Trött, arg, frustrerad och ledsen

Har inte bloggat på några dagar. Har sparat massa artiklar men har inte hunnit bearbeta texterna och har inte hunnit lägga ut.
Det har varit lite turbulent. Har tvingats säga upp en placering. Samtidigt har en flyttat ut och sedan sagt upp allt stöd. En tredje har flyttat in och det är samtal till skola vård och annat. Den fjärde är skitledsen över att förlora ännu en i sitt liv. Det värsta är att jag fick ett mail om att även hans bästa vänner är uppsagda sedan i går. Jag fick veta under dagen så han visste inte när han åkte till skolan.

Det ringer, mailar fortfarande nya ärenden samtidigt som de svenska ärendena minskar och de runt ensamkommande ökar.
Vet familjer som inte tar emot ensamkommande så nu talar man i annonserna inte alltid om att det är just sådana barn.
Känner att jag är trött, uppgiven, ledsen, arg samtidigt som jag inte vet hur eller vad jag skall göra. Känner mig ensam i kampen.
Många hör av sig då det krisar. Jag stöttar och hjälper så mycket jag kan och orkar men sedan då man ägnar timmar åt samtal, kontakter med media och annat så bakar många ur. De är rädda för reprisalier. Eller så orkar de inte ta strid för barnen. De mår dåligt och ringer och man tröstar stöttar. Jag tar inget betalat för alla de timmar jag lägger ner men brukar be dem att gå med i BPIS som stöd. När de sedan efter mycket om och men får en ny placering  så får de annat att göra. Man glöms bort.
Det har gått så långt att jag just nu funderar på om och på vilket sätt jag vill fortsätta. Enklast vore att lägga ner alltihop. Samtidigt vet jag att allt man lagt ner då på något sätt är bortkastat.
Jag vet att jag tagit det långt. Varit med och fått upp det på bordet. VET ATT JAG INTE Ä R ENSAM I DET (så ingen tror att jag ensam försöker ta åt mig äran)
T.ex att socialtjänsten nu inte bara har anmälningsplikt utan även anmälningsskyldighet. Att sammanbrotts utredningen kom till. Att LVU utredning fick ett tilläggsdirektiv att se över vad som kan göras åt omplacering av små barn.
Men det är så tung grott. Vi behöver vara fler, behöver vara fler som jobbar även praktiskt.

Blir ochså mer och mer frustrerad över läget runt flyktingar. Visst har det lugnat sig men hur länge och vad skall vi göra med alla de som redan kommit? Som en kompis sa: det är ungefär som vi bjudit på fest utan vare sig lokaler, mat eller personal. Man fixar under väntan det ena efter det andra men det blir ett hafs verk.

Polisen går på knäna. boendena går på knäna. Man trycker in mäniskor i städskrubbar, gymnastiksalar och omklädningsrum. Samtidigt som en del skor sig och blir rika på kuppen. Allt för att det är migrationsverket som betalar och ingen sätter ett tak. En redan hårt prövad socialtjänst skall nu verkställa alla placeringar. De får inte neka. Vare sig de saknar boende, personal eller annat så får de mail; Xdag kommer X antal lös det.

De hinner inte med de svenska barnen. Ser knappt några annonser om det längre. De kan ju inte bara ha försvunnit. Jag hör även att kommuner inte vågar annonsera ut att det gäller ensamkommande eftersom en del familjehem inte vill ha dem. Alla skriker efter hem till ensamkommande. Ändå har vi fortfarande egna barn som behöver placeras, vi har hemlösa, tiggare, missbrukare men dem talas det nästan inte om längre.

Brist på familjehem sedan många år har inte blivit bättre men nu är det ändå familjer som ställer upp, vill göra en insats. De öppnar sina hem men de är knappt utredda, har inte fått utbildning, har inget stöd, det hinns inte med. Man hämtar en unge på stationen utan att veta något om bakgrund eller vad de gått igenom. Barn med trauman och mardrömmar, längtan efter släkt, det som är bekant. Som har en annan kultur, bakgrund, språk.

Info om att man kan ta till tolk eller hur man gör går inte fram.

Vi fick inte den infon.

Man tror att barnen skall vara tacksamma för det man ger men så är det inte. Det kommer unga alltför vuxna som inte har den minsta vilja att bli behandlade som barn igen. Som vill ha mer, träna, åka och träffa kompisar, äta sin sorts mat, vara uppe halva nätterna och komma och gå som de vill. Som inte är vana att tala om vart de skall eller när de kommer hem. De har ju farit över medelhavet själva. Varför skall de höra av sig? Varför skall de ha cykelhjälm eller diska, tvätta? Hemma kan de bjuda in vänner. Det är nästan en dödssynd att inte bjuda så det gör de här också men det är inte hemma. Man bjuder två som vi gjorde härom kvällen och det slutar med att vi är 13 till bordet.

 

Det är barn som man inte kan tala med för att det inte finns tolkar. Det medför att många nu efter några månader ger upp. Har redan ett stort antal sådana. Vi flyttar en i morgon för att vi inte fått tala med och det har skapat sådana motsättningar att vi sade upp. Då han fick beskedet förstod vi att vi nått längre, betydde mer än vi trott och tänkt.

Lägg till kaos i skolan man startar nya klasser överallt. Man söker lärare och får ta obehöriga.
Alla barn skall kollas ang. sjukdomar och vaccinations skydd. På vissa ställen är det flera månaders kö. Ibland får redan bokade tider bokas av för att man inte får tag i tolk. Så var det för oss.
De är inte vaccinerade och har med sjukdomar som vi inte klarar av eller som är utplånade här som plötsligt sprids. Hur är det i Skåne där de varnar för epidemi.

De skall till tandläkare för ett första kontroll. Det är bara folktandvården som får ta emot (om det inte är akut och då får bara själva smärtan behandlas eller åtgärdas). Det innebär att folktandvården knappt hinner med sina egna patienter. Det är väntetider på uppåt 6 månader vad jag hört hitintills. Tre månader här i stan.

Allt skall hanteras av socialtjänsten som inte har personal, inte utbildning, unga nyutbildade som knappt startat egen familj. Som går på knäna redan efter några månader på jobbet.

Visst har det lugnat sig något sedan stoppet men hur är det tänkt egentligen? Innan släppt vi in utan förbehåll. Vi har ungar som drar på stan utan respekt för polis eller lagar. Som inte stannar på boenden de anvisas, som rymmer. Hänger på stan i stora klungor och röker hasch. Polisen är makt lösa.

Kommuner säger nej men tvingas ändå. Här har de sagt nej men skrivs det avtal med migrationsverket direkt har kommunen inget att säga till om. Det kan komma flera hundra utan att de kan påverka och det är ändå de som måste ordna skola, vård.

Jag skulle vilja veta hur makthavarna har tänkt att samhället skall lösa det.

Är så frustrerad över detta. Folk familjer hör av sig och vet inte hur de skall tackla dessa ungdomar. Flera är på väg eller har sagt upp. Det finns inga andra boenden så de sitter kvar med ungdomar de inte vill ha som inte vet vad som skall hända. Barn som sett mer än de skall. Som i frustration kan bli farliga. Det är väl bara en tidsfråga innan något barn skär halsen av familjen de bor hos.

 

Idag fick jag ett mail. En mamma som förlorat två barn. Trots att de var på på HVB hem och personalen tyckte att det gick bättre. De hade inget att klaga på vad gäller hennes omsorg om banren.

Två dagar innan julafton omplacerades ett barn då hens familjehems mamma fick ett bio barn. Jag satt i timmar och fick med press trots att de var på julledigt. Men sedan backade de ur. Vågade inte ta strid av rädsla för att bli av med den de själva fött. Hennes ex hade redan gjort ett flertal anmälningar och stod på god fot med en av handläggarna.

Eller killen som hade ett flertal diagnoser och han slets ifrån familjehemmet med polis. Han var 6 år och hade bott där 3 1/2 år. Jag satt i flera timmar stöttade, gav råd, uppmuntrade, talade om vad och hur de kunde göra. Tillsist fick jag fråga om de överhuvudet taget ville ha tillbaka honom eftersom de vred och vände. Nej han var ju så skadad så de skulle nog inte orka med honom. Nej varför sitter jag då här ock ägnar tid åt dig frågade jag uppgiven. Jo vi mår ju så dåligt blev svaret. Ja och hur tror ni han mår frågade jag och ni vill inte ens ha tillbaka honom.

Jag får fortfarande nästan lika många ärenden och det tar lika mycket tid. tid so jag sitter frivilligt utan att ta betalt.

 

Ändå finns t.o.m familjehem som pratar ner, blockar mig och inte har förstått alls vad jag gör eller håller på med. Nu är det inte bara familjehem jag stöttar och inte deras (vår) sak jag driver utan barnens. Barnens rätt till det som borde vara deras. Deras rätt till lugn, ro, trygg uppväxt, förutsägbarhet, tilltro till vuxna....

 

Ibland förstår jag inte. Vet att alla har nog med sig och sitt, har problem med att få tiden att räcka till men om vi skall försändra något behöver vi gå ihop. Vi behöver enas om vad vi behöver och vill ha för stöd. Vi behöver bli ett fack även om vi inte kan bli det i vanlig mening så kan vi blir det på ett annat om vi ställer samma krav.

Det är en sak att kräva saker ex ökat bidrag då barnen redan bor och man riskerar att förlora dem. En annan att tillsammans gemensamt kräva en viss ersättning inför alla nya placeringar. Och en helt annan sak att strida för en som redan bott ofta länge. Men allt detta i ryggen vet jag inte hur mycket mer, hur länge jag orkar. Så nu behöver jag stöd, backning. Jag behöver veta om och vad typ av stöd som finns för att jag skall orka fortsätta.

 

Så just nu kommer det ett tag att vara sporadiskt med inlägg. Jag skriver om och när jag orkar.