Barn är inga accenssoarer

Att barn inte är som andra ägodelar förstår väl de flesta även om en del inte beter sig på det viset.
En som lyfte det är en skribent på Corren. Hon Har haft en serie. Hon har fått på "nöten" för att hon inte borde lägga sig i hur andra uppfostrar sina barn.
Men som hon skriver:

Nej, det tänker jag inte göra. Inte så länge ni betraktar det offentliga rummet som ert eget vardagsrum.
 

Hon har fått massor av påhopp som hon citerar i inlägget. Kul läsning. Och hon fortsätter
http://mobil.corren.se/bostad/carinaskronika/barn-ar-inga-accessoarer-8191147.aspx

Att vägleda och sätta gränser är inte att kränka, det är att älska och bädda för att barnen ska fungera med andra. Djur- och människoungar behöver ledare och förebilder. Ramar och kramar. Att förhandla om visst kan väl vara bra, men när en femåring tillåts diktera middagsmat sju dagar i veckan och vart familjen ska åka på semester har det spårat ur. Och om femåringen tillåts förstöra en konsert kränks ju både artisten och resten av publiken.

Barn är inget egoprojekt. Ingen liten privat accessoar föräldrarna bär omkring och som endast de själva behöver ha en relation till. De ska växa upp och ingå i ett större sammanhang. Sammanhang där ett visst mått av empati, hänsynstagande och inkänning är nödvändigt för att det ska fungera.

Vill ni att de ska bli avskydda av sin omgivning? Nej, men så hjälp dem då! Hjälp dem att förstå att man inte kan bete sig hur som helst var som helst.

Dit hör alla platser där det vistas många människor och i synnerhet platser dit människor kommit för att uppleva något. Restauranger, kaféer, bibliotek, kyrkor, konserter, flygplan, biosalonger. Hjälp era barn förstå att där gäller andra regler än hemma, annars fungerar det inte. Hjälp dem förstå att människor blir ledsna, arga och besvikna om de inte hör vad artisten sjunger eller har sparkande fötter i ryggen under tre timmars flygresa.

Jag och andra hjälper gärna till.Jag vet att det kan vara urjobbigt att vara småbarnsförälder och tillvaron går verkligen inte alltid på räls.

När en unge får ett utbrott kan avledning vara ett utmärkt verktyg och ibland lyssnar barn mer på en främling än på de egna föräldrarna.

Men jag vill inte få en utskällning när jag gör det!

”It takes a village to raise a child.”Därför: Var tacksam när andra vuxna lägger sig i, om de gör det på ett anständigt vis förstås.

Annars växer era monsterbarn upp till monstermänniskor. Och sådana blir det till slut väldigt synd om.
 

Underbart skrivet. Det finns  länkar till flera artiklar och texten är mycket längre.