Den första kritiken kom i mars förra året. De fick till maj på sig att göra något. Sedan var det sommar och semester och de fick uppskov. Sedan kom verksamhetstillsynen och kritik för den. Och sedan ytterligare månader för att fixa det. Två gånger har socialstyrelsen varit nere för att se om de gjort det de påstår och varje gång får de mer kritik. Nu i januari var socialstyrelsen där igen och konstaterade att det inte hänt så mycket som de krävt men inte ens nu blir det böter utan de får ytterligare två månader på sig att fixa till det. Och de tror inte att de skall klara det för det är för kort tid.
Den här förvaltningen har misshandlat människor både psykiskt och fysiskt kan man säga. Och de får månad efter månad på sig utan att det händer så mycket.
Tänk er situationen att någon säg en man slår/misshandlar någon och polisen säger att du får två månader på dig och så får du lova att det inte händer igen. Efter två månader är det semester så han får ett par månader till på sig. När man träffas igen har han varit på någon och det var misshandel av någon igen. Hoppsan. Jo han får ett par månader till på sig för att förbättra sitt sätt att leva och den här gången skall han väl lyckas. Får han bara tillräckligt med tid på sig så händer det nog inte igen.
Ingen skulle ens fundera på ett sådant scenario men så är det när det gäller kritik av myndigheter. De får månad efter månad på sig att rätta till och sedan tar det ett par månader att titta på om de gjort det de påstår och trots att de misslyckas så får de ett par månader till. Nu har det gått över ett år.
Och mitt i alltihop sitter det barn, familjer som far illa i deras hantering.
Hur kan det vara möjligt? Jo bara för att samma regler inte gäller för alla. Bara för att de som ser och upptäcker först inte har de möjligheterna att väcka det som de borde.
Familjehemmen är inte part. Det finns ingen instans som väcker våra frågor, Trots att det är en mänsklig rättighet att få sin sak prövad i domstol så finns det inte instans i Sverige som tar våra ärenden. Och de som finns vad händer?
De instanser vi har är JO, JK och socialstyrelsen. Som jag nämnt tidigare så får JO ca 6000 anmälningar per år. Ca 1500 -2000 tittar de på. Ca 150 leder till enbart kritik. Nästan varje ärende avslutas med:
Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.Trots kritiken händer ingenting. Inget förändras. Jag har klagat hos konstitutionsutskottet som ansvarar för JO jag skickade tre sidor med rena lagbrott som jag anmält utan att de tagit upp en enda men fick samma svar ifrån dem.
Er skrivelse till konstitutionsutskottet har inte föranlett någon åtgärd från utskottets sida.Vad är de till för? Vad gör de? Vad är det tänkt att de skall göra? Och kritik mot dem föranleder inge åtgärd.
Sedan är det JK som nästan inte tar något alls eftersom de har för få resurser.
Sist men inte minst är det socialstyrelsen som i vårt ärende nu gett förvaltningen över ett år på sig att rätta till fel efter fel som de fortsätter att begå.
Inte konstig att människor tappar tron på myndigheter och slutar göra sin röst hörd. Det känns övermäktigt. Det känns inte som om det är någon idé. Och gör man det ändå så anklagas man för att vara rättshaverist psykfall eller nått. Det är inte lätt som vanlig medborgare att få rätt, att bli hörd och det som försvårar mest är att lagen inte är lika för alla. Att lagen inte gäller alla.
För myndigheter kan göra hur de vill på vem som helst bekostnad utan att någon ställs tills vars utan att någon får ta konsekvenserna.
DET STÖR MIG. DET SKALL INTE FÅR INTE VARA SÅ.
Alla skall stå för sina handlingar på vilken nivå man än lever, vilket yrke man än har och vilken befattning man än har. Det är min fasta fulla övertygelse annars är något fel och då måste det ändas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar