Inga barn är lika

Svensk politik bryter mot FN´s barnkonvention
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2583235-svensk-familjepolitik-ar-inte-till-for-barnen
Känner en som föreläser om hur barn konventionen och svensk lagstiftning krockar. Anser ändå att den behöver bli lag men det måste tydliggöras vilken lag som då väger tyngst.

Sveriges familjepolitik bryter sedan 24 år både systematiskt och grovt mot FN:s barnkonvention. När regeringen nu vill införa barnkonventionen i svensk lag, innebär det att familjepolitiken även kommer att bryta mot lagen.

Enligt regeringen ska barnkonventionen genomsyra alla delar av regeringens politik och prägla alla samhällsområden som berör barn. Men familjepolitiken ingår inte i de politikområden där regeringen planerar insatser för att barnkonventionen ska kunna införlivas i svensk lag. Det är att segla under falsk FN-flagg då svensk familjepolitik sedan 24 år bryter mot både själva ramverket och ett tiotal artiklar i barnkonventionen.
Överträdelserna kan betecknas som både systematiska och grova. Systematiska därför att de pågått sedan Sverige ratificerade konventionen 1990, vilket innebär en förpliktelse att följa den oavsett om den införts i svensk lag.

svensk familjepolitik är inte ämnad för barnen. Deras behov har aldrig varit i centrum för systemets utformning; de har överhuvudtaget inte varit med på ritbordet när de sociala ingenjörerna satte ihop det. I stället har det handlat om behovet av arbetskraft och jämställdhet, men det bör tillgodoses på andra vägar än på barnens bekostnad.
Trots att det i dag råder ett överskott av arbetskraft och vägen till jämställdhet via familjepolitiken orsakat fördubblad sjukskrivning bland småbarnsmammor jämfört med pappor, framhärdar regeringen med dessa argument. Inte ens den ökande psykiska ohälsan bland unga samt forskning som visar på ett samband med barns brist på tid med deras föräldrar, beveker dem att inta ett barnperspektiv. Nu senast belagt i en nordisk avhandling från Sahlgrenska akademin: stressade föräldrar ger psykiskt sjuka barn – och Sverige är värst i Norden.
 

Sedan ett antal artiklar där skribenten talar om vilka berister hon ser.

Artikel 3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
Familjepolitiken tillgodoser inte det gemensamma behovet hos alla barn av en obruten anknytning tills de är minst tre år för att minska riskerna för psykisk ohälsa i högre åldrar. Den ger inte heller utrymme för många barns individuella behov av mer tid med sina föräldrar även senare under uppväxten.

Hon utgår mest ifrån att barn behöver vara hemma med sina föräldrar längre.  Hon utgår ifrån att anknytningen är det mest grundläggande och viktigast i ett barns liv.

Artikel 9. Ett barn ska inte skiljas från föräldrarna mot deras vilja, utom när det är för barnets bästa.

En god anknytning är grunden för att kunna utveckla trygga relationer.
 

Hon avslutar med orden

För att komma till rätta med överträdelserna – och undvika framtida lagbrott – måste regeringen förändra familjepolitiken så att den ger föräldrar möjligheter att ge sina barn den tid och närhet de behöver för en trygg uppväxt.Vi kräver därför att regeringen myndigförklarar Sveriges föräldrar och låter dem fritt få disponera de ca 10 000 kr/mån/barn som kommunerna i dag ensidigt lägger på förskolan, till att själva välja den barnomsorg som passar deras barns behov bäst.
 

Det var också en vinkel, utifrån barns bästa. Men vad är det?
Återigen utgår man ifrån att alla föräldrar är bra föräldrar  Så är det inte. tyvärr.

Men andemeningen håller jag med om.
Att politiken inte utgår ifrån barnen som den säger att den skall. Att lagar inte främjar dem, inte alltid är till deras bästa.
Man skall utgå ifrån barnet, en del barn älskar andra barn, att vara med och leka och alla föräldrar trivs inte hemma och då mår barnet kanske bättre på dagis eller hos dagmamma några timmar. Och man skall utgå ifrån dem barnen har sin anknytning till. Alla barn är inte lika och därför behöver det finnas större möjligheter till att vara flexibel göra det som passar just det enskilda barnet bäst. Och vem vet det bäst jo naturligtvis oftast föräldrarna