Upprättelsen skall ingå

http://www.bpis.se/malin-maste-kampa-for-sin-upprattelse/

Efter Upprättelseutredningen beslutades det om att de vanvårdade barnen skulle kunna söka ersättning från staten. En kvarts miljon kronor. För mycket pengar för att strunta i. Det är därför hon ännu en gång ska berätta sin historia. En gång i utredningen, en gång i ansökan och nu en tredje inför människor som ska bedöma den. Har hon utsatts illa nog av samhället för att få rätt till statens pengar?
Det är bara åren fram till 1980 som räknas. Det är där gränsen går. Hon har en halvtimme på sig, fokus ska ligga på de värsta detaljerna. ”De vill ha den komprimerade maxade eländesskildringen av de allra värsta övergreppen”, säger hon.
Det är mycket för en människa att orka
 

Jag har ibland fått mejl från människor som är familjehem, som oroas över svartmålning och att färre ska vilja bli familjehem samtidigt som de behövs mer än någonsin. De goda exemplen finns förstås, och familjehemmen behöver bli fler. Men det här handlar inte om dem, utan om hur människor som har behandlats fruktansvärt illa i samhällets vård fortfarande måste kämpa och slåss. Både med sina minnen och för sin rätt.
Vanvården tog inte slut 1980. Barn vanvårdas än idag, hur gärna en del än vill tro att det tillhör historien.
Tre av tio vanvårdade som söker ersättning blir utan. Kriterierna, som ”allvarlig försummelse i samhällets vård”, anses inte uppfyllda. Någonstans måste man dra gränsen, sägs det.
Malin säger:
”Varför gör jag det ens? För att jag vill ha tagit mig igenom hela processen. För att jag tänker berätta om denna skamfläck i statlig hantering av medborgare. Fan ta er.”
 

Jag kan bara hålla med. Har ju haft kontakt med ett flertal och känner många som hör till den skaran. Både de som fått och de som inte fått.
Men jag menar att har en myndighet gjort fel skall man inte behöva kämpa för att få upprättelse själv den skall ingå. Den skall komma automatiskt.