Miste fem barn

Hur överlever man psykiskt?  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20003271.ab

Den 7 januari 1999.

Peter och Carina väntade sitt femte barn. Tillsammans med hela familjen var de på jullovsresa.

Resan gick bra - men plötsligt i en svag kurva vid Huggnora utanför Smedjebacken mötte de en personbil som fått sladd. Den kom kanande i hög fart med bredsidan mot dem.
Smällen blir fruktansvärd och Peter tuppar av. Han vaknar av att det brinner för fullt vid instrumentpanelen och vid kåpan mellan de två framsätena. Bredvid honom sitter yngsta dottern, Emma, 15 månader, i sin barnstol.

Den andra bilens bensintank hade gått sönder och bensinen hade slungats in i motorrummet på familjens bil. Lågorna blev allt större och den giftiga röken tjockare. Men det gick inte att få upp dörrarna.

– Jag sträcker mig över och försöker knuffa upp dörren på hennes sida, och hon sträcker sig efter mig och vill komma loss... men det går inte...

– Samtidigt håller jag på att gå ner för räkning själv. I ren panik vänder jag mig om och stirrar in i Henriks ögon, han sitter ju och tittar på mig. Jag sa: Ta dig ut bakåt bara!

Peter var nu nära att svimma av. Han krossar sin sidoruta genom att dunka huvudet rakt igenom. Han faller sedan ut i en kullerbytta.

– I och med att jag kommer ut kvicknar jag till och kan ta mig runt. Bilen står med 45 grader mot vägräcket. Det gör att jag bara får upp ena dörren, Carinas dörr, och då trillar hon ut med överkroppen.

– Jag hade midjebälte på mig, inflikar Carina.

Han drar i Carina och till slut lossnar hon. Bältet hade brunnit av.

– Jag får ut henne och släpar bort henne kanske 50 meter bort. Och så vänder jag och ska springa tillbaka. Då blir det en syreexplosion, då smäller det.

Peter är så illa däran att han faller ihop. Några förbipasserande trafikanter har stannat och gör berömdvärda insatser. När Carina vaknar till ligger hon i en kvinnas knä.

I deras bil hade farmor omkommit liksom alla fyra barnen: Emma, 1, Jenny 6, Joakim, 8, och Henrik, 9.

I den andra bilen hade föraren och två barn, 6 respektive 9 år, omkommit.

Peter och Carina var svårt brännskadade. Carinas ena höft var ur led, ett lårben och bäckenet var krossat. Hon var gravid i 25:e veckan. Barnet gick inte att rädda.

Peter och Carina blev kvar på sjukhus i fyra månader. Under den tiden fick de också ordna begravningen. I kyrkan, full till sista plats, stod sex kistor.

– Första gången var vi hemma bara en timme, sedan åkte vi tillbaka till sjukhuset. Sedan gick det någon vecka och så var vi hemma en dag. Nästa gång var vi hemma fredag-lördag.

Carinas bror hämtade en container.

– Vi rensade och slängde. Det mesta av möbler och sådant åkte ut. Men barnens alla leksaker sparade vi.

Hur klarar man att bli människa igen?

– Många försöker gräva ner sin sorg i någon sorts bubbla och sedan törs de inte ta fram den. Men vi måste bli riktigt ledsna - så att det gör ont!

– Så var det första året, säger Carina, vi grinade hur mycket som helst.

– Ja, säger Peter, vissa dagar satt vi i varandras famn och bara grinade.

– Och det sa kuratorn, prata med vänner och bekanta, berätta och bli ledsna, det ska verkligen ut. Bryt ihop och gå vidare!

Tack vare att de hade varandra, säger de, gick det att komma vidare. Och tack var de nya barnen.

Det var en självklarhet att försöka få nya barn. En av de stora ljuspunkterna i det nya livet, livet efter olyckan, kom när Carina blev gravid igen.

Nästan exakt på dagen ett år efter kraschen såg dottern Emelie dagens ljus. Hon fyller 15 nu i januari.

Ytterligare ett år senare kom Wilma. Och sedan Evelina, 10.

 

Ändå utan att förringa vad de varit med om, deras sorg så tror jag att det är lättare då barnen dött. Man har liksom inget val än att lägga sig ner och ge upp om livet eller gå vidare ändå med sorgen. I våra, alla vi som förlorat placeringar så sörjer vi men våra är inte döda. De finns men vi har uteslutits ur deras liv. De finns men vi får inte vara delaktiga. De lever men vi får inte vara med och dela glädje och sorg eller framsteg.  Vi får inte trösta då de är ledsna och inte glädjas då de lyckas. Vi får inte se på hur de utvecklas. Det innebär ytterligare en sorg i sig som inte går att förklara för de som inte varit med om det.