De fruktar ett nytt Yara fall

Det är nog många kommuner som känner sig oroliga över situationen inom socialen. Vissa kommuner får inte ens sökande till sina annonser. Vara sig som handläggare eller familjehem.
I Helsingborg känner de att det är så allvarligt att Yra fallet lika gärna skulle kunna hända hos dem.
http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/04/22/de-fruktar-ett-nytt-yara-fall/

När Yara-fallet rullades upp blev de bestörta som alla andra. Men de fick också en klump i magen av en annan anledning.
– Vi sa direkt: det skulle kunna vara hos oss, utan tvekan. Vi har en rädsla för att barn ska dö på grund av missförhållanden i hemmet som vi inte hinner se.
I mars berättade vi om fallet med en sjuårig pojke i Helsingborg. Förskolan anmälde vid två tillfällen misstankar om att han hade blivit slagen i hemmet. Trots detta dröjde det sex månader innan socialförvaltningen agerade.

I dag vittnar Annie Steffert och Linn Billsten Palmberg om hur de själva tvingas prioritera bort barn på en hög och riskabel nivå.
Akuta fall där det bedöms finnas en påtaglig risk för liv och hälsa går före. Här agerar man snabbt och vidtar de åtgärder som behövs, enligt Annie Steffert och Linn Billsten Palmberg.
Men allt under denna nivå blir i många fall liggande i upp till en månad innan nästa kontakt tas. Däribland fall där barn "bara" misstänks ha utsatts för våld utan att påtaglig livsfara föreligger.

– Det händer hela tiden att familjer får vänta i veckor innan en ny kontakt tas. Ärenden kan ibland bollas runt inom förvaltningen i jakt på någon som kan ta ärendet, säger Annie Steffert.
Riskerna med att vänta så länge är för dem uppenbara
 

Det hinner bli ännu mera allvarligt. Föräldrar hinner förbereda sina barn på vad de skall svara

Ett barn jag mötte sa som öppningsreplik: "Hej, min pappa slår mig inte!" säger Linn Billsten Palmberg.

Team Nord, som de tillhör, består på pappret av tio personer – i praktiken åtta eftersom två nyligen sagt upp sig – och utreder barn (0-12 år) i stadens norra delar.  

– En arbetsbelastning på 75 pågående utredningar vore rimligt på vårt team – vi har 140-150, berättar Linn Billsten Palmberg.
Linn Billsten Palmberg lider av minnesförlust och har börjat tappa hår på huvudet av all stress. Hon har mer än en gång avbrutit kvällsmaten, greppat telefonen och bett kollegerna i jourteamet åka hem till familjer för att se så att allt är okej.
Annie Steffert har fått stressrelaterade hudutslag på kroppen. Hon berättar hur hon under morgonduschen kan försvinna bort i tankarna på hur barn i hennes högar av utredningar har det. Sambon ropar "hallå?!" på andra sidan dörren och vattnet i badkaret i stiger utan att hon reagerar.

Påsarna och de svarta ringarna under ögonen vittnar om nätter med lite sömn. Ibland övergår grubblerierna i ångest. De, som själva är småbarnsföräldrar, går in med hela sitt hjärta i arbetet men känner sig ändå otillräckliga.
– Jag trodde kanske inte att jag skulle bli nedbruten så här jäkla snabbt, säger Annie Steffert.

Många har redan gett upp. De räknar till tolv kolleger, i deras lilla team, som har slutat de senaste ett och halvt åren. Fler är alltså på väg att lämna. De själva har tänkt tanken.