Ett till av breven

Jag fortsätter att lägga ut de brev som gått iväg. Så håll till godo:

Till Socialutskottet

För lite drygt ett år sedan tog Socialtjänsten tre syskon från en fullt fungerande familj. Under det här året har familjen kämpat mot sociala myndigheter, Förvaltningsdomstolar för att få hem barnen. Orsaken bygger på en dåligt underbyggd orosanmälan från en barnortoped som anklagade såväl mamman som pappan för sjukdomen Munchausen By Proxy.

Jag har följt detta ärende från starten, känner familjen och deras anhöriga. Inom Röster För Barn står vi för Barnperspektivet, men det innebär inte att splittra eller förstöra fungerande familjer. Jag har flera fall av märkliga ageranden då det saknas instanser i Sverige som kan granska och snabbt hjälpa såväl utsatta barn som föräldrar. Inom IVO tar ärendena lång tid och är inte alltid så objektiva i sitt agerande som man skulle önska.

Familjen till de tre barnen behandlas som kriminella av sin socialförvaltning. Barnen hindras från att ha normala kontakter med sina föräldrar. Äldsta sonen har dessutom förbjudits att använda dator såväl i familjehemmet som i skolan (internet) han får heller inte använda mobiltelefon. Hindras från att medverka i domstolen, hindras från att träffa politikerna i socialnämnden. Man försöker till och med stoppa hans advokat från att träffa pojken.

Föräldrarna har mängder av dokument som styrker att inget fel har begåtts i familjen, barnen hävdar hela tiden att de vill hem. När barnen ställer krav straffas de med besöksförbud, även på utsatta telefontider kan det vara svårt för föräldrarna att få prata med barnen. Äldsta pojken hindrades två månader från att gå i skolan. Nu har han varit hemma o sjuk i familjehemmet en längre tid men inte getts möjlighet till hemstudier. Skolan är familjehemmets och socialförvaltningens ansvar och omhändertagna barn har samma rätt till skola som andra och omfattas av skolplikten.

Inget av de tre syskonen har fått information om vart de ska vända sig med klagomål, eller vilka instanser som skyddar deras intressen. Däremot straffas barnen om de motsätter sig socialsekreterarna. Hela utredningen är full av rena lögner och påhittade saker. Samtliga möten med socialtjänsten är bandade och banden stämmer inte med de anteckningar som finns i socialtjänstens papper. Det finns heller ingen utredning som beskriver varför barnen är omhändertagna idag, då anklagelsen mot föräldrarna för Munchausen By Proxy har underkänts av åklagare. Föräldrarna och barnen hindras att kalla sina vittnen till förvaltningsdomstolen. IVO-utredaren sa rent ut till föräldrarna på ett tidigt stadium att socialtjänsten aldrig har fel. Den tillsynsrapport som sedan kom var inte ens en rapport. I den sk rapporten hade ansvarig socialsekreterare fått lämna sina synpunkter per telefon eftersom hon inte vill skriva. Detta finns protokollfört, dock inte vad hon sagt till IVO-utredaren som bara gjort noteringar. Man har heller inte tagit upp alla inkomna klagomål med hänvisning till att de inte berör frågan, trots att klagomålen just berör frågan.

Äldsta sonen har på eget bevåg och i smyg kontaktat Barnombudsmannen, BRIS och dessutom spelat in rapporter på en gömd telefon som sedan har smugglats ut. Finns dokumenterade.

Ärendet om de tre syskonen skulle kunna omfattas i en bok, men intressant är att den äldsta pojken hänvisat till den lagstiftning som antogs 1 jan 2013 som skulle stärka barnens rättigheter. Här hävdar kommunen att han inte får uttala sig innan fyllt 15 och domstolen hävdar att han inte får medverka eftersom han kan komma i lojalitetskonflikt med föräldrarna. Det är emot Europakonventionen, Barnkonventionen att behandla barn i familjehem som fångar vilket görs i det här fallet helt klart när det gäller den äldsta sonen. Han får heller inte ha kamratumgänge på fritiden i familjehemmet.

De två mindre barnens advokat arbetar mer för kommunen än för barnen och hon har inte träffat barnen mer än någon timme innan förhandlingarna i förvaltningsdomstolen.

Socialtjänstlagen skall vara en lag som hjälper människor, vuxna som barn, familjer som ensamma. Ändå uppfattas socialtjänsten allt mer som ren repressiv inrättning där det ges allt mer utrymme för egentyckanden i stället för faktaunderbyggt material. Maria Larsson har flera gånger påtalat vikten av ta erfarenheter från Vanvårdsgruppen (där jag ingår) att lagarna inte fungerar förklaras från politiskt håll med att de måste impleminteras. Det är troligen den enda lagstiftning där det inte finns krav på när lagarna skall uppfyllas.

I riksdagen och med representanter på departementsnivå talas om barnperspektiv och barnets bästa. Jag ser inget som tyder på detta i de fall jag kommer i kontakt med.

Skyll inte ifrån dig och göm er inte bakom att ni inte går in i enskilda ärenden för jag kommer från och med nu att skicka ett ärende i veckan för att visa att det inte är enskilda ärenden.

Och jag kommer varje vecka fråga er vad ni gör åt detta. Och jag vill ha svar. Är det såhär det är tänkt? Är det rimligt att barn i Sverige i myndigheternas sk omvårdnad skall hanteras på det visset? Var är barnperspektivet i detta? Har ni inte lärt er av vanvårdshistorien?

Finns det en sanning i att Staten med stöd av kommunerna medvetet kidnappar barn från fungerande familjer? Finns det underförstått en baktanke att sk inhemsk adoption skall underblåsas genom att allt fler mindre barn tas från sina familjer på allt lösare grunder. Hur tas evidensen till vara när det gäller att barn i grunden alltid mår bäst av att växa upp sitt biologiska hem? Var finns stödet till föräldrar vars barn omhändertas vilket klart o tydligt står i socialstyrelsens anvisningar till kommunerna. Klart uttalat att målen inom SOL och LVU är att barnen skall kunna återförenas med sin familj. Detta är inte ett uttalat mål idag. Tvärtom talas allt mer om långvariga placeringar.

Hur kan en kommun som i det här fallet hota en fullt normalbegåvad pojke med att om han inte gör som de vill ska han placeras på HVB-hem för autistiska barn. Detta finns inbandat. 

När ärenden granskas, tillfrågas handläggarna som både utreder, beslutar och verkställer i samma ärenden. Det är inte rättssäkert. En handläggare som dessutom inte ens har utbildning vad gäller barn. Som inte har obligatorisk närvaro plikt på utbildning. Jag jämför det med att ingen skulle vilja opereras av en läkare som inte varit på utbildning men en utsatt familj, ett utsatt barn har inget val. Båda har andra människors liv i sina händer men den enda har inte ens ansvar för de beslut hon tar, behöver inte ens vara på utbildningen. Är det rimligt? Ni har inom riksdagen drivit kravet på bättre lärarkompetens, legitimation etc när det gäller socialtjänsten finns inte i närheten av kvalitetsgranskning.

Visst man kan anmäla till granskningsmyndigheterna nu IVO men de får bara kritisera vad som hänt men får inte lägga sig i hur ärendet hanteras däremot kräva rättelse vad gäller formalia och dokumentation. Det blir ingen förändring i sak, för de drabbade i ärendet. Det innebär att förvaltningen kan fortsätta göra fel i samma ärende, samma handläggare kan fortsätta i samma ärenden bara de dokumenterar rätt fortsättningsvis. Det kan inte vara tanken från början.

Få av lagarna runt barn är kopplade till några konsekvenser (precis som om man utgår ifrån att personer som jobbar på en myndighet automatiskt gör rätt så är det naturligt vis inte) Det finns lagar runt var man BÖR, men inget vad som händer om man låter bli. Det innebär att lagarna blir verkningslösa. Om jag som medborgare bryter mot en skattelag, trafiklag etc blir det omedelbar koppling till sanktion allt medan en myndighet fyas. Om bankerna bryter mot finansinspektionens regelverk kostar det miljoner men kränkningar av barn i kommunerna kostar inget alls.

1 Jan antogs lagen om stärkte barns rättssäkerhet:Barn skall utifrån ålder o mognad ha rätt att medverka o uttala sig i sitt ärende. Resultat: Socialtjänsten avgör från ålder o hänvisar till 15 års gränsen. 15 årsgränsen sätts ur spel när det gäller barn med diagnoser.

Barn har rätt till en socialsekreterare som är barnets kontakt. Resultat: fungerar dåligt. Många av de sk kontaksekreterarna diskuterar barnen med familjehemmen, lämnar ut uppgifter som barnen inte vill etc. I många fall noterar man inte ens barnens klagomål.

Man skall besöka barnen i sina familjehem eller på institution ett par gånger per år men vad händer om man låter bli... inget.

Barn skall informeras om sina rättigheter. Resultat: det material som tagits fram finns inte ens på socialkontoren än mindre något som delas ut till barnen.

Det finns en treårs regel som säger att om barn varit placerade i en annan familj än sin egen i tre år skall man undersöka om det är för barnets bästa att vårdnaden övergår till dem. Vad händer om man låter bli... ingenting.

Kan fortsätta hur länge som helst. Varför stifta lagar som kan tolkas så olika och som man inte behöver följa. Det kan inte vara rimligt. Kan heller inte vara rimligt att det är olika förutsättningar för omhändertaganden inom samma kontor, allt beroende på vilket socialsekreteraren ”tycker”.

Hur ska vi kompensera de barn som utsätts för felaktig behandling idag av samhället för deras förlorade barndom  - ungdomstid och kanske även vuxentid.

Det finns åtskilliga berättelser och historier om felaktigheter begångna från myndigheter där de enskilda medborgarna är chanslösa. Tom JO kan idag välja vad han vill titta på vilket innebär att den äldsta inrättningen vi har där människor skulle kunna klaga har demonterats ner.

Så vad tänker du göra åt det? Skall det fortsätta vara så här? Är det så det är tänkt att vara? Hur länge skall ni i maktposition blunda för dessa barn som är tagna av myndigheter för att man menar att de skulle må bättre av det? Menar ni att detta är bättre? 

Förväntar mig ett svar både på hur ni ser på dessa frågor och vad ni tänker göra åt det.
Mvh Anne Skåner Röster För barn