Vissa poliser är underbara. Bara så ni vet

Brukar läsa en krönika av en polis. En kvinna som dessutom är ifrån det jag ser som min hemstad. Det är där jag bott längst tid i ett sträck under hela min uppväxt. http://www.expressen.se/gt/kronikorer/anna-lena-mann/mann-jag-onskar-bara-en-forstaelse/

"Jag önskar bara en förståelse"

Det är fredag eftermiddag. Klockan är strax efter fyra, vi har jobbat sedan sju på morgonen och fortfarande inte hunnit slänga i oss vare sig kaffe eller lunch. Vissa dagar bara är sådana. Mannen vi omhändertagit för narkotikabrott ligger på marken utanför vårdcentralen och skriker för livet till människor som passerar. 

Han skriker på hjälp och att de ska "ringa tidningarna och be dem skynda sig hit så att alla får se hur den svenska polisen minsann behandlar folk!" Han ligger på asfalten då han vägrar att åka med oss i bilen. Han har gjort sig lika slapp och lealös som en trotsig treåring, och slängt sig formlös och tung rakt ned på marken.
Det ser naturligtvis illa ut för den som inte vet. Den som bara ser hur vi ganska bestämt tar tag i var sin arm på mannen och lyfter upp honom och mer eller mindre släpar in honom i baksätet på vår bil. Som tycker att vi är nonchalanta och hårda då vi inte svarar då han skriker i våra ansikten.

Den som ser hur vi bara stänger dörren och åker. Den som inte vet att vi lugnt och sansat försökt tala honom tillrätta under flera timmar.
Som inte vet att vi försökt att hjälpa till med telefonkontakter, erbjuda vård, förklara tjugotalet gånger varför han inte får köra bil narkotikapåverkad och förklarat de alternativ han har.
Den som inte vet att han flera timmar tidigare skrikit att "vi jävlar i mig ska få kämpa för att få med honom!" och att han därefter försökte slå till min kollega i ansiktet.
Den som inte vet att jag sittande med honom i baksätet och inne på vårdcentralen, blivit anklagad för att vara idiot, dum i huvudet, okänslig, snuthora och till slut när han inte fick någon reaktion även slängde ut trumfkortet att jag var rasist.
Den som inte vet att jag med sammanbitna käkar förklarat att jag inte har en aning om vilket ursprung han har, att han ser svensk ut för mig och att det i situationen är fullständigt irrelevant och att han för min del gärna får komma från månen.
Att det gäller samma regler för honom som för alla andra.
Jag förstår att för den personen som inte vet detta, verkar vi okänsliga, hårdhänta och intoleranta.
Jag beklagar mig inte över mitt jobb. Jag har valt det själv och gör med jämna mellanrum reflektioner och tar beslutet att stanna kvar. Jag har ett uppdrag att utföra och jag får betalt för att göra det. Jag önskar bara en förståelse från främst medierna, men även tredje man om att det oftast finns en förklaring och en bakgrund till varför handlandet och agerandet ibland ser ut som det gör.

En bild, ett uttalande, en vinkling. Ofta ett ögonblick tagen ur sitt sammanhang.
När jag till slut sitter i bilen på väg hem har jag ändå en bra känsla i magen. Trots att jag är både svettig, smutsig och trött. Trots att jag är flera timmar sen hem till familjen och att de fått åka ensamma på det vi skulle ha gjort tillsammans. Trots att jag varit både arg, trött och uppgiven känns det ändå bra.
Vi har förhindrat en drogpåverkad människa att köra bil.
Vi har förhindrat att han skadat någon annan.
Vi genomförde arbetet på ett lugnt och korrekt sätt trots att vi blev oerhört provocerade.
Och varje dag året runt gör kollegor till mig samma sak, utan att förvänta sig ens en klapp på axeln. Det gör mig förbaskat stolt.
 

Min förståelse har hon och alla hennes kollegor som gör ett fantastiskt jobb.
Min stöttning har hon, min uppmuntran och min beundran. Jag hade inte velat vara i hennes kläder.
Jag beundrar de som dag efter dag finns där för oss och alla andra som behöver dem. Visst det finns rötägg inom polisen också men låt inte dem dra ner resten. De som faktiskt gör ett fantastisk jobb.