Jag är ju övertygad om att det inte bara är Mark som har så stora problem att de behöver ses över. Som gör så stora grova fel. Det är fler. Det dyker ju upp med jämna mellanrum anmälningar mot olika förvaltningar.
Om man söker på Goggel på socialtjänsten får kritik så dyker det upp flera stycken. Västerås, Stockholm
http://www.dn.se/sthlm/hard-kritik-mot-socialtjansten-1.485512Ingen eller dålig dokumentation och kontroll. För långa handläggningstider. Och uppenbart att likvärdigheten kan ifrågasättas. Stadens revisorer är kritiska till hur socialtjänsten i Stockholm hanterar anmälningar om barn och unga som far illa.
http://www.dn.se/sthlm/hard-kritik-mot-socialtjansten-1.485512Ingen eller dålig dokumentation och kontroll. För långa handläggningstider. Och uppenbart att likvärdigheten kan ifrågasättas. Stadens revisorer är kritiska till hur socialtjänsten i Stockholm hanterar anmälningar om barn och unga som far illa.
Sedan är det Landskrona. http://blogg.aftonbladet.se/31023/2010/04/socialstyrelsen-har-granskat-landskrona-socialtjanst-socialtjansten-far-kritik-pa-punkt-efter-punkSocialstyrelsen har nu granskat Landskrona socialtjänst, som har exakt samma förhållanden som Stockholms kommun, och Socialtjänsten får svidande kritik på punkt efter punkt.
Sedan är det Uddevalla som brister och får kritik runt en familj där pappan misshandlat hela familjen. http://bohuslaningen.se/nyheter/uddevalla/1.714565-allvarlig-kritik-mot-socialtjansten-i-uddevalla
Eskilstuna, Krokom, Sigtuna, Norrköping, Vimmerby, Eksjö, Karlstad, Nacka, Sjöbo, Kristinehamn. Alla får kritik. Jag förstår att det svårt att arbeta med människor på det viset men gör alla fel? Då saknas ju något.
I SKTF´s tidning står det att även Kalmars socialtjänst har problem. http://www.sktftidningen.se/zino.aspx?articleID=14710
Men där är det en anställd som anmäler. Det är en anställd som tagit sin anmälningsplikt på allvar och har anmält till socialstyrelsen. Kritiken handlar bland annat om brister i dokumentationen, utredningar som bara genomförs delvis, kaotiska pappersakter och flaskhalsar i utredningsarbetet. Chefen känner inte igen det totalhaveri som beskrivs.
Men där är det en anställd som anmäler. Det är en anställd som tagit sin anmälningsplikt på allvar och har anmält till socialstyrelsen. Kritiken handlar bland annat om brister i dokumentationen, utredningar som bara genomförs delvis, kaotiska pappersakter och flaskhalsar i utredningsarbetet. Chefen känner inte igen det totalhaveri som beskrivs.
I samma tidning är det ett reportage med Gustaf Hammarsten. Det väcker minnen. Vi var med på samma filminspelning för nio år sedan. Han och hans tjej fick sin första samtidigt som oss så på release festen satt vi och pratade magar. De har ju tre stycken nu. Det har vi ju också haft. Tänk om man vetat då hur livet skulle bli. Tur man inte visste.
Har tänkt mycket på det här med att vara familjehem. De flesta har ingen som helst kolla på vad det är vi gör. Man tror ofta att det är som att ”bara” få ett barn till och då jämför man med sina egna barn eller deras kompisar. Man tänker på kompisars barn, förhållandevis väluppfostrade barn. Men det liknar sällan verkligheten.
Det kan vara en flicka som knappt kan bre sig en smörgås själv men som väntar barn, ett ensamkommande flyktingbarn med grava tortyrskador, våldtäckt eller trauma från sådana upplevelser. Små barn som varit sexuellt utnyttjade, undernärda barn som har stora skador för att föräldrarna inte förstod att ge dem mat eller stimmulans. Barn som inte litar på en vuxen alls eller som tagit för stort ansvar och inte vet hur man är närman är barn. Inte kan leka utan alltid tar ansvar och därför slutar utvecklas som de skall när de plötsligt inte behöver. Eller som tappar självförtroendet eftersom de trott att hela deras värde satt i att hjälpa en förälder. Barn med mycket eftersatt sjuk och tandvård, ofta barn med olika diagnoser som behöver extra besök hos psykologer, talpedagoger m.fl.
Men det är ju inte barnens fel att de ibland upplevs jobbiga. Det är inte deras fel att de behandlats så att de tappat tilltron till omgivningen.
Men det är ju inte barnens fel att de ibland upplevs jobbiga. Det är inte deras fel att de behandlats så att de tappat tilltron till omgivningen.
För att få ta hand om dessa barn till den stora kostnaden av mellan 5-15 kr/timmen utslaget på det 24 timmars jobb som krävs så måste du först släppa in flera socialsekreterare som skall utreda din familj. Du skall berätta om alla privata detaljer som syn på ekonomi, förhållande med släkt varandra sexliv m.m. för en eller flera vilt främmande människor. Saker som du kanske på sin höjd annars bara pratar med dina absolut närmaste om.
Sedan blir du kanske godkänd och får ett barn, nej förlåt du får inte bara ett barn utan du tar emot även dens sociala handläggare, hela barnets familj som i många fall är skilda och många av dem har sina handläggare på soc. Det kan allstå innebära en mamma med en ny partner och deras socialsekreterare, en pappa med en ny partner och deras socialsekreterare. Det kan finnas far och mor föräldrar. Alla har åsikter och alla vill kanske ha kontakt.
Sedan är barnens socialsekreterare som i många fall så rädda att du som familjehem inte skall ta emot barnet så de talar inte om allt. Det de undanhåller kan vara allt från diagnoser, farliga föräldrar eller andra släktingar. Det kan vara allt från hot, våld, samtal mitt i natten om det inte är besök även de kan vara mitt i natten. Du kan få kalla på polis flera gånger i månaden. Din egen släkt kanske inte alltid förstår och jag har förstått att det inte är så ofta som de ställer upp även om man har små barn som kommit tidigt. För de biologiska barnen kanske de ställer upp som barnvakt och annat men inte för dessa.
Lägg sedan till att vi inte har några rättigheter och när som helst kan sägas upp utan grund. Vi kan anklagas utan grund och det finns ingen instans som väcker våra frågor.
Då man lägger fram det på det sättet är det konstigt att några alls vill bli familjehem. Varför gör man det då?
De flesta gör det de gör för att man vill göra skillnad, man vill ge dessa barn en chans, man tar ett samhällsansvar. Man är stolt över att få förtroendet. För varje barn vi "räddar" är ekonomist värt miljoner. Det barnet slutar att kosta samhället en massa pengar istället tillför i arbetskraft. Alla kringkostnader i vård, vandalisering och annat är svårt att uppskatta men är värt hur mycket som helst. Men om vi lyckas och det går bra är det så att för många sänks arvodet för barnet är nu inte lika krävande.
Vad var tanken med familjehem? Hur ser man på det vi gör? Hur uppskattas det? Vad får vi tillbaka? Inte särskilt mycket skulle jag vilja säga. Inte ifrån statligt håll. Hur hade man tänkt sig att det skulle vara? Tror att många i maktposition skulle behöva tänka till där och fundera på om det blev så eller vad som behöver förändras för att komma dit. För många orkar inte längre. Det har jag ju fått från så många håll under resans gång.
Vi vill ju vara med och påverka, göra ett bra jobb. Vi lägger ner själ och hjärta i detta. Det som ändå gör att man fortsätter är lyckan då någon av de man haft i sitt hem lyckas. Får tillbaka tron på sig själv och andra och reser sig upp och kan gå vidare på egna ben. Att ge någon tilliten för andra tillbaka. Det är det som göra att många fortsätter. Men som sagt det är mycket som behöver ändras för att vi skall orka fortsätta och fler skall ställa upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar