Rim och reson

På något sätt så har ändå nedräkningen börjat. Nu är det 11 dagar kvar till utredningen skall redovisas inför nämnden och de skall ta beslut om vart barnen skall bo.

Det är som att vänta och räkna ned inför en eventuell dödsdom. Vi vet ju inte om det blir livstid utan dem eller frikännande och de kommer hem.
Känslan av att inte kunna påverka överhuvudet taget är jättejobbig. Att bara vänta utan att veta på vad, men så har det ju egentligen varit i ett och ett halvt år nu. Hela den här långa tiden har på något sätt bara varit en transport sträcka till att det skall bli som vanligt igen även om vi vet att det aldrig blir som vanligt igen.
Tryggheten, tilliten är borta. Men ändå är det som om livet på ett sätt stått still och vi bara väntar på att få börja leva igen. Med barnen.

Vi vet inte vad de kommer fram till men som alla vi talat med säger: det finns ingen rim och reson i annat än att de skall få komma hem. Allt sunt förnuft säger att de skall få komma hem och det är det vi hoppas på, väntar på och önskar av hela vårt hjärta.