Inga riktlinjer

I aftonbladet igår http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14308262.ab en artikel runt en flicka som mobbats under flera år.
Det slutade med att i somras tog livet av sig. Ärendet är anmält och skolan får stark kritik MEN sedan händer inget mer eftersom skolan nu ändrat sina metoder då det gäller mobbing, man har alltså ”säkerställt” att det inte händer igen.
Känns det igen?
Så var dt då socialstyrelsen avslutade vårt ärende också.
Trots att de sa att det var två delar. Den ena vad som hänt bakåt och den andra vad som händer framåt men de brydde sig bara om vad som de tror händer famåt. Men även där anser jag att de misslyckats.

Det som slår mig och tyvärr inte förvånar längre är att myndigheter alltid kommer undan. Att det aldrig blir konsekvenser i de enskilda ärendena.
Att man nöjer sig med att titta på vad som händer framåt och vad man gjort lämnas därhän.
Man sänder ut budskapet att det inte är någon ide att slåss mot myndigheter det är som att slåss mot väderkvarnar.

I dagens DN är det en artikel under opinion http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-riskerar-att-missa-barn-som-verkligen-far-illa_6821171.svd Återigen lyfts samma ämne av fyra socialchefer, en socialdirektör och ordförande för Sveriges socialchefer.
De poängterar att det

I dag riskerar att man både utreder familjer som inte är i behov av det och – än värre – att missa de barn som verkligen far illa. Det finns inga riktlinjer för hur en varken tydlig lagstiftning eller riktlinjer om hur en förhandsbedömning ska gå till. Begreppet existerar inte i svensk lagstiftning men är i dag en väletablerad och självständig aktivitet i svensk barnavård

.
Det är ju likadant med begreppet uppväxtplacering.
de skriver att

Socialstyrelsens handböcker, som är praktikerns rättesnören, ger ospecifika och ibland motstridiga uppgifter.”

De ger exempel:

I Barn och unga i socialtjänsten (2006, s. 31) står det att ”Socialtjänsten kan också kontakta den eller de personer som anmälan rör, informera om innehållet i anmälan och ge honom eller henne möjlighet att bemöta uppgifterna”, medan det i den senast utkomna handboken Barn och unga som begår brott (2009, s. 32) står att ”Nämndens ställningstagande till om en utredning ska inledas eller inte baseras på en bedömning av den unges situation och om han eller hon kan vara i behov av stöd. Den kunskap som finns om risk- och skyddsfaktorer för att utveckla ett normbrytande beteende kan vara vägledande för nämndens ställningstagande till om en utredning ska inledas eller inte. Med så vaga direktiv är det inte förvånande att praktiken utvecklas i olika riktningar.

Funderar och jämför skyldigheten att inforera om att en utredning pågår, då någon gör en polisanmälan.
Säg att en mamma gått under jorden med sina barn för att maken misshandlat henne och barnen. Han anmäler henne för något. Det räcker med att han kan personnumret. Om anmälan inte leder till att en förundersökning startas får den anmälde inte ens reda på att hon anmälts. Beslutet att inte inleda förundersökning skickas till den som gjort anmälan med namn och adress på den han anmält. Skyddet är spräkt och den som anmälts vet inte ens om det.

Likadant då det gäller skyddsplacerade barn. Det räcker med en anmälan om t.ex. misshandel eller sexuella övergrepp i en fosterfamilj och då räcker det med personnummer på barnen. Familjen får om det inte görs en förundersökning inte ens veta att skyddet är spräckt.

Artikeln fortsätter:

Under årens lopp har detta gjort att socialförvaltningar i Sverige utvecklat sina egna rutiner för förhandsbedömningar. I dag finns det nästan lika många rutiner och metoder som det finns socialförvaltningar. En del förvaltningar träffar familjerna flera gånger innan man fattar beslut om huruvida utredning ska inledas, andra nöjer sig med ett telefonsamtal till familjen. En del använder bedömningsinstrument, i andra förvaltningar har den enskilde socialsekreteraren inga rutiner att följa.
Hur en anmälan hanteras beror med andra ord på var barnet och familjen bor. Statistiken talar sitt tydliga språk, enligt en studie mellan 0 och 83 procent.

Lägg till att det inte finns riktlinjer för hur en utredning skall se ut eller vad som skall ingå och det i utredning efter utredning kommer fram att de är av för dålig kvalitet och inte är rättsäkra.
Det finns heller inga möjligheter att överklaga ett sådant beslut. Kanske en domstol bättre skulle lyssna och inse att socialtjänsten gått helt fel. Om man fick möjlighet att överklaga att de startar en utredning eller vägrar att lägga ner den. Men framför allt måste det till enhetliga regler. Något jag och många med mig lyft i flera år.