Hon skriver:
En mycket viktig aspekt när det gäller de omhändertagna barnen är att vi på något sätt behöver skilja på reglerna som gäller för barn som redan har en stark anknytning till sina biologiska föräldrar och för de som i späd ålder placeras i familjehem. Dessa barn får sin anknytning hos andra personer än de biologiska föräldrarna och är alltså de som barnen ser som sina föräldrar. Detta var fallet med barnen i Marks kommun. Begreppet psykologisk förälder borde få större utrymme när man tar ställning till de här frågorna för att säkra barnens rätt till en trygg uppväxt.Så bra och så rätt. Håller helt med.
Barnperspektivet måste tydligare in i lagstiftningen och sätta barnets anknytning framför att i första hand arbeta för återförening med de biologiska föräldrarna i de fall barnen har varit familjehemsplacerade lång tid sedan späd ålder.
Det finns brister i lagstiftningen för de barn som aldrig haft någon egentlig anknytning till sina föräldrar, eller glömt det mesta, alltså de små barnen. Lagstiftningen har en inneboende konflikt när man ska verka för återförening även om det i många fall tidigt står klart att det inte kommer att kunna ske och barnet behöver få veta var det ska växa upp någonstans
Vårdnadsöverflyttning är en möjlighet som ska övervägas när ett barn bott minst tre år i ett familjehem för att säkerställa barnets rätt till kontinuitet och trygghet men i praktiken sker det inte i någon större utsträckning.
Möjligheten att flytta över vårdnaden till familjehemmen har lett till olika problem som gör att många familjehem tvingas tacka nej. Problemen rör ersättning till familjehemmen och det finns en rädsla hos familjehemmen att hamna i tvist med föräldrar när de måste ansvara för umgänge och underhållsfrågor och förlorar sitt stöd kring detta från socialtjänsten i placeringskommunen. Lagstiftningen borde justeras så att kontinuitet, stabilitet och känslomässig anknytning får råda, utifrån barnets perspektiv.
Lena Wiström
Gå gärna in och kommentera
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar