Att vilja se och våga agera

Fick en länk till en text på opinion. Det var en tåg konduktör som skrivit
http://www.bpis.se/jag-hoppas-du-kan-forlata-mig-for-att-jag-ringde-polisen/

Då satt hon där i mitt tåg. Mitt bland alla pendlarna. En vilsen ung tjej inte äldre än 13-14 år.
–Hej, biljetten tack!
–Jag har ingen. Jag vet inte vart jag ska. Jag har inte bestämt mig än...
–Men du måste ha biljett, försökte jag säga lite tafatt medan min mage slog en frivolt. Något i hennes blick skrek efter hjälp.

Den tomheten hennes ögon hade skar ett stort snitt i mitt hjärta. Denna lilla tjej skulle inte vara här. Det såg man i hennes ansikte.
–Har du ID på dig?
–Nej, jag har inget.
–Du, prata med mig. Kan jag hjälpa dig? Har det hänt något? Kan jag ringa någon?
–Nej det finns inget du kan göra. Jag har det struligt hemma och vi har bråkat. Jag vet inte vart jag ska.

Jag hörde mig själv säga:
–Du, gå inte av tåget, jag finns här om det är något. Kom bara och kalla på mig så ska jag hjälpa dig. Okej?! Tjejen svarade lite tyst, "okej". Innan jag reste mig så sa jag,
–Vad du än gör, så åk INTE till Danmark. Lova det!!
Tjejen svarade att hon lovade det.
 

Läs vad som hände på länken.
Det viktiga är att vilja se för då finns de där... lite varstans. Att sedan våga agera, göra något.
Sedan måste det blir rätt.