Än i dag är det bara Sverige och Norge som har lagstiftat om att personer med utvecklingsstörning ska ha samma rätt som alla andra medborgare att ha ett eget boende.
En av dessa rättigheter handlar om rätten att bilda familj. Min mamma, och säkert många andra mammor och pappor med utvecklingsstörning, var inte riktigt kapabel att hantera alla sidor av ett föräldraansvar på ett tillräckligt bra sätt. Men eftersom mamma var myndig så ifrågasattes inte alls hennes graviditet när hon väntade mig och mina två syskon.
Samhället är inte riktigt kalibrerat för att hantera sådana här saker. En man eller kvinna med en lindrig utvecklingsstörning kan klara många praktiska sidor av sitt liv jättebra och utan problem ha ett eget boende i exempelvis en gruppbostadsmiljö, där man delar vissa resurser med andra personer med liknande utmaningar och där man har hjälp och tillsyn av personal.
Men är det en bra miljö för ett barn att växa upp i?
Jag tycker att det bör ifrågasättas.
Som hon sa en gång en utvecklingstörning går inte över av sig självt.
Hon avslutar med orden:
Tänk er själva situationen med en fullt frisk och normalbegåvad ung kvinna som glädjestrålande kommer hem och meddelar att hon väntar barn. Och tänk sedan att hon är 14 år och fortfarande går i högstadiet i skolan. Det finns inte en förälder eller omsorgsmänniska i Sverige som skulle tveka en sekund att sätta sig ned med den unga flickan och på djupet diskutera vad ett föräldraskap innebär. Det är dags att visa människor med utvecklingsstörning samma omtanke.Jag kan bara hålla med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar