Våga vara förälder

Ja tänk vad många som inte vågar vara föräldrar. Som inte vågar säga ifrån eller tar ansvar för de barn de satt till världen. Föräldrar som till varje pris försvarar sina barn trots att det är de som ställt till det. Att barn aldrig tvingas stå för vad de gjort skapar inga bra medborgare. Att komma undan med fel och saker som kränker eller skadar andra är heller inte bra.
Har diskuterat med föräldrar vars barn både snott och slagits men fått tills var att så är det inte för de har hen sagt. Trots vittnen och annat.  INlägget är pricken över I.
http://nyheter24.se/debatt/782974-till-alla-foraldrar-vaga-bestraffa-barnen-for-deras-egen-skull
En bantad version Hela finns på länken

Att höja rösten är inte att psykiskt misshandla sina barn. Den som påstår det har inte upplevt psykisk misshandel. Att kasta ut sin kaxiga sexåring i trädgården när man efter 40 minuters bråk håller på att explodera är heller inte misshandel. Jag älskar mina barn - just därför vill jag lära dem rätt från fel. Och jag vill lära dem att bli bra människor. Det blir de inte om de får styra och ställa här hemma. Det är fan inte konstigt att folk är så jävla lättkränkta i dag om de inte ens får lära sig att tåla en tillsägelse ifrån sina föräldrar!
 

Om vi föräldrar skulle göra ett bättre jobb med att faktiskt uppfostra våra barn så att de sköter sig när de är i skolan - då skulle lärarna kunna koncentrera sig på att göra sitt jobb i stället för vårt. Det är inte de som ska uppfostra våra barn, det är vi. Men om vi är rädda för att uppfostra våra egna barn - hur ska de då lyckas? Vi gör väl barnen en tjänst när vi uppfostrar dem? Vi gör det för att vi älskar dem! Vi VILL väl att de ska lära sig empati, rätt från fel och hur man ska behandla människor? Det måste få vara viktigare än att ha lugn och ro hemma med barn som kommer undan med allt? Är vi generationen som blev rädda för våra egna barn? Eller är vi generationen som oroar oss över vad grannen tycker om vår uppfostringsmetod i stället för att uppfostra? 
 

Alla ni som mailat och kommenterat om att man aldrig får bestraffa - bara belöna. Hur funkar det i verkligheten? Jag förstår ju principen att man ska uppmärksamma det som är bra och berömma goda gärningar vilket vi såklart gör. MEN man kan ju inte ignorera när barnen gör idiotgrejor som att sparka varandra, måla på tapeter, kalla en för fula saker, kasta sönder saker med flit? Gör ni inget då?! För mig är det helt vansinnigt. Man måste sätta gränser!
Och det gör vi ju för barnens skull. Jag vill inte att mina barn ska få skäll när de är borta för att jag inte lärt dem hur man uppför sig. Jag minns när vi var små att mamma och pappa alltid berömde oss när vi varit iväg för att vi varit duktiga. Att vi ätit och tackat för maten fast den smakade skit (haha) och för att vi varit snälla. Jag minns fortfarande hur stolt jag kände mig och det är jag noga med när det gäller mina barn. Det är ju mitt ansvar att visa hur världen fungerar. Och det är ingen "fri lek" där ute. Det är en tuff värld och det är vårt ansvar att ge våra barn de bästa förutsättningarna för att överleva där ute. 
 

Oh vad jag håller med.