ADHD finns inte

Som jag skrev igår så börjar man nu mer och mer ifrågasätta diagnosen ADHD. En barnläkare och neurolog säger:

”Inte en enda enstaka individ – inte ens personen som finner det näst intill omöjligt att koncentrera sig eller sitta still – är påverkad av störningen ADHD som vi kallar den idag”, skriver neurologen Richard Saul i sin nya uppmärksammade bok.

http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/neurolog-adhd-finns-inte-men-det-aer-en-utmaerkt-ursaekt-972613

Det är inga kritiker av ADHD som förnekar att barn och vuxna kan ha problem med koncentrationen eller kan bli överaktiva, vilket brukar vara argumentet emot kritikerna. Tvärtom är det så kritikerna oftast är mer engagerade i dessa personer än de som bara vill ge dem amfetamin. Kritiken riktar sig mot att det skulle vara något fel på hjärnan på dessa personer, att man ger dem en etikett, en klumpdiagnos och sjukdomsförklarar dem.

Barnläkare och neurolog Fred Jr Baughman är en känd amerikansk läkare som kritiserat psykiatrins diagnoser i många år, och i synnerhet ADHD som han anser är en ren bluff, enbart avsedd att sälja ADHD-droger. Han menar att de började i fel ända, de hade för avsikt sälja psykiatriska droger och gick bakåt för att hitta symtom som de kunde klassificera som sjukdom. Han avslöjar den ena myten efter den andra i sin bok.

Ta bara exemplet med 400 magnetröntgenbilder som gjordes på 400 barn, som fortfarande refereras till som vetenskapligt underlag. Hälften av barnen hade ADHD-diagnos. Psykiatrin på högsta nivå i USA (NIH) ansåg genom denna studie att barnens hjärna utvecklade sig senare hos ”ADHD-barn” på grundval av dessa bilder. Vad de inte rapporterade var att 66 procent av ADHD-barnen hade gått på kraftiga centralstimulantia, amfetaminliknande preparat, innan vilka bevisligen undertrycker tillväxt, vilket naturligtvis inkluderar hjärnan. Detta var vad de såg.  

Tidigare undersökningar har visat att ADHD-droger krymper hjärnan med 10 procent. (1998 National Institutes of Health (NIH) Consensus Conference on ADHD)

Baughman pekar ut en annan studie som publicerades i The Lancet år 2000, där man hävdade att ADHD kunde kopplas till överproduktion av dopamin i hjärnan. Nu publicerade man inte det faktum att hälften hade gått på centralstimulantia lång tid innan, och slutat ta det först en månad innan hjärnan skannades. Man vet att centralstimulantia påverkar dopaminsystemet. Skillnaden mellan de med påstådd ADHD och kontrollgruppen hade naturligtvis orsakats av amfetaminet.
Det finns inga hållbara vetenskapliga bevis för att ADHD existerar. Till och med i den uppmärksammade psykiatriska diagnosboken DSM skriver man: ”det finns inga laboratorietest som etablerats för att diagnostisera ADHD”.

Ren narkotika ges alltså unga barn, ända ner till tre års ålder, utan någon som helst test eller bevis för att det är något medicinskt eller fysiskt fel på dem som berättigar detta. Pröva det med diabetes eller cancer. Läkare skulle anmälas och få sparken. Inom psykiatrin går uppenbarligen vad som helst. Många miljoner ungar drogas helt enkelt ner för sitt beteende. Det är ett gigantiskt experiment; ett rent övergrepp som sker.

Myndigheterna blir totalt överkörda av betalda experter och konsulter som är så intimt kopplade till läkemedelsindustrin att de lika väl kunde vara anställda som försäljare. 

Dr Saul tror att den påhittade diagnosen ADHD i själva verket är en samling symtom, inte en sjukdom eller mental störning. Det är ett kluster med symtom som härstammar från ett tjugotal olika orsaker. Han anser att ADHD som diagnos borde lyftas ur diagnosbibeln DSM. Han tycker att symtomen borde närmas holistiskt istället för att se på hyperaktivitet, rastlöshet och brist på fokus som en ”klumpsjukdom”.

I Frankrike fann en studie år 2004 att 84 procent av barnen som hade fått diagnosen ADHD hade järnbrist, jämfört med 18 procent av de icke ”ADHD-barn”. Det orsakar utmattning, dålig uppmärksamhet och koncentration.
 

Artikeln är mycket längre och har mycket mer fakta samt länkar till studier.  Ja läser man dethär är det inte utan att man börjar undra. Man har ju inte mer insyn än vad intresse ger eller vad man presenteras.