Varför dog Matilda?

Maciej Zaremba är känd dör sina grävande granskande artiklar i DN. Har mailat ett antal berättelser till honom och bett honom att belysa men har fått svaret att han skulle kunna skriva jämt om orättvisor inom socialtjänsten.
Nu har han ändå skrivit om ett av dem.
http://www.bpis.se/varfor-dog-matilda/

Tingsrätten frågar inte efter motivet. Man nöjer sig med erkännandet och den tekniska bevisningen. Ingen tvekan om att Anita hade för avsikt att döda sin dotter. Att hon därefter ville ta sitt eget liv var inte lika säkert. När ambulansen kom till huset hittade man Anita omtöcknad av sömnmedel. Hon höll på att ”gnaga” med en kökskniv i sin handled, står det i rapporten. Men då hade flickan redan varit död i flera timmar.
Domstolen delar inte psykiaterns bedömning att Anita inte visste vad hon gjorde. Det framgår att hon skaffade giftet flera dagar innan och även sökte på nätet efter dödlig dos. I september 2013 döms hon för mord.

Den som läser domen förstår emellertid inte varför Anita dödade sin dotter.

De som kände Anita innan uppfattade henne inte som sjuk. Men hon hade en stark tro, som hon delade med sin mor och syster.
Var går gränsen mellan stark övertygelse och vanföreställningar? Mellan ideologi och galenskap?

Redan på brottsplatsen noterar polisen att Matildas mormor Sigrid inte tycks förtvivlad över att ha förlorat sitt barnbarn. Hon verkar mest arg på flickans pappa. Medan Anita förs till häktet ber mormodern Sigrid en poliskvinna att framföra ett budskap från familjen: ”Hälsa henne att vi älskar henne ännu mer nu.”

Åklagaren misstänker att mor och dotter planerade dådet tillsammans. Hon vill åtala Sigrid för anstiftan, alternativt medhjälp till mord. Men Sigrid nekar, Anita måste ha missförstått hennes ord. Och när dottern inser att mamma är misstänkt, tar hon tillbaka vad hon berättat tidigare. Anita tänker inte säga något som hennes mamma ”skulle kunna få nackdelar av”.

Det mesta tyder på att Anita aldrig tänkt sig att dela sitt barn med dess pappa. Hon har ett kort förhållande med Thomas, som avslutas när hon fått sin dotter. Hon bor intill sin mor i en liten by. Kvinnorna säger ”vårt barn” om Matilda.

Kvinnorna tycker inte om att Thomas hälsar på Matilda på dagis och de tillåter inte att hon besöker honom eller kallar honom ”pappa”. Thomas pendlar långa sträckor för att träffa dottern, men det händer allt oftare att hon inte finns på plats. Han ber socialtjänsten om hjälp. De föreslår ”samarbetssamtal”. Men bara ett sådant blir av. Anita hälsar att hon inte är intresserad

När Matilda blivit tre år inser Thomas att de två kvinnorna har bestämt sig för att driva ut honom ur Matildas liv. Hans enda chans att behålla kontakten med dottern är ett domstolsbeslut. Alltså stämmer han Anita. Han vill ha reglerat umgänge.
 

Det fanns inspelade band

Den ena rösten är lugn. ”Jag har mer makt än svensk lag, tro mig.” Det är Anita som talar till Matildas pappa. Hon gör klart för honom att Matilda är hennes barn och bara hennes. Vad lagen säger spelar ingen roll.

Den andra rösten är annorlunda. Det är Sigrid som skriker. Om att män bara ger spermier. Att barn inte behöver fäder. Att två föräldrar är mot naturen. Barnen tillhör kvinnorna som fött dem.
Sedan hörs Sigrid ryta till sin dotter: ”Matilda är ditt barn! Hon behöver dig! Inte en pappa! En pappa är en uppfinning, inte mer!”
Anita säger inget. I bakgrunden hörs Matildas snyftningar.

Sex månader före mordet på hans dotter ringer Thomas till socialtjänsten. Han är mycket orolig. Anita hotar att om han inte avstår från kravet på umgänge dödar hon dottern och sig själv.
Vad gör socialsekreterarna med detta larm? Inget. De rådgör inte med kolleger på kontoret som haft Matildas föräldrar i ”samarbetssamtal” och råkar känna till Anitas inställning till män. De åker inte ut till huset för att se hur flickan mår. De ringer inte till Matildas daghem (vars personal redan börjat föra dagbok över mammans lynnigheter). Samma dag som de får orosanmälan lägger de ned ärendet. Men de skriver i vart fall ett brev. Och det är till Anita. Se här, vad Thomas påstår att du skulle ha sagt. Är det något vi kan hjälpa till med?

Under denna vår får socialtjänsten ytterligare två varningar om att mamman hotat döda flickan.

Matilda är inte det första barnoffret för könsfördomar. I maj 1996 dödades sexåriga Tanja av sin mor och mormor, som därefter tog sina liv. I TT-telegrammen framställdes tragedin som obegriplig. Det var den inte. Det obegripliga är att den passerade så obemärkt. Ingen tidning eller brottsförebyggande myndighet har försökt ta reda på vad som drivit två till synes friska kvinnor att döda ett barn.
Döden är deras enda flyktväg undan ondskan, står det i avskedsbreven. Ondskan, det är manssamhället, som tvingar mödrar att prisge sina barn ”till pedofiler och sadister”. I åtta månader lyckas de skydda Tanja. Men nu går det inte längre, skriver de. Endera dagen kommer tingsrätten att bestämma att Tanja måste få träffa sin far. Det är det som utlöser beslutet – tanken på vad han då kommer att göra med henne.
 

Sedan är även det ärendet beskrivet.

 Tanja och Matilda är inte de enda offren för detta fenomen, som än så länge saknar namn. Jag fruktar att de inte heller blir de sista.

Mellan 1950 och 1990 var det bara i ett fall som rättvisan tvingades erkänna ett justitiemord. Efter 1990 har det inträffat minst tjugosex gånger att någon som dömts för ett grovt brott befunnits oskyldig efter ny prövning. En ökning med 4300 procent.

Låt mig först peka på ytterligare två saker som förenar nästan alla dessa fall. När vi hör att någon dömts oskyldig tänker vi i regel att rättvisan råkat ta fel på person. Det är någon annan som gjort det. Det speciella med de svenska fallen efter 1990 är att rättvisan tar fel på själva brottet. Ingen har gjort det. I tre av de fall där Quick fälldes för mord fanns inte ens bevis för att någon bragts om livet. I 15 av 18 (83 procent) av de övriga fallen fann domstolen att det saknades bevis för att något brott ägt rum.

Är det inte tankeväckande? Det typiska justitiemordet i Sverige är att någon döms för något som inte har hänt. Då talar vi inte längre om rättsskipning som råkar slå fel, för finns inte brottet finns ingen rättvisa att skipa. Det som händer, kunde man säga, är att domstolar tillfredsställer efterfrågan på för­övare.
 

Visst väcker det tankar....  Rättssäkerheten är långt ifrån vad den borde vara. Och det folk säger stämmer inte alltid. Man behöver insyn för att göra en rätt bedömning.
Gick själv på det vid ett tillfälle(vad jag vet om=) där en mamma påstod att pappan förgripit sig på dottern. Hon berättade de hemskaste historierna och sedan visade det sig att hon bara inte ville att pappan skulle ha tillgång till dottern. Han vann senare efter flera år i rätt och mamman straffades för lögnerna.
Det är inte lätt att veta vad som är sant och inte. Därför går jag sällan in i ärenden utan ger bara råd och så får man strida för sin egen sak. Det var en dyrköpt läxa men man är bara människa.
Man kan inte bara gå på vad den ena eller andra säger.
Artikeln är mycket längre och jag hoppas att ni går in och läser den.
Sedan får man inte glömma det faktiskt finns de som sitter just i den situationen och inte blir trodda
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6142348

Trots att polisen och Skatteverkets folkbokföring anser att mannen utgör ett hot för henne och pojken och därmed gett dem det här skyddet så tvingas hon varannan vecka lämna över sonen till pappan. De har gemensam vårdnad och Charlotta har inte beviljats någon stödperson som kan lämna och hämta sonen. Det får hon ordna på egen hand.
– Det är väldigt svårt för människor att förstå vår situation, varför ingen rycker in och sätter stopp men en stoppknapp finns inte, säger hon uppgivet.
Charlottas exman är inte dömd för något brott. Polis och åklagare har utrett misstankar om kvinnofridskränkning och grov våldtäkt men det fanns inga bevis som höll för åtal.
 

Sonen kom till genom övergrepp och är nu också den som för resten av livet kommer länka samman Charlotta med sitt ex. Samtidigt blev sonen räddningen från våldet och den som till sist fick henne att lämna mannen. 

– Jag vet inte hur många gånger jag hört att du ska bita ihop och samarbeta. Det är inte så himla enkelt för man har gett så mycket av sig själv till våldet och när man väl sätter ner foten behöver andra hjälpa en att hålla den gränsen så att man klarar sig, säger Charlotta