Barnfattigdomen

För något år sedan var det massa prat om barnfattigdomen. Uppdrag granskning gjorde ett program där man påstod att den inte fanns och det blev rama skri. Maen nu verkar det ha blivit rätt tyst om det som så mycket annat. DEt lyfts ett tag men sedan tystnar det. Önksar att svensk press vore som utländsk där man tar upp en sak och sedan driver den tills det händer något. Här lyfter man bara om det säljer lösnummer.
I vilket fall att det tystnat är det en som lyfter.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article20031387.ab

Oavsett valrörelse är december och jul svåra tider för många i vårt samhälle. Julklappar ska köpas, mat ska inhandlas. Och det finns väldigt många som helt enkelt inte har råd. Många barn som inte får besök av tomten.

Enligt Rädda Barnens barnfattigdomsrapport som släpptes för en dryg vecka sen, lever 230 000 barn i fattigdom. En ofantligt stor grupp. Trots att problemet inte verkar krympa över tid, trots att ungefär 12 procent av alla barn lever i barnfattigdom, verkar ingenting faktiskt hända. Detta är anmärkningsvärt. Har nyhetsvärdet i att en kvarts miljon barn är fattiga försvunnit, har vi vant oss vid tanken eller finns det helt enkelt inga lösningar? Jag tror snarare på de två första än den sista förklaringen. För självklart finns där lösningar.

Sedan Uppdrag Granskning i januari 2013 totaldemolerade barnfattigdomsbegreppet, och utan egentligt underlag sågade Rädda Barnens hela arbete i ämnet, har en hel del hänt. Eller snarare, mycket mindre har hänt än vad vi kunnat önska.

Det Janne Josefsson gjorde när han utmålade barnfattigdom som ett icke-problem på bästa sändningstid är sorgligt, men framför allt respektlöst mot de barn som fortfarande lever kvar i ekonomisk utsatthet. För faktum är att det mediala och politiska intresset för frågan har avtagit sedan dess.

Varför har den här viktiga frågan lagts på is?

Jag har svårt att förstå varför barnrättsorganisationerna inte mer högljutt står upp för att barnfattigdom visst är relevant, att det är så pass allvarligt att väldigt många samhällsproblem hade kunnat undvikas bara barn hade en ekonomisk och socialt trygg uppväxt. Men när frågan istället har avtagit i relevans är det ju inte konstigt att vi inte längre bryr oss lika mycket.

Men det är verkligen inte okej att så många barn lever i fattigdom. Det är inte okej att ett endaste barn går till skolan i trasiga eller för tunna kläder. Att ett endaste barn inte äter sig mätt för att familjens kylskåp ekar tomt.

Vi behöver kräva att politikerna tar barnfattigdomen på allvar, att varenda unge får en skälig levnadsstandard som Barnkonventionen fastslår. Och om inte opolitiska barnrättsorganisationer som Rädda Barnen med förnyat mod gör det åt oss, vem ska då göra det?

 

Kan bara hålla med. Varför är det så tyst i de viktiga frågorna?