Kritik mot myndigheter som granskar sig själva

Då är det ännu en som kommenterar bristerna inom det svenska rättsväsendet. Det är Kjell-Olof Feldt f.d. socialdemokratisk minister
http://mobil.svd.se/opinion/hur-rattssaker-ar-den-svenska-rattsstaten_svd-4085627

Sveriges riksdag har under de senaste årtiondena varit flitigt sysselsatt med att inrätta myndigheter som har till uppgift att vaka över att andra myndigheter och offentliga verksamheter sköter sig. Tjänstemän ska inte endast vara laglydiga, de ska också leva upp till ett antal etiska krav som ställs på dem. De övervakande instanserna kan inspektera, kontrollera och utvärdera vad de önskar. Anser de att någon inte sköter sig har man sanktioner till sitt förfogande, som kan ge rättsliga, disciplinära eller ekonomiska påföljder.

Han tar mest upp situationen inom polisen men jag tror att det är likadant inom alla myndigheter.

 Utmärkande för dessa myndigheter, som granskar sig själva, är att de sällan hittar något fel i sin maktutövning. Och tvingas de medge att tjänstefel begåtts är det ”ringa” och därmed inte leder till att någon tjänsteman ställs till ansvar. Längst går Rättsmedicinalverket som aldrig erkänner fel, inte ens när verkets medicinska utlåtande underkänns av domstol såsom skedde i det så kallade barnläkarfallet.

JK, som kallar sig ”regeringens advokat”, kan däremot ingripa med både disciplinära och straffrättsliga åtgärder mot fel som tjänstemän begått (domstolarna undantagna). Fast man har satt ribban högt. För att en handling ska kunna kallas tjänstefel måste den vara straffbar enligt Brottsbalken. Några sådana har JK inte påträffat under de senaste 15 åren enligt beslutsarkivet på sin hemsida. När handlingen uppenbarligen bryter mot lagen ges förseelsen beteckningen ”ringa” och då är den inte straffbar. Ordet tjänstefel finns överhuvudtaget inte i dokumenten. Förvisso har tjänstemän (då angivna enbart med initialer) fått kritik men några spår av disciplinära åtgärder har jag inte hittat. Inte heller några redovisningar av vad kritiken lett till i form av ändrat beteende. Antagligen beror det på att JK inte vet eftersom man inte undersökt effekten av kritiken.

Det är svårt att undgå slutsatsen att alla skyddsvallarna runt rättsväsendet har byggts utifrån tanken att folkets förtroende för rättsstaten skadas om dess företrädare erkänner att de gjort fel, svikit idén om rättssäkerhet och oväld i behandlingen av enskilda medborgare. I så fall har lagstiftarna tänkt fel. Ingenting skadar förtroendet så mycket som att ämbetsmän undgår ansvar för sina handlingar när de strider mot lagen eller mot de etiska normer staten åtagit sig att följa. Värt att notera är att tillsynen av en annan verksamhetsgren som är starkt beroende av människors tillit, nämligen sjukvården, präglas av ett helt motsatt tänkande. Här ställs enskilda befattningshavare utan pardon inför ett personligt ansvar om fel begås

Det finns nämligen en hel del att ta tag i. Först på tur borde stå behovet av att kvaliteten och ovälden i Rättsmedicinalverkets utlåtanden kan granskas och bedömas. Jag förordar inte ännu en inspektionsmyndighet. Det borde räcka med att Justitiekanslern förses med egen medicinsk kompetens så att JK kan utföra den tillsyn ämbetet är ålagt enligt lag.
För det andra borde alla rättsvårdande instanser med rätt att granska sig själva eller andra åläggas att utförligt motivera varför upptäckta tjänstefel är ”ringa” och därmed inte straffbara eller ens åtkomliga med disciplinära åtgärder. Brottsbalken ger ett alltför vitt tolkningsutrymme åt denna utväg för rättsstatens tjänare att skydda sig själva och varandra.
För det tredje måste den konkreta tillämpningen av åklagares så kallade objektivitetsplikt utsättas för en genomlysning. Idén att åklagare ska uppmärksamma och utreda även de omständigheter som talar för den misstänkta brottslingens oskuld är god. Men den har fått motivera att åklagaren enväldigt avgör vad som ska utredas och hur resultatet sedan beskrivs när åtal väcks. Åklagarsidans förmenta opartiskhet har dessutom lett till att försvarssidan alltför länge är okunnig om utredningsresultat som dumpas i den så kallade slasken och om vad åklagaren trots påstötningar försummar att undersöka.

Det är på många punkter som myndighets utövning och översyn behöver ses över. 

Sedan har jag hoppats att man skulle slippa läsa om fler barn som ställs av på perronger eller av bussar. Men nej då.
http://www.expressen.se/nyheter/somnade-pa-bussen--lamnades-langs-vagen/ Elva åringen somnade och ställdes av. Trots att det var busschauffören som gjort fel. Han skulle ha kollat att alla klivit av men det missade han.