Vad var det jag sa...

Då har socialstyrelsen kommit med ännu en utvärdering av LVUáde barn. Då jag läser drar jag slutsatsen att det mest handlar om barn placerade på institution.
http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2013mars/alarmerandeomplaceradebarn
Av utvärderingen framgår bland annat att:

• Dödligheten är nära 5 gånger så hög bland ungdomar som är eller har varit placerade jämfört med andra i åldersgruppen 15-24 år.
• 10 gånger fler barn och unga som är placerade på HVB har vårdats för självskador.
• 15-19 gånger fler barn och unga som är placerade i HVB tar regelbundet sömnmedel, antidepressiva- eller antipsykotiska läkemedel jämfört med andra barn och unga.
• Bara 6 av 10 barn som placerades före 10 års ålder går ut grundskolan med gymnasiebehörighet (godkänt i svenska, engelska, matematik). Resultatet är sämre för de som placerats efter 12 år.

Men man inte kan jämföra med hur det skulle varit om, de stannat eftersom man inte kan låta dem stanna.

Lyckad skolgång är nyckeln

– Från forskningen vet vi att en lyckad skolgång är den viktigaste faktorn för att få ett bra vuxenliv. Att klara gymnasiet minskar risken för tidig död, ohälsa, psykosociala problem och försörjningsproblem, säger Mona Heurgren, enhetschef på Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen vill också betona att socialsekreterare som arbetar med barn och unga ska ges goda förutsättningar för att klara det ofta svåra uppdraget. Dessutom behöver landstingen se över utskrivningen av psykofarmaka till placerade barn.

OK igen gör man fel (tycker jag) skall man tolka det som om bara skolan är det viktigaste? Inte var man bor? Jag tror att det är en kombination av bra boende och lyckad skolgång. Barn skall inte bo på institution utom i väldigt speciella fall. Man kanske borde ställa krav på institutioner där man placerar barn (som jag påpekat tidigare) tala om vad som skall uppnås under tiden de är där. Om banren är placerade i familjehem sätta in stöd och stötta oss i att göra ett bättre jobb. Ta bort alla saker som gör att barnen/ungdomarna inte vågar lyckas. Omplaceringar eller hem placeringar är ett gissel.
 

En fostermamman skrev:
Något jag upplevt flera gånger är hur lite äldre barn/ungdomar, som efter att ha landat och börjat knyta an till familjehemsfamiljen plötsligt "fegat ur" och liksom släppt alla förhoppningar på att de skall få fortsätta bo och ha det bra i familjehemmet. Istället känns det som om de ger upp och bara väntar på att "svärdet" skall falla igen och att de skall tvingas flytta tillbaka till bio. De orkar inte med ännu en besvikelse och därför ger de upp alla förhoppningar redan från början.

 Många placerade barn far illa

– Utvärderingen vi publicerar i dag uppmanar till handling på alla nivåer: i kommunerna, landstingen och staten. Samhället måste bli en bättre förälder. Många placerade barn och unga far, eller riskerar att fara, mycket illa, säger Lars-Erik Holm.

Det är generaldirektören på socialstyrelsen. Kan bara säga vad det jag sa... vad är det jag säger. Vad är det jag lyft i varenda brev till riksdagen?