Artikeln skrevs i oktober så den hade jag nästan glömt. Var för någon månad på dem om att allt kanske inte stämde länge. Den skrevs ju innan domen kom men den gick inte ändra på sa de.
I en debatt artikel i GP går http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.844787-samhallet-sviker-de-mest-utsatta-barnen Skriver bris att
”många av de utsatta barnen som kontaktar Bris har försökt att få hjälp hos de myndigheter och instanser som ska skydda och vårda dem. Det är framförallt socialtjänsten som barnen har varit i kontakt med och de berättar bland annat om en socialtjänst som ifrågasätter barnets berättelse, vilket innebär att någon utredning aldrig öppnas upp. De berättar också om polisutredningar som tar så lång tid att de fysiska bevisen på misshandel eller övergrepp försvunnit, vilket gör att åtal inte väcks i brist på bevis.De skriver att barnens största önskan är att bli lyssnade på.
De kan heller inte få hjälp från barn- och ungdomspsykiatrin eftersom den inte kan ta emot dem förrän de har utvecklat allvarliga psykiska symtom som djup depression med risk för suicid. Följaktligen blir många av de här barnen helt utan hjälp.
Myndigheternas behandling av barnen leder till en dubbel utsatthet, dels i hemmet och dels från samhällets sida.
Antalet barn- och ungdomskontakter som rör ”Myndighetskontakter” har från år 2003 till år 2010 tiodubblats, från 169 kontakter år 2003 till 1 492 kontakter år 2010.
Sverige har länge legat i framkant vad gäller att erkänna barns rättigheter. Vi var först i världen med att i anta en anti-aga lag år 1979 och vi bland de första att ratificera FN:s konvention om barnets rättigheter.
Men vi har inte lyckats med att också tillgodose de utsatta barnens behov av vård och stöd, trots att de här barnens förutsättningar för en positiv framtidsutveckling vad gäller mental- och fysisk hälsa, men också möjligheter att kunna tillgodogöra sig utbildning, drastiskt minskar om de inte får vård och stöd.
Utifrån barnens berättelser ser vi att barnen i första hand har behov att bli lyssnade på, bli trodda och respekterade som individer och här måste socialtjänsten och andra instanser som möter utsatta barn öka sin kompetens i att möta och tillgodose barnens behov”.
De två små som bodde hos oss säger att de vill hem (till oss)och har ingen större önskan än att få träffa oss oftare.
Men ingen lyssnar.
De som tjänar på att de är kvar där de är säger motsatsen. För ett par dagar sedan fick jag ett mail ifrån förvaltningen igen. Vi får ju inte träffa barnen och alla umgängen är lagda på is trots domen. De skall ju nu utreda om barnen har behov av oss. Inte klokt.
Domen konstaterar att det är oss barnen ser som sina föräldrar det är självklart för de allra flesta att barn i den ålder har behov av sina föräldrar. Och det är ju enligt domen vi. Men de skall istället utreda om de kan plocka bort oss. När skall någon lyssna på barnen?
Tänkvärt.
SvaraRaderaUndrar dock vad som händer när barnen lyssnas för mycket på?
Många, allt för många manipulerade och framkallade berättelser där barn vill vara till lags och klara sig ur socialtjänstens gisslangrepp ger märkliga historier.
Dessa historier riskerar att helt rasera allt det trygga barnen har omkring sig - dvs deras familj. (Såsom i ditt egna fall...)
Lyssnaren måste vara kompetent nog att ta alla utsagor i ett sammanhang. Utan det så riskerar främst barnen och närstående att fara ännu mera illa.
Har inget alls emot att barn i verkligt behov ska både lyssnas på och ges verklig hjälp.
Att lyssna på barnen behöver inte vara att göra som de säger eller önskar men de skall höras och man skall så långt det är möjligt höra dem och se vad som går att göra. Här säger de snarare tvärsom. Jag tror ändå (som tur är) att det är undantag där barnen fantiserar om saker som inte hänt och någon åker dit. Många gånger är det vuxna som tyder ellr tolkar in saker som barnen kanske sagt men inte menade på det sättet som det tolkas till. I de allra flesta fall så är det så att man inte lyssnar på barn.
SvaraRadera