Vad flyr de ifrån?

Hittade en debatt artikel om barn och deras surfande. Den ställde en intressant fråga Vad är det de flyr i från? Är det inte verkligheten?
http://www.bpis.se/ett-socialt-experiment-framfor-vara-ogon/

Det hade kunnat betraktas som ett socialt experiment, om det inte hade varit för att det snart inte finns någon kontrollgrupp: Fritidsbarnen som inte längre leker med varandra, eftersom de är för upptagna med sina telefoner. Pappan som plockar fram surfplattan för att trösta sin skrikande ettåring. Tonåringen som kommer hem efter en skoldag med den bärbara datorn, och sätter sig för att titta på tv, samtidigt som hon skickar sms. Barns umgänge med skärmarna är omfattande och intimt, under samma period som de som mest intensivt arbetar med att mogna till vuxna människor
 

Allt detta tror jag att vi bör hålla i minnet när vi tar del av barnläkaren Hugo Lagercrantz förslag om att begränsa små barns tid vid tv, dator och surfplatta. Barn under två år ska inte titta på skärmar alls, hävdar Lagercrantz i en intervju i Ekot (30/3), och skärmtiden för äldre barn bör inte överskrida två timmar om dagen. Hans argument är i huvudsak av teknisk karaktär: alltför tidigt eller överdrivet skärmtittande riskerar att leda till såväl försenad språkutveckling och närsynthet som koncentrationssvårigheter och kriminalitet. I den mån forskningskunskaperna är otillräckliga, menar Lagercrantz, bör försiktighetsprincipen iakttas.
 

Vad vi i stället bör fråga oss är vilken typ av mer subtila mänskliga förmågor som barnet inte utvecklar när det sitter framför en skärm, och vilken typ av mänsklighet som återstår om dessa förmågor avlägsnas. Och kanske bör vi också fråga oss vilken verklighet som barnet vänder sig bort ifrån när det tittar på skärmen – gissningsvis en vars enda levande inslag är människor som också sitter upptagna av var sin skärm.

Det finns ett tydligt samband mellan utarmningen av verkligheten – såväl av mellanmänsklig interaktion som av den naturliga omgivningen – å ena sidan, och vårt kompakta ointresse för den å den andra. Eller, snarare, vår oförmåga att längre erfara den tillräckligt lyhört för att notera att en utarmning sker.

Men möjligen får det i stället uppleva tillfredsställelsen i ett fördjupat umgänge med verkligheten: i att hålla en lövgroda i kupade händer och höra ormvråkens jamande över huvudet, att leka sig in i de vuxnas sysslor och att se sina egna känslor återspeglade i en annan människas kropp.
Dessa erfarenheter må vara irrelevanta för att lyckas på en högteknologisk arbetsmarknad, men förblir högst väsentliga för att fullt ut vara människa. Och kanske bidrar de också till barnets förmåga att uppfatta omvärldens nyanser tillräckligt väl för att se vad som är på väg att gå förlorat.

Oh vad jag håller med. Barn mår bra av att  ha tråkigt ibland. Ibland behöer de ha så tråkigt att de hittar på något. Det sporrar fantasin tror jag.
Men det är min åsikt.
Hade en placering som alltid satt vid sin padda. Hos oss visste hen knappt var den var. Hen hann inte med den. Fick beröm av mamman som var förvånad eftersom de haft svårt att ta den ifrån hen tidigare.