Ett inlägg till i ADHD debatten

Ja ett tillägg till vad gäller ADHD debatten.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-vagra-ge-diagnoser-ar-att-svika-barnen_7227035.svd

Vi använder diagnoser till att beteckna de de svårigheter som ställer till det i enskilda barns liv. Att förvägra dem diagnosen är att inte ta de svårigheter de har med att leva upp till skolans krav och förväntningar på allvar. Det är att svika barnen, skriver Bo Hejlskov Elvén, leg. psykolog och fackboksförfattare.

Senaste veckorna har debatten om adhd blossat upp igen. En av orsakerna har varit att det visat sig att barn födda i slutet av året har större risk (eller chans) att få en adhd-diagnos än barn födda i början av året (DN 10/5). Debattartiklar och bloggar har skrivits där man genast pratar om överdiagnosticering och diagnosticering av vanliga personlighetsdrag. Det har å andra sidan bemötts av bloggar och debattinlagor främst från personer med egen diagnos som beskriver sina egna erfarenheter av hjälp och stöd utlösta av diagnosen.
Jag känner att det kanske även behövs en tredje röst i debatten.

Adhd är en diagnos som ställs om en person inte klarar sig i livet på grund av svårigheter med uppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Det absolut viktigaste diagnoskriterium är dock att man inte klarar sig i livet.
Anställda i psykiatrin är inte ute på skolorna för att fånga aktiva elever med lasso för att ställa diagnos. De sitter ofta på sina kontor och väntar på att andra ska tycka att ett barn behöver utredas och därför skriva remiss till barnpsykiatrin. När man i psykiatrin får remissen måste man utgå ifrån att barnet inte klarar sig i vardagen. Det innebär att remisskriteriet är uppfyllt. Sedan måste man utreda varför någon har tyckt att barnet behöver utredas. Och på den grundval väljer man vilken diagnos man sätter.

Det innebär att det inte är psykiatrin som bestämmer vem som ska ha en diagnos utan oftast skolan, eftersom de flesta remisser kommer från skolan.
Och här kommer vi in på något väldigt spännande: Antalet remisser från skolan har ökat ständigt sedan 1970-talet. Personligen tror jag att det handlar om den utveckling skolan har genomgått sedan 1970. Jag började själv skolan i 1972. Vi hade en lärare som hette fröken Jensen. Hon hade inget förnamn. Hon undervisade utifrån läsebok för första klass och räknebok för första klass. Hon var tydlig och uppmuntrade inte kreativitet. Hon förväntade inte heller att vi kunde tänka själva eller ta ansvar för eget lärande. 1975 fick jag en ny lärare, Sven. Han hade inget efternamn. Han undervisade utifrån stenciler och försökte stimulera vår lust att lära genom utflykter till vattendrag och museer. Han förväntade dessutom att vi kunde reda ut konflikter genom att prata om dem.

Denna utveckling har fortsatt fram tills i dag, där vi ofta har åldersblandade klasser, ansvar för eget lärande och en skola som satsar på att utveckla abstrakt tänkande och perpektivtagande. Utvecklingen har varit nödvändig för Sverige, inte minst i övergången från industri- till kunskapssamhälle. Men den har inneburit att barn med uppmärksamhetssvårigheter, svårigheter att hantera abstrakt information samt att ta ansvar för eget lärande har fått betala ett pris.

När ett barns förmågor inom ett visst fält inte är höga nog för att leva upp till skolans förväntningar och krav har skolan ett problem. Det försöker man ibland lösa genom att anpassa undervisningen. Ibland väljer man att istället skriva remiss till skolpsykolog eller barnpsykiatrin. Skolpsykologens roll är i de fall att jämka ihop skolans krav och metod och barnets förutsättningar så att barnet kan uppnå läroplanens mål. Psykiatrins uppgift är en annan; nämligen att behandla barnet så att svårigheterna försvinner (om det går) eller informera skolan om vilken anpassning barnet behöver. Psykiatrins verktyg i detta arbetet är en diagnos. Om psykiatrin inte ställer diagnos på remitterade barn löser man inte psykiatrins uppgift.

För att komma tillbaka till den aktuella debatt: Barn födda sent på året får oftare en adhd-diagnos än barn födda i årets första månader. Det är i ljuset av det ovanstående inte så konstigt. Om diagnosen ställs därför att barnet inte kan leva upp till krav och förväntningar måste fler barn få diagnos när vi ställer högre förväntningar i förhållande till deras ålder och mognad. Det innebär inte att det finns en överdiagnostik bland barn födda sent på året. Det innebär att barn födda sent på året oftare än andra inte kan leva upp till skolans krav och förväntningar.
Det viktigaste är dock att förhålla sig till att vi använder diagnoser till att beteckna de de svårigheter som ställer till det i enskilda barns liv. Att förvägra dem diagnosen är att inte ta de svårigheter de har med att leva upp till skolans krav och förväntningar på allvar. Det är att svika barnen.

Om vi som samhälle vill minska antalet barn med diagnos måste vi ändra på de krav och förväntningar vi har från främst skolans sida. Eller bli bättre på att möta varje barns behov. Om de metoder vi använder i skolan och hemmen fungerar för det enskilda barn kommer vi aldrig att ställa någon diagnos.

Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.
BO HEJLSKOV ELVÉN

Jag plankade nästan hela men vill ni läsa allt får ni förlja länken.
Visst är det så; Skolan får inte stöd och hjälp för att möta elever i behov av stöd om det inte finns en diagnos. Men barn behöver i större mån stöd nu än tidigare eftersom kraven på dem ökar. Man måste alltså öka stödet till skolorna sedan kan man kanske se om diagnoserna minskar.
Men idag hör man ungarna säga då de stökar runt lite, ja jag har väl lite ADHD eller jag har lite damp. Det är som om man inte tar diagnosen på allvar och vem som helst kan ha eller få den. Det förlorar de som verkligen behöver den på mest.