Sverige sviker

Hittade en debatt artikel med underrubriken : Vi står inte ut med tanken på att barn lever i materiell fattigdom. Men att utsatta barn berövas all trygghet kan vi tydligen leva med.
http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/sverige-sviker-de-utsatta-barnen/

I Sverige berömmer vi oss gärna för att sätta barnens intressen främst. Nu ska till och med barnkonventionen göras till lag för att inskärpa detta synsätt. Men hur förhåller det sig i praktiken?
När det gäller barns materiella behov finns ett brinnande engagemang. Det har lanserats nollvisioner för barnfattigdomen trots att Sverige tillsammans med Luxemburg har den lägsta nivån av materiell fattigdom inom hela EU.
Få saker verkar uppröra så mycket som barn som inte har råd att åka på chartersemester på sommaren som alla andra i klassen.
Men barns psykiska behov tillmäts inte alls samma vikt. En rad rapporter har visat på chockerande brister i skyddet av barn som far illa. Socialtjänster över hela landet slarvar med anmälningar av barn som utsätts för våld och övergrepp.
Utredningar drar ut på tiden och hamnar ofta i knäet på nyutexaminerade socionomer utan kunskap om barns behov. Få misshandlade barn följs upp och sekretessen blockerar möjligheten att se om ett barn har anmälts flera gånger.
Från och med 1 oktober i år har det i alla fall införts ett krav på kommunerna att starta en utredning när det misstänks att ett barn är utsatt för våld i hemmet. Det är alltid något.
Men det tassas alldeles för försiktigt i dessa frågor. Svensk sociallagstiftning genomsyras av ett lojalt vuxenperspektiv. Målet är att socialtjänstens insatser ska bygga på frivillighet och att placerade barn snarast möjligt ska återförenas med sina biologiska föräldrar.
En konsekvens av denna ordning är att fäder som mördar barnens mamma kan få behålla vårdnaden och styra över barnens liv från fängelset.
En annan konsekvens är att mängder av barn tvingas genomleva hela sin barndom i olika fosterhem. Över 13 000 barn är placerade i familjehem. En dryg fjärdedel av dessa har varit omhändertagna i fem år eller mer.
Vi vet i dag rätt väl hur det går för dessa barn i livet. Det går inte alls. Bara 55 procent klarar grundskolan. Siffran är ännu lägre för de barn som placerades första gången före 12 års ålder.
Dödligheten är nära fem gånger så hög bland ungdomar som har varit omhändertagna och tio gånger fler har vårdats för självskador. Upp till 19 gånger fler använder psykofarmaka och bidragsberoendet är utbrett.
Det går inte att beskriva detta utfall som något annat än personliga tragedier i massiv skala och ett gigantiskt samhällsmisslyckande. Vi har svikit de barn som behöver samhällets stöd som mest.
Såväl svensk som internationell forskning visar att adopterade barn i regel klarar sig betydligt bättre än barn som placeras i familjhem. Det är inte så förvånande. Som adopterad har barnet fått en ny familj med allt vad det betyder av kärlek, trygghet och visshet om framtiden.

Som fosterhemsplacerad däremot står barnet ofta utan familj när det har fyllt 18 år. Placeringen kan när som helst upphöra för att den tillfälliga familjen inte orkar med eller för att de biologiska föräldrarna misstycker. Det finns heller inget tak för antalet barn som kan vara placerade i en och samma familj mot ekonomisk ersättning.

Hur ska ett barn kunna knyta an och känna trygghet under sådana omständigheter? I alla andra sammanhang betonas vikten av barns anknytning. Men för samhällets mest utsatta barn gäller andra principer. De förväntas leva i ett ständigt stand by-läge och vara beredda på att få sina liv upprivna över en natt.
Trots all denna kunskap är det sällsynt med vårdnadsöverflyttningar och extremt ovanligt med adoptioner.
Sverige är världsledande på internationella adoptioner, men de nationella adoptionerna har i stort sett upphört. I länder som USA och Storbritannien är det betydligt vanligare med adoptioner när prognosen för de biologiska föräldrarna är mörk. Även Norge och Danmark har öppnat för adoptioner mot föräldrarnas vilja.

Detta är ingen lätt fråga. Föräldrar har givetvis en mycket vidsträckt rätt till sina biologiska barn. Men det är dags att vi erkänner att det finns en intressekonflikt här.
Nästa sommar presenteras en utredning som ska verka för att fler tvångsplacerade barn får stanna i de familjehem där de vårdas.
Däremot har utredaren redan på förhand uteslutit alla möjligheter till adoption mot de biologiska föräldrarnas vilja.
Det är djupt beklagligt. Om vi till varje pris vill fortsätta att skydda vuxnas intressen på barnens bekostnad bör vi åtminstone erkänna det. Då kan vi inte längre låtsas som att det är barnens bästa som styr.

Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret.Men det är oftast i praktiken vuxenperspektivet som råder.

I bland undrar jag varför en del skaffar barn.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kommunen-det-blir-langa-dagar-for-ett-litet-barn/
Det är en pappa som fått ett barn till med en ny kvinna. Hon är mamma ledig han jobbar heltid. Han har skrivit och frågat om han inte har rätt att ha sitt barn under tiden han jobbar och får tillsvar att jo de kan inte hindra honom men eftersom han jobbar heltid blir det väldigt lång tid för ett litet barn. Hen är 5 år. Pappan har sedan lagt ut brevet på socialmedier och undrar om en tjänsteman bör lägga personliga värderingar i ett brev på det sättet.
Nu gör jag det. OK den nya kvinnan han lever med är inte mamma men om hon inte kan tänka sig att ta hand om barnen några timmar så att det inte blir så länge för barnet så kan man undra hur hon är mot det annars.
Varför vill inte den nya kvinnan ha det tidigare barnet hemma då hon ändå är hemma med ett nytt barn?
Varför kan hon inte åtminstonde ha det hemma några timmar så att det inte blir så långa dagar för det?
Om man träffar en man eller kvinna med barn så måste man ju inkludera även dem i familjen.