onsdag 23 maj 2012

Diagnoser för alla

I gårdagens SvD skriver barnläkaren Leif Elinder http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/snart-kan-alla-som-vill-fa-en-diagnos_7217151.svd
Diagnosen adhd har blivit skolans vanligaste funktionshinder men det är ett horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt sjukdomskärna fångar in allt som vuxna betraktar som socialt störande.
Det finns en benägenhet i vårt samhälle att medikalisera problem som inte är medicinska, att söka sjukdomsförklaringar där det bara finns störande beteenden och att ge sken av att vi förstår orsaken till avvikande beteenden bara för att vi ger dem ett namn. Genom att vidga sjukdomsbegreppet skapas en marknad för fler läkemedel. Förfaringssättet kallas sjukdomsmakeri (”disease mongering”). Fenomenet beskrivs av medicinjournalisten Ray Moynihan i boken Hur man säljer sjukdom.

För 15–20 år sedan lanserades adhd och damp som nya folkhälsoproblem, vilka antogs drabba tio procent av alla barn. Då forskningsresultaten ifrågasattes förstörde forskarna olagligt allt forskningsmaterial om damp. Forskarna dömdes i domstol. Diagnosen damp avskaffades och folkhälsoproblemet kunde halveras.

Intressant läsning må jag säga.
Han fortsätter:
Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som namnges blir verkliga. Alla som vill kan få en diagnos. ”Läkaren namnger den, sjukförsäkringssystemet bekräftar den, medierna uppmuntrar den, läkemedelsindustrin tjänar på den” (Karin Johannison, idéhistoriker). Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb bot.
Diagnosen har blivit en effektiv sköld i händerna på makthavare, som vill skydda undermåliga samhällsinstitutioner. Inget behöver ändras. Därför behövs en oberoende motinformation om osäkerheten kring många diagnoser, om självläkande naturalförlopp, om betydelsen av en mångsidig pedagogik och riskerna med överdiagnostik och vidlyftiga medicinska behandlingar.

Ingen förnekar att det under adhd-symptomparaplyet kan finnas barn med medfödda avvikelser. Ingen förnekar att orsaken till huvudvärk kan vara en hjärntumör. Men sådana orsaker är sällsynta. Ett första steg för en bättre resursanvändning vore att Socialstyrelsens tillsätter en strikt ojävig och från läkemedelsindustrin oberoende expertgrupp med uppdrag att sammanställa ett nytt kunskapsdokument om adhd

Det kanske är så som det stod i press för ett tag sedan att det kan vara så enkelt att vissa barn bara är omogna och då diagnostiseras? Det största problemet som jag ser det är att skolan inte fått ökade resurser för att ta hand om barn i behov av stöd. För att få det krävs en diagnos annars skall det tas på den vanliga budgeten och har man många barn som behöver stöd blir det dyrt.

Äntligen har jag fått länk till programmet med Hasse Aro http://play.radio1.se/catchup/clip/6986 gå fram till 22.30-35.30 om vårdnadstvister. Intressant diskussion. Det är lätt att kasta ur sig påståenden men det gäller att ha på fötterna när man diskuterar och jag vet att Lena har granskat underlaget i undersökningen.

Hon menar att man inte tagit hänsyn till en del relevanta saker. Då man tittade på hur många mammor eller pappor som fått vårdnaden så tog man bara siffrorna rätt av. Man tog inte bort den delen av pappor som inte fanns i Sverige och alltså inte kunde få vårdnaden. Man tog heller inte bort den del som misshandlat sin partner eller barn så att de inte skall ha vårdnaden.
Som framkommer i programmet hävdar en del att kvinnor lätt slänger ur sig anklagelser om både sexuella övergrepp och misshandel för att få bort pappor ur sitt liv och därmed även barnens liv men för det första tror jag inte de är så många även om det förekommer. Som Lena säger och upplever utifrån sitt jobb så är de snarare så att det blir tvärtom. Kvinnor har svårt att bli trodda om det inte är bevisat utom allt rimligt tvivel. Man sitter i rävsax. Släpper man inte iväg barnen på umgänge med den andra parten oavsett om man tror att den misshandlar eller missköter barnen så anklagas man för umgängessabotage och skickar man iväg dem så säger de att man ju inte kan vara så rädd eftersom man tillåter det och inte agerar.
Som Lena säger i programmet det finns de som missköter det på båda håll men man skall utgå ifrån barnen och deras behov av trygghet och kontinuitet och vem som kan ge det beror inte på kön utan oftare på vem som tagit det största ansvaret.

2 kommentarer:

  1. Både ja och nej.
    Min son har en ADHD-problematik som enligt psykologen i utredningen menade var betingad. Alltså, min son var inte formad i samma fyrkant som de andra barnen och fick då en stämpel som besvärlig av skolpersonalen, blev utesluten ur gemenskapen och utvecklade en depression, 6 år gammal. Hans problem och 'diagnos'? Överintelligent...
    Han låg långt före de andra barnen men nekades sitt jag.
    Medicinering och skolbyte har idag gett honom självkänslan åter och nu är hans 'diagnos' på remission som det heter. Han är alltså en 'frisk' 12-åring idag, men det finns dock de som har ADHD och inte bara problematiken, och när de vuxna gjort allt vad de kunnat - då kan en viss medicinering vara nödvändig.
    Apropå att det skulle vara vanligare idag k a n ev. förklaras med att det saknas adekvata nivåer av omega3-fettsyror i hjärnan och handen på hjärtat- har inte våra kostvanor de senaste 30 åren visat på minskat intag av dylika livsmedel rika på dessa essentiella fettsyror?

    SvaraRadera
  2. Det är alltid lätt att generalisera men frågan är ändå om man i vissa fall gör det lätt för sig genom att ställa en diagnos. Då "vet" man ju vad det är och kan slå sig till ro. Sedan problemet med att skolan inte får stöd för barn om de inte har en diagnos är ett annat problem. Visst finns det barn med diagnoser och barn som behöver den typen av hjälp och då skall de ha det. För vissa är det hjälp men för andra tror jag det kan vara det som stjälper också att få en diagnos och då vet man vad det är och det går inte att göra något åt för han/hon är ju sådan...

    SvaraRadera