är det just det som de tagit ifrån två små barn för andra året i rad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar