Om......placering

Har haft en kille som strulat och vi kom ihop oss redan innan jul. Han talade redan första dagen om att han inte ville bo i en familj. Klagade på det mesta och strulade. Han var nonchalant, bufflig, högljud. Han kom inte hem när han skulle vi tvingades hämta, Tvingades ställa in saker som var planerade tex en betald föreläsning med Anders Lundin, oroa oss för var han var. Han rökte på rummet, det stank, att han var nonchalant med saker hade sönder, slarvade bort, högljudd, deltog inte i familjen, satt bara med telefonen vid måltiderna fast jag sa ifrån. Var först att resa sig och lämna bordet och satt sedan vid datorn eller mobilen, att han inte skötte skolan läxor störde de andra som inte kunde koncentrera sig.

Vid jul fick vi nog och hotade med uppsägning. Då fattade han att det var allvar och ville ju stanna, Vi var så bra och han ville absolut vara kvar. Han fick över jul att ändra sig. Men i mellan dagarna var det kört igen. Vi var i stan och han försvann, 3 1/2 timme väntade jag. Varför jag inte åkte hem? Jo för jag visste att det inte gick någon buss och det ändå skulle bli jag som skulle få åka. Han skyllde på än det ena än det andra. Sedan upptäckte jag att han rökt på rummet igen. Trots åtskilliga tillsägelser. Nu skyllde han på en kompis. Till sist tröttnade vi. I fredags sade upp, tänkte att han kanske börjar engagera sig om han tvingas börja om. Dagen efter fick vi alla info vi skulle ha fått ifrån början. Hade vi haft den hade vi kanske tacklat det annorlunda. Gett mer tid, tagit hjälpa krävt tolk. Vi har egentligen inte talat med honom alls sedan han kom för snart 3 månader sedan. Ringde försökte backa på beslutet men fick veta att det var andra gången att det nog inte blev bättre. Att de skakat fram något så snabbt för att de verkligen tog oss på orden. Att det var för sent att backa.

I dag omplacerades han då. Han har varit ledsen sedan han fick beskedet. Inte ätit, hållit sig undan.
Jag som har så svårt att ge upp har mått lika dåligt. Känt mig som en bov. Men jag fick veta att det var ett boende med 10 killar lite äldre. Tänkte att han kanske passar bättre där han får ta lite mer ansvar, bestämma lite mer.

I morse hade han har inte packat, Vi skulle åka kl 10. Väcker 9.

Han rafsade ihop sina grejer. Var tyst i bilen. De andra följde med för att säga adjö. Vi kom fram till ett hus nästan mitt i skogen. Åkte lite fel först så han tror nog att det är längre till stan än vad det är.

Vi gick in och han blev visad var han skulle sova Ett trångt loft med 10 killar i 25 års åldern. Sängarna stod så tätt att man inte ens kunde gå emellan. Lågt till tak så att det bara gick att stå upprätt i mitten. Han började protestera redan där.
In i ett annat rum för samtal.
Han talade om att där tänkte han inte stanna. Jag såg paniken i ögonen på honom. Han talade om att då följde han med tillbaka och väntade där tills de hittade något annat eller han fick flytta till någon han kände i Malmö, trodde han att han kunde påverka, hade något att säga till om.
Jag försökte tala med honom förklara men fick veta att det skulle jag gjort tidigare. De kunde tolka mitt avsked men inget annat. Sedan ombads jag lämna området, kördes jag iväg.
De talade om för honom att de förstod att han inte ville stanna men att han inte hade något val.
Han sprang ut för att hämta sin ryggsäck och grejer för att åka med hem igen. Personalen fösta iväg oss så jag tvingades åka med honom i backspegeln gråtande, skrikande, springande efter oss, helt förtvivlad.
I framsätet en gråtande kompis (placering) som tiggde och bad att jag skulle hämta honom igen. Som talade om att det inte var ett bra ställe, Att han inte skulle klara av att bo där.
Jag tvingas tala om att jag inte längre kunde påverka det, att det inte var mitt beslut, att jag inte kunde eller fick bestämma. Det är något av det mest fruktansvärda jag gjort. Handlar om flashbacks.

Om han bara varit lite rädd om vad han hade. Om jag vetat att det var ett tillfälligt boende så hade han kunnat stanna tills de hittat något annat. Om jag tvingat till mig tolk så att jag fick prata med honom ordentligt om vad som gällde. Han har egentligen inte fått någon chans. Vi talade om vad som inte fungerat men inte vad han skulle göra för att få stanna. Verkade ta livet med en klackspark men det kom fram dagen innan han flyttade att han är i en depression. Varför får man inte veta sådant?

Även om han var bufflig och allt det där andra så tyckte vi ju ändå om honom. Alltid nära till skratt, snäll trevlig, trots skäll och motgångar var som att hälla vatten på en gås, det verkade inte bekomma honom. Det var därför vi gav upp, kände att vi inte kom någon stans med honom. I efterskott känns det som han inte var värre än andra tonåringar vi kan få ibland att om man bara vetat så kanske man skulle orkat lite längre. Han hade allt och blåste det men jag lastar ändå mig själv så det är tufft nu.