Rättsäkerhet finns det?

I dagens juridik debatterar Olle Ekstedt, jur. dr, f.d. hovrättslagman runt att domare har för dålig kunskap.
http://www.dagensjuridik.se/2014/07/om-ratt-och-sanning-i-domandet

Rättskipningen strävar så klart efter sanningen som ett yttersta mål. Gammal erfarenhet visar att man inte alltid kan nå den men man måste ändå komma till beslut och avgörande. Man talar om att det finns en juridisk sanning som inte överensstämmer med den rena sanningen.
Uttryckssättet är delvis en juridisk spetsfundighet och något av en karikatyr. Det finns naturligtvis inte mer än en sanning och den är odelbar.
 

Det har under ett halvsekel skett en viss förskjutning i rollerna för rättskipningens aktörer. Parterna har fått större ansvar och domarna har minskat aktiviteten. Men vem vill ha helt passiva och okunniga domare? Vem vill att hovrättens tre jurister skall sitta som de tre aporna och inte tala, se eller höra eller att tingsrättens ensamdomare skall vara dum som en åsna Kunskapsbristen hos våra domare är i själva verket ett stort och accelererande problem. Domaren kan inte utöva bevisbedömning på ett bra sätt utan kunskaper om de verksamhetsområden som bevisningen avser. Kunskapskraven innebär inte att domaren skall skaffa fram bevisning utan att han skall kunna bedöma bevisning och behov av bevisning. Det finns gott om drastiska exempel på vart kunskapsbristen kan leda. Man behöver bara tänka på Quick-affärens klavertramp. I själva verket ringer det redan som i domkyrkoklockor om problem i vårt rättsväsen.
 

Riksrevisionen konstaterade 1997 att domstolarna hade minst vidareutbildning inom statsförvaltningen. Domstolsverket gjorde försök till ett lyft men kom inte mycket längre än till att skapa en avdelning inom sin egen förvaltning. 
 

En effektiv vidareutbildning för domare skall syssla inte bara med juridiken utan kunskap om all anknytande verklighet. Inte minst handlar det om frågor om mänskligt beteende och om livsförhållanden.
 

Man kan i korthet säga just det Brolin (länk finns i artikeln) framhåller - nämligen att reformerna styrs av strävan efter minskade kostnader som skall nås genom förenklingar i förfarandet.
 

Det mest förödande med systemet med prövningstillstånd är att det innehåller en möjlighet till skönsmässig sortering av mål som kommer till hovrätt och även kammarrätt och andra överinstanser. Detta framhåller Brolin. Skönsmässigheten är åsyftad i reformverksamheten men den maskeras av de grunder som ställts upp för prövningstillstånd
Här öppnas möjligheter att sortera bort det mesta även om det skulle finnas prejudikatintresse i saken. Det är ju mycket flytande vad som är ”av vikt” nog att belasta en hovrätts ansträngda arbetsläge. 
 

Arbetet på dagens rättegångssystem har styrts av en serie egenintressen. Sådana är det gott om i rättsliga sammanhang. I reformarbetet är det statens egenintresse av minskade kostnader som varit drivande. Därtill kommer domstolarnas och domarnas intressen av bättre arbetsförhållanden. Det är dessa intressen domarna talat för i reformarbetet. De har fått stort gehör. 
 

Advokaterna har haft osannolika framgångar under ett halvsekel i att utvidga sin verksamhet och trygga sina inkomster. Detta står givetvis i strid med statsintresset av kostnadsminskningar. Det som saknas av egenintressen är medborgarnas egna intressen av att få rätt efter en rättvis rättegång. Medborgarna har ingen organisation, ingen röst och inget inflytande
 

Medborgarna tror att de till slut kan få rätt i Europadomstolen. Det är emellertid en mödosam och osäker väg att vandra dit. Det lyckas ibland. Då visas det ofta hur fyrkantigt och medborgarfientligt det svenska rättssystemet ofta är. Europakonventionen vilar på synsättet att det är rättvisa och sanning som skall styra rättskipningen. Det är i grunden inte i strid med svenska rättstraditioner men ofta i strid med svensk tillämpning. 
 

Skrämmande och det är en f.d. domare som skriver.