Vågar man bo i Sverige?

I Helgen vara det ett program på kaliber angående hur lätt det är att bli av med sina barn i Svergie. Det är inte många som tror men så kan det vara. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5113205
Det kan räcka med en anmälan en anonym sådan. Sedan är det igång.

I det här fallet läggs polisutredningen mot föräldrarna ned. Brott kan inte styrkas. Men bara för att det inte går att bevisa att föräldrarna slagit sin son, betyder inte det att det går att utesluta att Mumble råkar illa ut i hemmet. Socialtjänstens uppgift är att skydda barn, och då måste de vara helt säkra på att det inte finns någon risk att återförena familjen.

Vibhakar och Nisha fortsätter hävda att skadorna – på ett eller annat sätt – måste ha uppkommit på förskolan. Om det enligt läkaren inte kan vara ett jämnårigt barn, kanske det kan vara ett äldre barn, en olycka eller rentav lärarna?

De frågar om socialtjänsten kommer göra någon närmare kontroll av förskolan, men får till svar att det inte är Socialtjänstens sak att granska den. Det gör andra myndigheter. Dessutom, ligger förskolan i en annan kommun.

De frågar om det finns något annat än själva blåmärkena som talar för att det är fråga om misshandel i hemmet. Men det, svarar utredarna, finns det inte.

Familjen dokumneter allt och samlar i en pärm där finns

uttalanden från vänner och kollegor, som alla vittnar om bra och kärleksfulla familjeförhållanden. Och som berättar att föräldrarna faktiskt tagit upp och pratat om sonens blåmärken med dem innan allt det här hände. Här finns också mejl som visar att föräldrarna sökt två andra förskolor åt sin son, flera månader innan omhändertagandet. Det här ska ge stöd åt det familjen säger, att de börjat tvivla på förskolan efter att ingen reagerat på de blåmärken de påtalat.

– One of my friends he is a journalist, he was doing some investigation on our behalf

Och, de tar också fram information om själva förskolan.
– Och den här filialen där den här pojken var placerad den har blivit utsatt för ett antal inspektioner av utbildningsförvaltningen där man har kommit fram till att de har påtagliga missförhållanden, både när det gäller personaltäthet, när det gäller utbildning av personal och när det gäller också barnsäkerhet.

Alla de här uppgifterna sorterar familjen in i sin pärm. Och den vill de sedan lämna över till socialtjänstens utredare.

Men man bryr sig inte om att kolla upp mer än sin "tes", det man bestämt sig för.
Man fortsätter:

Kaliber kontaktar flera före detta lärare på förskolan och föräldrar som tidigare haft sina barn där. Alla beskriver hur skolans olika filialer misskötts. En av filialerna har redan stängts ner efter att de inte ha åtgärdat allvarliga brister.

Vi begär också ut och går igenom allt material som utbildningsförvaltningen har om förskolan där Mumble gick. Inför hösten när han omhändetgos, hade förskolan i ett och ett halvt år haft skarp kritik riktad mot sig, för bland annat brister i kvalitet och säkerhet. I stort sett hela personalstyrkan hade under de senaste två åren byts ut varje år. Det fanns både för få lärare och för få förskoleut bildade lärare. Varje anställd skulle ensam ta hand om närmare sju barn. En sådan låg personaltäthet innebär enligt utbildningsförvaltningens tillsynsrapport att ”verksamheten kan få svårigheter med att upprätthålla barnsäkerhet”. Denna risk bedöms som ett missförhållande.
Redan i januari 2010 hade Utbildningsförvaltningen varit på besök på förskolan och riktat den här kritiken, och krävt att de rättar till bristerna. Ingenting görs, så några månader senare skickar de en påminnelse. Men inget händer då heller. Under början av 2011 kommer det sedan in klagomål från föräldrar som har barn på skolan, så Utbildningsförvaltningen gör två oanmälda inspektioner - en i januari och en i mars.

– Då har inspektörerna i uppdrag att kontrollera om förskolan har korrigerat bristerna och rättat till dem. Och då hade de inte det. Så bristerna kvarstod ju. Bristerna från maj 2010 kvarstod ju.

Föräldrarna som hört av sig till utbildningsförvaltningen berättar om hur barn lyckats smita ut ur byggnaden för att ytterdörren lämnats öppen, om barn som slår och sparkar varandra helt utan uppsyn av någon personal. Ett barn fick sitta ensam på en stol i tjugo minuter som straff för att han sagt nått olämpligt. Och dessutom finns en oro över att förskolan inte dokumenterar de skador som barnen får när de är där.

Det är precis det här som Vibhakar och Nisha vill lyfta fram som stöd för att deras son faktiskt kan ha skadat sig på skolan. Men när socialtjänstens är klar med sin utredning finns inget av det här med överhuvudtaget. Trots att de alltså både berättat muntligt om det, och velat lämna in skriftlig dokumentation.

Ja vad säger man om en myndighet väl bestämmer sig så har man inte en chans. Familjen valde att skicka barnet och mamman utomlands.
Men skall man behöva fly för att få behålla sina barn om man är oskyldig? skall man inte våga bo i Sverige?