Återkommande i polisutredningen om mordet på åttaåriga Yara i Karlskrona är uppgifterna om hur hon kom till Sverige. En anhörig till familjen uttrycker det så här:
"Anledningen till att Yara var i Sverige var att hon smugglats hit och för att hon sedan skulle få uppehållstillstånd i Sverige. Hennes övriga familj skulle sedan kunna komma till Sverige på så kallad familjeåterförening".
Yaras moster, som i tisdags dömdes till livstids fängelse för mordet, lämnade 2011 sin make och sin nio månader gamla son i Gaza och åkte ensam till Sverige. Hon fick uppehållstillstånd eftersom hon riskerade att dödas på grund av en hedersrelaterad konflikt. Först efter ett år kom maken och sonen efter.
Ett år som den nio månader gamla sonen var utan sin mamma. Vad är det för ett system som splittrar familjer på det sättet?
Just denna moster utsågs som den som 2013 återvände för att hämta Yara, enligt flera vittnesmål. Det sägs att hon samtidigt hämtade ytterligare ett barn i släkten, en ettåring.
Ett resande med barn som rycks bort från sina föräldrar. Vad gör inte människor för att komma bort från ett krigsdrabbat område? Men barnen betalar priset.
Ettåringen nämns inte mer i utredningen. Men Yara hamnar ensam på Migrationsverkets kontor i Malmö.
Hennes morbror som i tisdags dömdes till sex års fängelse för synnerligen grov misshandel och vållande till Yaras död, berättar om hur hans fru tar med Yara till Sverige men att de kommit överens om att säga att det var en människosmugglare.
Han kallar det "sagan eller berättelsen som man ska berätta för Migrationsverket så att hon skulle få erhålla uppehållstillstånd".
Han åker till Malmö och hämtar Yara. Vad denna lilla flicka, då sju år gammal, med traumatiska upplevelser av krig och bombningar bakom sig, tänker och känner om denna resa vet vi precis ingenting. Hon är bara ett namn, en skugga, i de vuxnas berättelser i polisförhören.
Det är plågsamt att läsa om hur Yara for illa de sista månaderna i sitt liv, och hur många som såg det. Det är svårt att förstå särskilt skolans brist på ingripande. Jag drabbas av tanken att man på vissa skolor blir vana vid att elever som Yara har det torftigare än andra barn. Nedstämdheten och bristen på omsorg förklaras av flera vittnen med hennes utsatta situation som ensamkommande barn.
I år kommer var tionde asylsökande att vara ett barn som flytt utan föräldrar eller andra nära anhöriga. Prognosen är rekordsiffran 8 000 ensamkommande barn.
Att vi i Sverige vill väl, det står klart. Men är det system vi skapat kring barn som kommer ensamma verkligen humant? Det är en fråga som Yaras öde sätter ljuset på.
Det frågar jag mig också. Vad gör vi i Svergie för att det inte skall vara så här? För att det skall vara humant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar