Barns sorg lika stor

I en artikel i dagens expressen berättar Veronica Palm (s) vice ordförande i socialutskottet Ja hon blev vice och Emma Henriksson (kd) blev ordförande, att hon och hur hon förlorat ett barn. http://www.expressen.se/nyheter/veronica-palm-om-sorgen-efter-dottern/ Flickan levde bara 40 minuter. Med andra ord vet hon hur förlusten av ett barn är.

Men barn då känner de samma sorg? Att deras sorg inte är lika stor? Samma förlust? Tror man inte att barn sörjer lika mycket? Jo självklart. Ja hur tänker man egentligen, Ännu en brist http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article19781574.ab

Varje dag är det drygt nio barn i Sverige som förlorar en förälder. Varje dag dör tre barn i vårt land som efterlämnar syskon, klasskamrater och vänner. I varje barngrupp, i varje klass, finns barn som lever med sorgen alldeles nära.

De är fantastiska ungar, som försöker att balansera i en vardag där inget är som förr. Ofta lämnas de helt ensamma med sin sorg och ett barn har inte rätt att sjukskriva sig när vardagen är för tung. För ett barn i sorg får en vuxen inte vabba.

Budskapet till barnen? Du har ingen rätt att sörja.

 

• Se till att landsting och kommuner följer lagen genom att alla barn i Sverige som har förlorat, eller kommer att förlora en nära anhörig, får det stöd och den information de behöver.
• Låt arbetet med att se barn som anhöriga få fortsätta, både inom vård och inom skola – för det är inte på långa vägar förankrat där det ska vara förankrat.
• Satsa mer pengar på forskning om barns sorg. Vi behöver veta mer för att hjälpa bättre. Och med en starkare forskningsanknytning mot högskolor och universitet kan sjukvårdspersonal och pedagoger förberedas bättre under sina utbildningar.
• Låt föräldrar få vabba för barn som förlorat en förälder/ett syskon.
• Stärk elevhälsan och lärartätheten och se till att konkreta handlingsplaner för barn i sorg finns på alla skolor, så att all personal – från vaktmästare till rektor – känner sig trygga i att möta de sörjande barnen. 
•  

kan bara hålla med och understryka behovet. Vet hur ledsen vår son var då han förlorat dem han älskade så högt. Hur det gick ut över skolan. Han kunde sitta och drömma, tappa koncentrationen, bli ledsen som i ett trollslag utan att kunna förklara varför.  Jag brydde mig inte om vilket var han ledsen så fick han vara hemma och vi pratade, mycket och grät tillsammans. Vi har överlevt tillsammans därför att vi gjort det tillsammans. I domen och utredningar runt barnen står det att de överlevt på grund av oss.