De bortrövade barnen

Jag har sett en av repriserna på programmen runt "de bortrövade barnen" Det går på TV4 fakta
Om någon vill se programmen igen
http://www.tv4play.se/program/de-bortr%C3%B6vade-barnen Premium play abonemang behövs.

Det var del 2 jag såg. Om en flicka som skickats till sin farbror i ett muslimskt land. Pappan åkte in för det och skulle få komma ut om han såg till att flickan kom hem men han vägrade. för honom var det viktigare att flickan uppfostrades muslimskt.
De åkte dit flera gånger men fick inte träffa flickan tillsist giftes hon bort och hon ställde upp för att hon hoppades på att kollas mindre och därmed få större chanser  att fly.
Sedan blev hon gravid.
Familjen kunde nu tala om för henne att hon kunde lämna när hon ville men då fick hon lämna sitt barn och aldrig se det igen. De kunde nu säga att hon var där frivilligt och kunde lämna när hon ville.
De som kämpade för att få hem henne lyckades tillsist att övertala hennes man om att de skulle få ett bättre liv i Danmark så han ställer upp på att smyga ut och låta dem hjälpa honom och frun till Danmark.
Efter ett tag där lämnar hon sin man och bor nu ensam med sitt barn.

Killen, Janos som gjort serien har själv som 7 åring blivit bortrövad av sin far och fick inte se sin mamma på 4 år. Man kan ju annars tänka att barn som ändå har den ena föräldrern borde vara rätt nöjda men så är det alltså inte.

I filmen får de träffa flickan en gång och det skar i hjärtat då han berättar hur han känner igen sig i hennes blick.  Den uppgivna, sårade, som tappat tron på vuxenvärlden och det släckta hoppet. Ingen verkar bry sig, ingen lyssnar.

Hur flickan i slutet i frihet berättar hur hon hela tiden väntade på att någon skulle hämta henne. Hur hon tillsist gav upp. Trodde att alla glömt henne men ändå aldrig slutade hoppas på att någon skulle komma och ta henne därifrån.
Hur hon i början trodde att det var en ond dröm att någon snart skulle kasta sig in och ta henne med hem.
Hur hon undrade hur människor som sa sig älska henne, bry sig om henne kundegöra som de gjorde och varför ingen satte ner foten och sa ifrån. Hur de kunde utsätta henne för det hon utsattes för. Hur de vägrade lyssna, inte brydde sig om vad hon ville och önskade.
Det han såg i hennes ögon stämde bara alltför bra.

Jag grät för jag känner ju så väl igen det. Barnen som bodde hos oss... ja behöver jag säga mer. Människor som säger sig bry sig om som skall se till att man mår bra tar ifrån dem all deras trygghet och vägrar sedan att lyssna. Säger att de inte hört  och ifrågasätter det vi säger om vad barnen berättar för oss. Det där uppgivna i ögongen att det inte är någon ide, uppgivenheten sorgen. Frågorna som vi inte kan svara på.

Varför kan man inte lära sig av det som hänt, av alla undersökningar om hur barn fungerar och varför kan man inte lägga prestige bakom sig och rätta till. Hur kan man tror att man kan byta ut något som fungerar utan att barn skadas och skylla på att det gått för lång tid för att man skall kunna rätta till? Flickan var 17 och hade aldrig slutat hoppas på att få komma hem.
"Våra" är 7 och 8 och har heller inte gett upp hoppet.