Tiggarna från Rumänien

Varför kommer rumänska romer till Sverige för att tigga? Författaren Lotta Lundberg reste till en soptipp i Transylvanien och fann en misär som får en trottoar i Stockholm att framstå som rena Sheraton.
http://mobil.svd.se/kultur/en-svensk-trottoar-ar-som-sheraton_svd-4193609
På en soptipp utanför Cluj-Napoca i Transylvanien sitter en kvinna och ammar sin baby. Hon har inga tänder. Det har däremot råttan som väser intill. Den är lika stor som barnet. Hon bor där. På tippen – bland stinkande mjölktetror, kladdiga konservburkar och blodiga bindor – i ett skjul. Väggarna är trasiga plaststolar. Golvet två mögliga madrasser. Hon äter bottenskrapet ur en chipspåse. Hon dricker från bäcken som rinner mellan slängda kylskåp, batterier och läkemedelsavfall. Vattnet är brunt.

På Tippen vill jag ta en bild. För att ni ska förstå. Hon har inga tänder, hon kan inte läsa, men hon har värdighet. Hon säger nej. Hon vill inte att jag ska servera socialporr till svenskt adventskaffe.

När jag halkar runt på soptippen i Cluj förstår jag att en trottoar i Sverige är Sheraton.
En tia från en svensk med dåligt samvete är bättre än bottenskrapet i en chipspåse. Huvudkudden är inte använda blöjor ovanpå en trasig brödrost. Muggen hon dricker ur är ingen sur crème fraiche-burk.
Hon får en guldpeng och jag undrar om hon får behålla den. Om hon ändå inte är organiserad. Men stopp och belägg. Så klart är hon det. Det är väl alla? Jag kan ju inte fråga varenda servitris om hon verkligen får pengarna jag ger henne? De flesta människor har en chef som tjänar mer.

Med projektet stiger jag upp klockan fyra och kör till Tippen. Hundarna skäller i mörkret. Jag halkar i soporna, Stanken är enorm. Kylan biter. Hjärtat är stängt. Vi jagar upp föräldrarna som väcker sina barn. De som får gå i skolan.
I projektets barack duschar barnen, sätter på sig rena kläder, får en rejäl frukost. Sen kör vi dem till skolan.
Det är när vi lämnar dem där i värmen, över läxboken och kritorna, med mysbyxor och de små ryggsäckarna stolt hängda över stolarna, som tårarna kommer.
Jag vågade öppna mitt hjärta. Jag låter som en gris när jag gråter.
Om fem timmar ska vi hämta dem, ge dem mellis och läsa läxor.
Sen ska vi ta dem vid handen och vandra tillbaka;
Till Tippen, Cluj, Rumänien, Europa – hem. 

Av alla ungar på Tippen går tolv i skolan. De andra, som spetar runt i soporna på frostskadade fötter, skolkar inte, de är inte välkomna.

135 familjer tjänar sitt levebröd på Tippen, inte som sakletare, som rotar fram grejer som man kan sälja på någon charmig etno-marknad, utan som återvinningslakejer – metall, papper och glas sorteras och andas in. Säljs vidare, med hjälp av många mellanhänder.
Nedanför Tippen ligger slumområdet. Där har skjulen riktiga tak. Uppspikade och numrerade av vita välvilliga volontärer från hela Europa. Asymmetriska välgörare – som om romerna inte kunde spika själv. I slumområdet är man också organiserad, där säljer man flickor, knark och organ. Om jag vill bli nerslagen kan jag ju försöka få en intervju.
Jag går inte dit. Jag har förvisso stängt mitt hjärta, men jag vill inte dö.