Upprop vecka 16

Sedan jag startade mitt upprop v 41 ett upprop där jag vecka efter vecka skickat nya berättelser om hur barn och familjehem hanteras i Sverige har jag inte fått mycket respons. Orsaken till att jag gör det och har gjort det är för att ni vid varje kontakt sagt att ni inte går in i enskilda ärenden, att jag vill visa att det inte är enskilda ärenden. Samtliga ärenden har visat på samma saker, brist på kunskap hos handläggare, att saker saknas i utbildningen, att deras arbetsbelastning är för tung för pressad av ekonomiska krav, att det är brist på barnperspektiv, att vi familjehem är fullständigt rättslösa, att granskningsmyndigheterna inte har något egentligen att sätta emot och att lagar saknas eller inte följs eftersom det inte blir några konsekvenser då man väljer att låta bli.
Ni har fått över 39 ärenden och varje ärenden är ett ärenden för mycket.

Denna veckan handlar det om hur man förlorar två bra familjehem.

Ett familjehem som hade två syskon till ett par svagbegåvade föräldrar. Barnen trivs och utvecklas som de skall och umgängena och kontakten med föräldrar fungerar bra. Nu föds ett syskon. En liten pojke och de får frågan om de kan tänka sig att ta honom också. Allt för att inte sära på syskonen. De accepterar. Det visar sig snart att pojken har kolik och skriker hela nätterna. Den ena föräldern får ta vaknatt medan den andre försöker sova. Den som sover får sedan ta barn, jobb och gård som de har som deltids sysselsättning för att sedan vaka nästa natt. Det är ohållbart och de tvingas ta tjänstledigt. Men eftersom de har gården och djur så fungerar det inte ändå. De slår larm till socialen och begär avsaltning. En- två nätter i veckan så de får sova för att orka. De kallas in på möte och får veta att om de kan få avlastning för de andra två barnen. Men det är inte dem som problemet ligger hos utan den minsta. Då får de veta att då de begär hjälp så klarar de ju inte uppdraget och så flyttas samtliga tre barn med omedelbar verkan. Barnen flyttas inom en vecka från de informerats. Syskonen säras på. Den minsta hamnar å ett ställe de två andra på ett annat. Hade de fått stöd och avlastning hade man inte behövt dela på syskonen. De får samtidigt veta att om de bråkar kommer man ifrån socialen se till att de aldrig mer får ett uppdrag. Familjen hamnar i chock tillstånd. De hörde av sig till mig men har inte vågat anmäla men har ändå inte fått något nytt uppdrag men de vill heller inte efter den behandlingen.

De har ett par kompisar som också de arbetar som familjehem. De började först som avlastningshem men snabbt snabbt blev jourhem. Sedan gick et fort att bli familjehem permanenta placeringar. De får en tonårsflicka direkt från en institution. Handläggarna sa att hon inte hade några drogproblem men det visade sig snabbt att institutionen var ett rent behandlingshem för missbrukare. Flickan har stora problem men de kämpar på. De jobbar åt samma kommun och då de får veta om omplaceringen så ringer de till förvaltningen och ifrågasätter hur de kan göra så? Då kallas även de på möte och sägs upp med omedelbar verkan. Flickan flyttas omedelbart hem till sin mamma som inte vill och som inte klarar av henne. De har sett flickan ute i olika sammanhang och det syns lång väg att hon inte mår bra. Som sagt barnperspektiv finns inte inte heller barnens bästa som skall väga tyngst i alla ärenden gällande barn. Ett ärenden anmäldes inte eftersom de inte vågade, inte orkade det andra anmäldes vilket medförde att sju andra ärenden kom fram med fler fler hanterade barn och familjehem men det ledde bara till kritik inget annat. Jag har varit i kontakt med Ivo och frågat varför de inte dömer ut vite men får till svar att kriterierna för att döma ut vite är så höga så det kommer förmodligen inte ske.

Är det så man skall behandla de familjehem som finns, godkända utredda, som jobbat under många år. Som satsar kraft och engagemang, sin familj för att ta ett samhällsansvar? för ett uppdrag som staten gett dem.

I veckan var det en interpellationsdebatt där Hillevi Larsson (s) ställde fyra frågor till Maria Larsson:

Kan statsrådet tänka sig att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter?

Kan statsrådet tänka sig att utvidga IVO:s befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?

Kan statsrådet tänka sig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse?

Kan statsrådet tänka sig att införa krav på ansvarsutredning när ett omhändertaget barn dör?

Maria Larson svarade inte på en enda fråga. Hon gjorde som hon brukar och svarade istället på vad man gjorts vad man gjort och hur det var tänkt medan frågan gällde vad man gör då det uppenbarligen inte fungerar som man tänkt.

Hon berättade t.ex. att IVO nu fått mycket större befogenheter och att de nu kan stänga om det går fel men de kan bara stänga organisationer de kan inte stänga förvaltningar.

Talade i veckan med en som ringt IVO och frågat hur hon skulle gå till väga för att göra en anmälan hon fick till svar att hon skulle börja med att klaga hos förvaltningen. Hon sa att det var ju just det hon gjort och de fortsätter att göra fel. Men de gör oftast rätt i slutänden, även då vi granskar, blev svaret. Om man redan, på IVO, innan en anmälan är gjord har den åsikten och sedan skall granska så är det inte konstigt att det inte blir mer än på sin höjd kritk. Jag har hört det ifrån fler håll. En bio mamma som ville anmäla fick tills var att visst kunde hon anmäla men det ledde sällan till något.
De ökade befogenheterna är inte till mycket nytta då.

Visst kan man anmäla till en granskningsmyndighet men om de själva inte tycker att det är någon ide? Om de säger innan granskning att de oftast gör rätt.

Visst har regeringen gjort ett antal satsningar för att förstärka skyddet men inget av dem är kopplade till några konsekvenser. Det skall finnas rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden men bara hos familjehem och institutioner men inget om vad man gör då tjänstemän gör fel eller hela förvaltningar. Är det så att man inbillar sig att personer alltid gör rätt bara för att de jobbar på en myndighet? Det har jag vecka efter vecka visat att så inte är fallet.

Socionomer runt om i Sverige slår larm om att arbetssituationen gör att de inte klarar att arbeta rättssäkert. Inte klarar att uppfylla lagen.
På kunskaps seminariet talade Titta Fränkel (SSR) om att var tredje handläggare är ny anställd och sju av tio chefer inte har jobbat mer än 3 år. Man har satsat 500 miljoner under ett antal år och ändå är det resurser man skriker mest efter.

Kristina Folkesson (från Vision på kunskapsseminariet) berättade att kunskapsläget hos handläggarna var knapert att de saknar stora delar av vad de kommer att jobba med ute på fältet. Att de var oförberedda på det kaos de mötte ute på fältet. Hon berättade att datasystemen inte är anpassade för verksamheten, att anmälningarna ökar och bristen på familjehem är enorm. Att arbetsbelastningen är sådan att de sover dåligt, jobbar trots att de är sjuka, inte hinner med vidare utbildning. Hur kan ens någon tro att det skulle bli bra?

Ändå händer det inget om någon gör fel även om de är upprepade och återkommande. Menar Ministern att det är OK att göra fel på grund av arbetssituationen? Skall man inte ändra på arbetssituationen då?

Frågan var om Maria Larsson kommer att införa kännbara sanktioner om någon låter bli att följa lagen? Men det svarade hon inte på.

IVO ansvarar för tillsynen men de har inte makt att gå in och kräva rättelse i ärenden även om de anser att de hanterats fel. De kan visserligen stänga institutioner men de kan inte stänga kommuner som gör fel. De kan ta tillbaka tillstånd men de kan inte stänga en förvaltning.

Sedan tycker jag att det är konstigt att man kan ta bort tillstånd att använda medel som är till för att säkerställa att man gör rätt. Som t.ex ta ifrån en kommun tillstånd att använda BBIC. Samtidigt är det bra att man gör något.

Sedan har vi ett antal kommuner som säger rent ut både i press och inför advokater och andra att kritik ifrån IVO behöver man inte bry sig om. Kommuner som får kritik gång på gång men som ändå får hålla på.

Under tiden socialstyrelsen hade granskningen utdelades inte vite en enda gång. Vad jag vet var det en enda institution som fick stänga och det var ett behandlingshem Oasen efter ett program på tv.
Under tiden socialstyrelsen hade granskningen väcktes inte en enda gång åtal och inte heller nu sedan IVO tog över har åtal väckts i ett enda ärende trots att det många gånger hittar både tjänstefel och i vissa fal rena lagbrott.

IVO får, precis som socialstyrelsen då de hade granskningen, bara kritisera dokumentation och formalia fel. De får inte kräva rättelse i själva ärendet. De åtalar inte om de hittar vad de anser är rena lagbrott det skall drabbade sedan själva göra med risk för att få stå för hela rättegångskostnaden om de förlorar. Och ingen har hitintills vunnit då handläggaransvaret är borta. Då är det chefen som är ansvarig men för att åtalas för tjänstefel måsta man ha uppsåt och det kan man bara ha om man sköter det löpande, det gör inte chefen alltså är ingen ansvarig. Om man gör fel på arbetstid så är det tjänstefel. Om man gör det upprepade gånger är det med uppsåt. Vad gör ministern för att se till att en sådan person ställs till svars? Det var väl frågan? Den svarar Maria inte på.

Då vi själva utsattes anmälde vi och det blev 9 sidor kritik i första vändan. Men ursäkta mig jag anmälde inte för att hjälpa kommunen att bli bättre på sikt jag anmälde för att jag vile ha rättelse att jag ville att man skulle tingas om det inte gick på annat sätta att göra rätt och klarar man inte det borde ärenden kunna flyttas över till en annan kommun men låta ursprungskommunen fortsätta stå för betalningen. Hur kan man tillåta att en kommun som fått grav kritik få fortsätta i samma ärenden.? Tänk er om en läkare opererat fel och man då man skall rätta till tvingas till samma läkare. Här handlar det om mänskor och barn som inte har något val.

Inte heller sedan IVO tog över har vite dömts ut ändå har anmälningarna ökat. (första halvåret utifrån siffror jag tagit in ser det ut som det blivit mindre kritik. På fler anmälda ärenden). Jag har haft kontakt med jurister på Ivo och frågat varfrö de inte dömer ut vite . Jag fick till svar att kriterierna var för höga. Om IVO själva anser att kriterierna för att döma ut vite är för höga så måste något göras.

Barn skall höras men vad hjälper det om det inte händer något då ingen lyssnar.
Frågan om att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen på samma sätt som mobbade barn svarade Maria heller inte på.
Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott, men även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Men Donias mamman fick inte en sådan utredning.

Maria svarar: Syftet med sådana utredningar är att bl.a. ge underlag för förslag till åtgärder som förebygger att barn far illa.
Men vad gör man när det hänt? Det var ju det som var frågan. Den fick Hillevi heller inget svar på.

Maria tog upp att Kerstin Wigzell kom med ett antal förslag på förändringar men inte ett ord om att Kerstin var väldigt kritisk efteråt att inget gjordes utifrån hennes förslag. I en intervju sa hon ;

 

Socialtjänstlagen har lagats och lappats under åren. Nu föreslår regeringen ytterligare justeringar, den här gången för att stärka barns skydd. Utredaren Kerstin Wigzell är besviken.

– Jag förstår inte att politikerna är så förälskade i Socialtjänstlagen. De första femton åren, okej, men nu är den ett oöverskådligt lappverk.

Kerstin Wigzell suckar. Som regeringens utredare kom hon med sitt förslag till Lag om stöd och skydd för barn och unga redan 2009. Nu tre år senare har regeringen tagit ställning. Det blir ingen ny lag utan ett antal justeringar i Socialtjänstlagen, SoL.

– Det är tråkigt att man inte tar chansen. Jag vet att vår ansvariga barnminister väldigt gärna ville. Det har varit politiska diskussioner och synen inom regeringen är olika, men att ändra är väl för bökigt för alla, säger Kerstin Wigzell.

Barnskyddsutredningen, som den kommit att kallas, satte igång en hel del. Den kom samtidigt som Vanvårdsutredningen började få uppmärksamhet för sina vittnesmål från före detta fosterbarn och barnhemsbarn om hur de farit illa i samhällets vård. Flera av Barnskyddsutredningens förslag har på olika sätt blivit verklighet efter hand. Många av landets kommuner har tagit till sig det som varit enkelt att genomföra och som man gillat. Som att varje barn ska ha en egen socialsekreterare. En förälder kan inte heller längre motsätta sig insatser riktade till ett barn, till exempel från barnpsykiatrin, om den andre föräldern ger sitt godkännande.

Även Socialstyrelsen har lyssnat. I de nya föreskrifterna om socialnämndens ansvar för placerade barn står att barnet bör få besök minst fyra gånger per år. Fast just det gör inte Kerstin Wigzell särskilt glad.

–Det är bra, men jag tycker framförallt att regeringen kunde satt ner foten och skrivit att det ska vara fyra besök. Man förutsätter att det fungerar i kommunerna men det vet vi att det inte gör. Det tas alltid upp både av gårdagens och dagens placerade barn att socialtjänsten är frånvarande. Då hade det varit en viktig symbolfråga för makten att lyssna.

Uppföljning är A och O för säkerheten menar hon. Det tar tid att bygga förtroende, att skapa bra kontakt så att barnet berättar.

 

OK mycket har gjorts men det räcker inte på långa vägar. Så länge lag ändringar och annat inte kopplas till konsekvenser så blir de verkningslösa. Om man inte ens vill se problem inte kan erkänna att de är där, inte erkänner att man tar det som kommer upp på allvar så är det illa.

Skall det se ut så här? Accepterar ni som sittande i riksdagen detta?

Varför inte ett erkännande? att vi har lyssnat, tagit till oss och agerar vi har bjudit in till seminarie och nu gör vi....... för att se till att det blir förändring.

 

Det blev långt men jag hoppas att du orkat dig igenom skall jag vara lite elak så är det ditt jobb men frågan är sedan vad du gör åt det, du och ditt parti.

MVH Eva Fostermamman i Mark ärendet.