Brev v 48

Här kommer veckans brev till socialutskottet:

För åtta veckor sedan började mitt upprop där jag skickar en berättelse i veckan för beskriva vår verklighet. Berättelser där jag talar om vilka konsekvenser brister i lagen får för utsatta barn. Det faktum att lagen går att tolka ibland hur som helst och att hela ansvaret vilar i händerna på en ensam person som både bedömer, utreder, verkställer i samma ärende. Handläggare som dessutom inte har ansvar för sina beslut trots att det drabbar , handlar om andra mänskor. Handläggare som inte har utbildning för det jobb de gör. Jag gör det för att visa er att det inte är enskilda ärenden, och jag begär också svar på vad du som politiker gör eftersom du sitter i den positionen att du kan påverka.

Jag begär alltså inte att du går in det enskilda ärendet utan visar att det inte är enskilda ärende och systemfel som behöver ändras. Att det är luckor i lagen som behöver täppas till och i andra fall ändras på.

Den här veckan vill jag lyfta ett ärende där tre barn, en flicka och två pojkar som varit placerade ett par år i samma familjehem. De tre syskonen har alltså bott tillsammans. Mamman vet jag inte vart hon fanns men de hade umgängen med en alkoholiserad pappa. Barnen mådde väldigt dåligt då pappan ibland var väldigt påverkad vid umgängena. Handläggaren menade ändå att det var viktigt för barnen att genomföra dessa umgängen trots att de mådde dåligt av dem och inte ville åka. Barnen var alla i låg-mellanstadieåldern och kunde tala för sig.

Till sist slår familjehemmet larm och sätter ner foten. De åker inte på ett umgänge. De vägrar utsätta barnen för den psykiska misshandel som de anser att det är. De kallas då till ett möte på socialkontoret. De får order att ta med sig barnen för nu skall handläggarna tala om varför de inte kan bo kvar hos den familj de kommit att se som sin. De tas alltså utan förvarning direkt vid det mötet. De splittras nu i tre olika familjehem. Det första familjehemmet är ändå lovad att få finnas kvar de är ju en så viktig del i barnens liv.

Efter ca en månad är det första umgänget och flickan är förtvivlad och gråter. Hon kryper upp i den tidigare familjehems mammans famn och säger tänk om jag kunde krypa in i din mage och födas utav dig så att jag slapp flytta igen.

Efter umgänget hade alla barnen reagerat. De längtade ju hem, till det de ser som sitt hem, sin familj. Efter ytterligare ett umgängen stängs dessa umgängen av helt. Ingen vare sig familjehem eller biologiskt hem efter en hem flytt orkar med umgängen där barnen gråter efter dem de träffat i flera dagar. Man hävdar att det är för barnens bästa för att de skall knyta an till sina nya familjer. Umgängena med pappan ja de fortsatte att bara lika jobbiga och fick till sist läggas ner men barnen var redan uppryckta och omplacerade ifrån första familjen. Helt i onödan och rätta till, det gör man inte. Umgängena är ju dessutom borta och de är inte part, har inte rätt att ta del av/i barnens liv. Vilka personer som betyder något för barnen, som barnens har rätt till bestäms av handläggaren, ensam.

Barnperspektivet ... ja det ser jag inte i det här ärendet heller. Det måste bli tydligare när man flyttar barn och på vilka grunder. som det är nu skall barn flyttas om det är fara för deras liv, vid övergrepp eller fara för deras liv. Inget av detta var skälet här. Här var enda skälet prestige, för att det går, för att det inte blir några konsekvenser. För att lagar runt barn sällan eller aldrig är kopplade till några konsekvenser men det är barnen som får ta, leva med konsekvenserna. Inte konstigt att man i undersökning efter undersökningen visar att barnen mår dåligt.
Som en fostermamma sa:
Något jag upplevt flera gånger är hur lite äldre barn/ungdomar, som efter att ha landat och börjat knyta an till familjehemsfamiljen plötsligt "fegat ur" och liksom släppt alla förhoppningar på att de skall få fortsätta bo och ha det bra i familjehemmet. Istället känns det som om de ger upp och bara väntar på att "svärdet" skall falla igen och att de skall tvingas flytta tillbaka till bio. De orkar inte med ännu en besvikelse och därför ger de upp alla förhoppningar redan från början

Anmälan.. ja den gav inget.

Handläggare kan göra på det här viset efter som det inte finns något handläggar ansvar. Man kan tycka att de som jobbar med barn borde veta förstå bättre men de delarna saknas ju i utbildningen och de har inte ens obligatoriskt närvaro krav under utbildningen. Sedan har de som sagt inte ens ansvar för de beslut de tar. Ingen kan ställas inför rätta för att ha ödelagt liv. Om samhället tar över måste man väl garantera att man gör ett bättre jobb men så är det inte i alldeles för många fall.

Familjehemmen ja vi är rättslösa, har inget att säga till om. Och barnen vi är satta att vårda i samhällets namn kan vi inte försvara eller skydda. Barnen vi kommit att älska tas ifrån oss medan vi anklagas för samarbetsproblem.

Är det konstigt att det är svårt att få familjehem när vi behandlas på ?

Är det så här det är tänkt att vara? Skall barn i samhällets vård hanteras på det här viset?

Vad tänker du som politiker göra åt det? Vill fortfarande ha ett svar.

MVH Eva Fostermamman i Markärendet