Barns röst försvinner

Nu har ny forskning visat på det vi sagt hela tiden: Barnen kommer inte till tals http://www.svt.se/nyheter/sverige/barnen-gloms-bort-vid-vardnadstvister

Ny forskning visar att det finns brister i rättsväsendet när det kommer till barn vars föräldrar slår eller begår övergrepp på dem. Kritiker från flera håll menar att det beror på att myndigheterna lägger för stor vikt vid fel saker och att barnets röst därför försvinner.

barnets viktiga berättelse försvinner när det läggs alldeles för stor vikt vid att föräldrarna ska komma överens.

– Det är meningen att vårdnadshavare ska få hjälp och att det här ska lösa sig mellan socialtjänst och föräldrar. Det handlar oftast om att undvika att hamna i domstol, säger hon.

Konsekvensen blir då att man inte lyssnar på barnet och att viktiga detaljer inför en eventuell rättegång inte kommer fram, menar hon.

 Kritiken kommer också från rättssalen. Lena Wiström, som är familjerättsjurist tycker att barnperspektivet i Sverige är för svagt.

– Ibland talar man nästan inte alls med barnen. Ofta säger man att de är för små. Men jag menar att man kan alltid tala med barnen, bara det är korrekt utbildad personal som gör det. Och där brister det väldigt många gånger, säger hon.

En advokat som mer eller mindre specialiserat sig på LVU och vårdnadstvister skriver i en debattartikel:

BARNPERSPEKTIV Föreställningen om att föräldrar alltid vill sina barns bästa har präglat den lagstiftning som vuxit fram. Men det finns undantag, och dem måste samhället kunna hantera. Dock finns inte tillräckligt stor förståelse eller förmåga till detta idag, skriver juristen Lena Wiström, som varnar för en praxis som rangordnar kontakten med båda föräldrarna före risken att barnet far illa.

Barnskydd finns reglerat i europakonventionen, barnkonventionen, föräldrabalken, socialtjänstlagen och lagen om vård av unga men trots det far många barn i Sverige illa. Föräldrarätten och barnets rätt till trygghet står i klar konflikt med varandra i vissa fall och här är gränsdragningen oerhört svår eftersom problematiska bevisfrågor kring vilka beviskrav som ska gälla uppstår.
Fortfarande är det svårt att få en domstol att inskränka umgänge, trots att en part kan vara dömd för att ha misshandlat den andre, om det inte också finns dokumenterat våld mot barnet självt. Detta trots att forskning visar att våld mot en partner ofta också inkluderar våld mot barnen. Att bevittna våld är också att se som psykisk misshandel vilket man ofta glömmer i bedömningar om umgänge.

Barnets skydd genom föräldrarätten är i princip att vårdnadshavaren/havarna har ansvaret för barnet och dess personliga förhållanden. I samma lag har vårdnadshavarna även ansvar för att skydda barnet från våld.
Domstolen ska pröva om kontakten med en förälder innebär någon risk för barnet. Här menar jag att svårigheten ligger eftersom domstolarna tenderar att lägga ribban för sådan risk för högt. Praxis har utvecklats mot att en allvarlig risksituation krävs för ett barns kontakt med en förälder ska begränsas. I praktiken har den förälder som hävdar att det finns en risk att barnet far illa hos den andra föräldern en slags bevisbörda. Det ska inte handla om dömande verksamhet i vårdnadstvister utan om att inget barn ska löpa risk att utsättas för fara. Tvister om barn avgörs dock i samma domstol, av domare som ofta även dömer i brottmål, och dessa har inget krav att ha särskild utbildning.

Barn

Lena Wiström om att lagen inte skyddar utsatta barn vid vårdnadstvister

Utsatta barn skyddas inte av lagen vid vårdnadstvister

Publicerad 4 augusti, 2013 - 18:48

BARNPERSPEKTIV Föreställningen om att föräldrar alltid vill sina barns bästa har präglat den lagstiftning som vuxit fram. Men det finns undantag, och dem måste samhället kunna hantera. Dock finns inte tillräckligt stor förståelse eller förmåga till detta idag, skriver juristen Lena Wiström, som varnar för en praxis som rangordnar kontakten med båda föräldrarna före risken att barnet far illa.
Barn mår i de flesta fall bäst av att få vara med båda sina föräldrar. Rättsligt är detta också utgångspunkten. Svensk lagstiftning bygger på en familjepresumtion där föräldrarätten är stark vilket ibland står i konflikt med andra regler som rör barns rättigheter, såsom t ex rätten för barn att växa upp utan våld. Barnskydd finns reglerat i europakonventionen, barnkonventionen, föräldrabalken, socialtjänstlagen och lagen om vård av unga men trots det far många barn i Sverige illa. Föräldrarätten och barnets rätt till trygghet står i klar konflikt med varandra i vissa fall och här är gränsdragningen oerhört svår eftersom problematiska bevisfrågor kring vilka beviskrav som ska gälla uppstår.
Fortfarande är det svårt att få en domstol att inskränka umgänge, trots att en part kan vara dömd för att ha misshandlat den andre, om det inte också finns dokumenterat våld mot barnet självt. Detta trots att forskning visar att våld mot en partner ofta också inkluderar våld mot barnen. Att bevittna våld är också att se som psykisk misshandel vilket man ofta glömmer i bedömningar om umgänge.
Barnets skydd genom föräldrarätten är i princip att vårdnadshavaren/havarna har ansvaret för barnet och dess personliga förhållanden. I samma lag har vårdnadshavarna även ansvar för att skydda barnet från våld. En förälder som misstänker att barnet far illa hos den andre måste försöka få inskränkningar i umgänget med en förälder som kan skada barnet på olika sätt. Det innebär att den föräldern måste försöka bryta den starka föräldrarätten för att skydda barnet. Det kan ibland straffa sig om bevis saknas. Föräldern kan då anklagas för att förstöra barnets relation med den andre föräldern och det kan kallas umgängessabotage vilket kan göra att den andre föräldern anses lämpligare.
Lagstiftaren har inte haft intentionen att rangordna barnets behov av en nära och god kontakt mellan båda föräldrarna före risken att barnet far illa men praxis har ändå gått åt det hållet. Vi har en lagstiftning som hade kunnat skydda barn bättre om tolkning och tillämpning hade gått åt ett annat håll. Jag anser därför att samhällets skydd för utsatta barn inte räcker till i nuläget.

Forskaren Anna Kaldal, doktor i juridik vid Stockholms universitet har bland annat har studerat barns ställning i rättsväsendet. Hon har kommit fram till att många barn fortfarande riskerar att fara illa, trots senare års förbättringar i lagstiftningen.
Det är föreställningen om att föräldrar alltid vill sina barns bästa som på området präglat den lagstiftning som vuxit fram. Det finns inte tillräckligt stor förståelse eller förmåga att hantera undantagen vilket samhället måste kunna göra, menar Anna Kaldal.
Domstolen ska pröva om kontakten med en förälder innebär någon risk för barnet. Här menar jag att svårigheten ligger eftersom domstolarna tenderar att lägga ribban för sådan risk för högt. Praxis har utvecklats mot att en allvarlig risksituation krävs för ett barns kontakt med en förälder ska begränsas. I praktiken har den förälder som hävdar att det finns en risk att barnet far illa hos den andra föräldern en slags bevisbörda. Det ska inte handla om dömande verksamhet i vårdnadstvister utan om att inget barn ska löpa risk att utsättas för fara. Tvister om barn avgörs dock i samma domstol, av domare som ofta även dömer i brottmål, och dessa har inget krav att ha särskild utbildning.
Brottmålsprocessen handlar om hur samhället reagerar på brottet och inte alls om att skydda barn. I brottmål finns en oskuldspresumtion och det är åklagaren som ska lägga fram bevisning som når upp till beviskraven för att någon ska kunna dömas. Ibland räcker det inte för att nå en fällande dom även om brott begåtts. Om en förälder blir dömd för brott mot barnet kan barnet skyddas mot denne. När en anmälan eller en förundersökning läggs ner eller om det blir en friande dom kan detta tolkas som om inget brott begåtts. Inte sällan anklagas en förälder i sådana lägen för att vilja frånta barnet rätten till den andre föräldern genom att ”grundlöst anklaga den andre för brott mot barnet”. Detta trots att man slarvigt brukar säga att nio av tio som inte kan dömas faktiskt är skyldiga till det de åtalats för, vilket är priset för att inte riskera att döma någon oskyldig till ansvar för brott. Problemen med få allmänheten att förstå att brottmål och tvistemål ska bedömas helt olika kvarstår. Det syns också tydligt i vårdnadsdebatten om som mest handlar om föräldrarättigheter och könskrig.
 

Jag skulle kunna kopiera hela för den är så bra men ni får gå in och läsa själva. Så sant det är  och ändå så får som väcker problemet och så få som verkar vara villliga att göra något.
 

Det här gäller ju inte bara i vårdnadstvister utan i alla ärenden gällande barn. Trots att barn skall höras sedan 1 januari så sker det i alltför liten utsträckning och eftersom det inte är kopplat till några konsekvenser att låta bli så händer inget. Möjligen kan man få igen det som tjänstefel men då måste man först få polisen att väcka åtal och eftersom det inte är straffbart med två års fängelse så lär inget hända alls.
Man blir ännu mera skrämd då man läser berättelser som denna :
http://ringaldrigtillsoc.wordpress.com/2012/08/06/hvb-hemmet-feliciacornelia-i-hedemora-anvander-svalt-som-behandlingsmetod/comment-page-1/#comment-388
Hennes dotter straffades på HVB hemmet genom att hon fick vara utan mat då hon inte gjorde som hon blev tillsagd. Hon höll tillsist på att dö av svält.
Visst jag har ingen mer insyn men har tyvärr hört alltför galna berättelser för att jag skulle bli förvånad om det stämde.