Juldagen

Våra jular är en rätt avslappnad historia. För många år sedan började min familj med att fira med min familj varannan jul och med respektive varannan jul. Allt för att slippa sitta i bilen halva julafton. Så varannan jul kommer den av mina systrar och hennes familj (de som bor längst bort) och då firar vi hela familjen. Då är vi med respektive på juldagen. Det var en sådan jul i år.
Nästa år är vi med makens familj och är med min på juldagen. Lugnt och utan stress. Vi har knytkalas så det är inte så mycket ”bök” runt maten heller. Allt eftersom familjen ökat i storlek och nya tillkommit så har de fallit in i samma tradition. Nu börjar även ingifta ta efter samma sätt. Lugnt avslappnat och inget åkande i onödan. Man hinner sitta och ta dt lugnt, spela spel och prata. Då någon gått isär så väljer man att ha barnen den julen vi är med just den familjen på julaftonen.

Men två saknades, det går inte att komma ifrån. Även om jag var distraherad flera gånger dvs. tänkte på annat och glömde av att komma ihåg så rätt vad det var så var tanken där igen på de små som saknades.
Som när den minsta i samlingen öppnade sitt paket med en jättegrävskopa. Oh vad pojken hade velat ha en likadan. Eller när en av kusinerna fick ett par glittriga örhängen "va´ fina "hade hon sagt och hållit dem mot ljuset för att se hur det glittrade i prismorna.
Kusinerna brukade alltid tävla om att leka med dem. De var ju minst. Stoltast var den som vann deras gunst och fick dem att välja just det knäet att sitta i.

Det är inte så att jag på något sätt kämpar för att hela tiden ha dem i huvudet men det är inte så långa stunder som de inte är där så jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att jag fakltiskt glömt alltihop för en stund.
Som sagt allt påminner de är så fullkomligt invävda i våra liv.
De saknas oss.