Kärlek som förändrar

Det första jag hittade idag var en artikel om en fostermamma. Då till ett handikappat barn. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14169982.ab

Det är i Kristiansstad och dem har vi ju hört om tidigare…
Hon, fostermamman har tröttnat på vissa institutioners eller myndigheters syn på redan utsatta barn.

Hon har som sagt ett handikappat barn som är på avlastning på en institution ibland. Hon är autistisk och utvecklingsstörd. Hon klarar inte att hålla avföring utan bajsar på sig. Och då hon kommer hem ligger de smutsiga nerbajsade kläderna i en påse.
Den här gången, och det var inte första gången skickade de t.o.m. med avföringen hem. Denhär gången hade det legat i flera dagar enligt anteckningarna och de hade inte ens brytt sig om att knyta ihop påsen.

Vad sänder man för budskap? Du är så värdelös att vi inte vill ta i dig och vi vill inte ens ha din skit liggande.
Vad är det för syn på fosterfamiljer? Vi gör inte mer än vi måste, och skiten, tvätten får du ta hand om själv.
Som tur tror jag inte att det förekommer så ofta men varje gång är en gång för mycket.

Nu var det ett handikappat barn, vilket inte heller är OK men det gäller även de barn vi jobbar med stöter man på felaktiga attityder, en kränkande syn på dessa barn.

Som vi fått höra otaliga gånger vaddå det är ju inte dina. Du kan väl ta några andra barn. Sluta nu det är väl bra att du påverkar och försöker ändra lagar för barn i Sverige men nu har du väl tagit det så långt du kan det är ju ändå inte dina. Eller som en sa förra sommaren: om du nu skulle lyckas få hem dem vad skall du med två trasiga ungar till? de är ju inte ens dina.
Jag kan ju säga att den mannen har jag inte talat med efter det. Ändå träffar jag honom rätt ofta eftersom hans dotter är klasskompis med vår son.
Det kan vara poliser som kan säga om det är strul eller bråk varför behåller du dem det är väl bara att sparka ut dem så kanske de lär sig.

Just synen på fosterbarn att de inte kan, inte är värda, att det är deras fel, är utbredd.
Men det kanske inte är som det verkar? som det ser ut?
Tänk att du kanske har föräldrar som inte klarar upp situationen och du tas ifrån dem och dina vänner, ditt hem, allt som är vant och som du känner till.
Det kanske är för ditt bästa och det förstår de flesta men du har inget att säga till om. Du får inte påverka beslut, de tas över huvudet på dig och du skall bara acceptera.
Du lovas saker som inte hålls, du tappar tilltron till vuxna, du vet inte vem du skall kunna lita på.
Du blir tillsist trasig inuti och beter dig på sätt du inte själv förstår eller kan förklara bara för att du inte vet vad du skall göra av din frustration.
Du känna sig dömd och oälskad och du känner att ingen vill ha dig för att du är så trasig. Ingen ha med dig att göra och vuxna varnanr sina barn för att vara med dig. du anses vara en som påverkar negativt.
Du hör andra runt om prata om dig och de du bor hos får rådet att sparka ut dig om du gör något dumt. Du får alltså inte misslyckas. Det klarar ingen att leva med och det blir på något sätt en självuppfyllande profetia. Sparkar de ut mig nu? Ja det var väl det jag trodde. Du får höra att det inte är någon ide att ens försöka.

Men kärlek kan göra under och det är kärleken som bär då annat inte gör det. Det är kärleken till de två som bodde hos oss som göra att jag inte ger upp. Jag ger inte upp tanken på att de skall få komma hem igen, hur lång tid det än tar.