Du fattas mig

Familjehemmens vardag är ju sådan att man ger sig in i uppdag och vet inte om banren kommer att stanna. Det är väl en sak som jag ofta sagt om barn flyttas hem till väl fungerande föräldrar om de har en anknytning där men då de inte har det eller då de omplaceras förstår jag inte hur man tänker. Hörde ett familjehem som fått höra inför en omplacering att han är så trygg så det skall nog gå bra. Då undrar jag hur otrygg skall ett barn vara för att slippa trasas sönder igen?
Det är ju inte bara familjen där barnet bor som slits sönder utan även andra i omgivningen. Klasskompisar och andra vänner. Släkt som tagit till sig barnen eller barnen. Här är en som beskriver hur det känns, att inte få finnas kvar:
http://www.bpis.se/han-fattas-mig/

Jag borde kanske inte skriva om detta men mitt hjärta måste få lättas.
Det finns en fin liten pojke som bor i mitt hjärta, en liten blond och blåögd pojke. I mitt minne är han 6 år gammal och har ett skratt som kommer från magen och som kan dämpa den svåraste av ångestattacker. Han är min systerson, han är mitt syskonbarn, han är pojken som vi förlorade.
Att vara fosterförälder är något behjärtansvärt, att ge hem och kärlek till ett barn i nöd och uppfostra det som sitt eget. Att kliva in och ta en förälders plats som just för tillfället inte klarar axla uppgiften väl. Ja det är behjärtansvärt.
Jag vet att vissa missbrukar det förtroendet som de får, de hör man tyvärr ofta om. Jag vill med detta inlägg visa hur fint det kan vara med ett fosterbarn.
När Prinsungen var nästan två år fick han komma till ett nytt hem, hans andra fosterhem. Han fick komma hem till min syster och hennes man. Det var helt klart kärlek vid första ögonkontakt. En sötare liten gosse hade vi aldrig skådat, han var tyst, försiktig och med tomma ögon mitt hjärta smälte direkt. Min systerson från första sekund! Jag har aldrig varit så svag för ett barn som jag var för Prinsungen och jag misstänker att jag hade känt precis likadant om han hade klivit in i mitt liv igen.
När han fyllde två år fick vi kramar och leende av honom och de kramarna blev bara starkare och leendet bara bredare ju längre han bodde hos min syster och hennes man. Han gick från en otrygg liten pojke till att bli en trygg och säker kille med glitter i ögonen. Men så kom den dagen som slet mitt hjärta ur kroppen och krossade det, det krossades så hårt att jag aldrig trodde att det skulle bli helt igen och det fattas fortfarande en bit. Den biten vet jag vart den finns och det är helt okej att Prinsungen bär med sig den biten.
Idag är Prinsungen inte en liten kille länge, glittret i hans ögon vet jag inget om men jag är övertygad om att han har det bra. Jag måste vara övertygad om det för annars går mitt hjärta sönder ännu mer.
Idag är fyller han år och jag har för första gången på flera år kunnat gratta honom. Min Prinsunge, min lille goding som hade mig lindad runt lillfingret.
Grattis på din dag!
 

Jag vet precis hur det är. Det är två som fattas mig och oss som familj också.